Och jag ska vara glad, tacksam och positiv! Tryck gärna upp ett positivt livscitat i ansiktet på mig också, så blir dagen underbar, rosen-doftande och fylld med regnbågar och enhörningar! Nämen! Se där, fanskapet lever idag med! ”Still alive and kicking”!

IMG_3149Nämen! Se där, fanskapet lever idag med!
”Still alive and kicking”!

Jag tänker inte lägga mig ner platt och livlös!
Jag tillåter inte att likgiltigheten tar över mitt liv!
Jag vägrar att sätta mig ner och känna att jag ingenting kan göra åt situationen!
Jag vägrar att låta mitt ”fucked-up-sinne” överta hela livet, hela tillvaron och hela min person!
Jag tänker inte känna att jag inte gjort allt som står i min makt för att övervinna nedstämdheten, vemodet, tröstlösheten, sorgen och meningslösheten! Aldrig! Jag är så jävla arg och frustrerad, att jag inte riktigt vet var jag ska göra av mig själv!

Jag ville inte mer, igår morse!
Jag orkar inte leva så här!
Inte en jävla dag till i mina kläder!
Men… Så… Jag tog en aggressiv promenad och lyssnade på tröstande musik… Jag lever fortfarande! ”Still alive and kicking”! Nämen! Se där, fanskapet lever idag med!

Jag håller mig undan.
Jag tar avstånd. Jag vill vara ensam och ifred.
Jag lider av spöken och små otäcka monster… i huvudet!
Hjärnspöken. Fantasispöken. Inbillningsspöken.
Och dessa förbannade monster; Ångest. Skuld. Sorg. Dåligt samvete!
Det sistnämnda monstret är värst!
Jag hatar mitt liv. Ibland.
Jag hatar att vara jag. Ibland.
Jag avskyr att leva och jag tycker att det är svårt, ibland.
Jag avskyr mig själv, min kropp och den jag är… Ibland.
Och jag vet att du inte har en aning om hur jag har det, vem jag är och vad jag genomlever. Du vet ingenting… inte egentligen!

IMG_3144Jag upplever att ingen förstår mig, att människor tar avstånd och att ingen begriper sig på min livssituation.
Jag känner alltid att jag är utanför och att jag ständigt måste försvara mig. Jag känner att jag måste värja mig inför andra människor och deras fördomar och inrotad vanföreställningar! Jag upplever att jag inte blir lyssnad på! Ingen hör mig, på riktigt!
Det sistnämnda tillskriver jag läkaren, psykologen och personalen på Psykiatrin vid Rosenlundssjukhus! Bland andra, bör tilläggas.

Om det är hjärnspöken och fantasier, det kan jag ärligt talat inte svara på!
Det kanske är så att det är mina egna värderingar som återspeglar mina fantasier och tankar; Man ska vara duktig! Man ska prestera! Man ska vara bäst! Man ska visa framfötterna och ha hundra bollar i luften! Man ska vara framgångsrik, vacker, sexig, snygg och på topp! Alltid!
Men å andra sidan… pådyvlas och matas vi inte med allt det ytliga, frivolt snygga, ständigt läckra och alla framgångssagorna, via alla sociala medier? Teven? Tidningarna? Facebook? Reklam? 

Kanske är det så att det är samhällets konventioner och normer, som påverkar mig och mitt sätt att tänka, känna och tro? Kanske är det så att det är fullt rimliga känslor?
Det skulle faktiskt kunna vara så att det jag känner och ”tror” är verkligheten och sanningen; Att ingen förstår mig! Att människor tar avstånd och att jag är i en utsatt situation med oförstående frågande människor omkring mig och att jag är ensam!
Det skulle mycket väl kunna vara så… att verkligheten är sådan?

IMG_3157

Nämen! Se där, fanskapet lever idag med!
”Still alive and kicking”!

Det skulle kunna vara så att det är värderingar från min egen dysfunktionella uppväxt, som gör sig påmint! Och det skulle kunna vara så att det är mina ”gamla och förlegade” livsreferenser som färgat mig och mitt sätt att tänka?
Det kan vara så att människors rädslor, motstånd och ovilja att lära sig mer om depressioner och deras ogillande av psykiskt sjuka människor, stämmer överens med mina känslor och mina egna fördomar och tankar?
Vad är sanning och vad är verklighet?

För människor är skiträdda! Människor förstår faktiskt inte hur det är att leva med ständig trötthet, nedstämdhet, värk i kroppen och med döden i hasorna.
Människor begriper inte hur det är att kämpa, kämpa och kämpa varje dag för att inte ge upp och för att, ibland, överhuvudtaget komma upp ur sängen.
Jag hatar mitt liv. Ibland.
Jag hatar att vara jag. Ibland.
Jag avskyr att leva och jag tycker att det är svårt, ibland.
Jag avskyr mig själv, min kropp och den jag är… Ibland.
Och jag vet att du inte har en aning om hur jag har det, vem jag är och vad jag genomlever. Du vet ingenting… Inte egentligen!

Nämen! Se där, fanskapet lever idag med!
”Still alive and kicking”!

Och så kommer de där morgnarna när jag bestämt mig för att jag inte vill mer… Jag orkar inte en enda dag till! Ska det vara så här att leva, så får det vara!
Det är så det känns; Det räcker nu! Det finns liksom ingen anledning längre…

Och så krigar jag på ändå, av någon outgrundlig anledningen, en timme till, en dag till, några dagar ytterligare och så… har det går några månader och ovanpå det några år och jag är inte ens med längre… Jag lever inte längre och jag möts av oförstående blickar och idiotiska förfrågningar om när det ska vara över? När är det slut? Ska du aldrig må bättre än så här? Vad är det som är fel? Fysiskt fel? Det måste finnas något fysiskt fel..!

IMG_3143Och jag gråter av förtvivlan och jag skriker av sorg och jag är så jävla arg… Frustrerad! Och ingen förstår mig och ingen ser eller begriper… Det är känslan… Det sliter som fan på mig och det skaver hål i hjärta och själ.
Det allra bästa av alltihop är att det förväntas av mig att jag inte ska prata så mycket om det, att jag ska tillåta mig att ifrågasättas, och att jag hela tiden ska måla upp en fasad av att allting är okej för att inte ”besvära” alla dem omkring mig…
Och jag ska vara glad, tacksam och positiv! Och jag ska se på tillvaron med tacksamma blida ögon och jag ska bara… Hålla käften och inte besvära…
Tryck gärna upp ett positivt livscitat i ansiktet på mig också, så blir dagen underbar, rosen-doftande och fylld med regnbågar och enhörningar!

Och jag är oändligt trött och jag är oändligt ledsen och jag är… ingenting alls, för jag vill inte och jag orkar inte…

Prata för fan inte om det! Om man inte klär det i ord, så finns det inte! Om man trycker undan o-bekvämligheter, låter bli att diskutera det, prata, så finns det inte!
Jag börjar bli van att låta andra styra upp min tillvaro!
Jag börjar bli van att låta andra sätta tonen för vad som är viktigt att prata om och vad man ska sopa under mattan för att andra inte orkar, inte vill eller ens har lust att snacka om psykisk ohälsa… Av hänsyn förstås! Taktiskt! Den goda vilja, att inte…
Det är bara att åka med numer och vara nöjd att man lever!
”Lev till fullo idag, i morgon kan det vara försent”!

Och jag kan ha fel och jag kan ha hjärnspöken och egna demoner och monster som hemsöker mig! Och jag kan inbilla mig och ha vanföreställningar om andra människor och medmänniskor… Och det kan vara så att jag bara är bitter, sorglig och förbannat patetisk och att jag tycker väldigt synd om mig själv…
Men om det är så, om det ligger någon som helst sanning i allt detta, så torde det ju finnas en rot och ett frö som någon eller några, eller samhället för all del, har planterat? All inbillning och alla hjärnspöken måste ju komma någonstans ifrån, ha sin rot och sitt ursprung!?

IMG_3146Och jag håller mig undan.
Jag tar avstånd. Jag vill vara ensam och ifred.
Jag lider av spöken och små otäcka monster… i huvudet!
Hjärnspöken. Fantasispöken. Inbillningsspöken.
Och dessa monster; Ångest. Skuld. Sorg. Dåligt samvete! Det sista monstret är värst!
Jag hatar mitt liv. Ibland.
Jag hatar att vara jag. Ibland.
Jag avskyr att leva och jag tycker att det är svårt, ibland.
Jag avskyr mig själv, min kropp och den jag är… Ibland.
Och jag vet att du inte har en aning om hur jag har det, vem jag är och vad jag genomlever.
Du vet ingenting… inte egentligen!

Och se där, fanskapet lever idag med!
”Still alive and kicking”!

/ Arthur
(Foto: Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s