En egotripp… Det händer grejjer med kroppen, den fysiska, när man tränar mer intensivt och mer regelbundet…

Det händer grejjer med kroppen, den fysiska, när man tränar mer intensivt och mer regelbundet…

Och… Suck…
Jag slutade röka för snart åtta veckor sedan och konditionsträningen skrämmer mig som fan, för det är oerhört tungt… Jag har frivilligt sabbat mina lungor!
Grattis till mig!

Och psykiskt ska det ju vara bra att röra på sig, man blir gladare då sägs det, men det biter tydligen inte på alla människor…
Jag upptäckte här om dagen att min kropp sakta förändras, till det trevligare måste jag få säga, dock insåg jag detta efter påpekande av goda vänner…

Kom för fan inte och tala om för mig att jag ska veta min plats, att jag ska vara glad och tacksam för den hjälp jag får och tala inte om för mig att jag är speciell, utvald och ”en av de få” som får den hjälp jag får… ”Jag blir uppriktigt ledsen när du säger så här till mig”…

Slutligen ett uppföljningsmöte med chefen, hon som är medicinskt ansvarig och överläkare på Rosenlund… Det tog bara sex månader…

”Jag är chef här och jag är ansvarig för båda avdelningarna. Jag känner alla patienter och jag känner till dem och alla deras behov. Medicinskt är jag ansvarig och jag har kunskap om alla patienterna och jag blir uppriktigt ledsen när du säger att jag inte bryr mig om dem som behöver hjälp och att de inte får tillgång den hjälp de behöver”…

Vad sjutton är det? Vad var det egentligen hon sa till mig?
Vadå skuldtrippa sina patienter?

Jag berättade för läkaren, hon som är chef, medicinskt ansvarig och överläkare på Rosenlund, att hon har sagt och lovat att hon ska höra av sig till mig och att hon sagt att hon bryr sig om mig och att jag är viktig!
Hon har proklamerat att hon önskar ha kontakt med mig och genomföra uppföljningsmöten, höra hur jag mår och hur jag har det, vilket hon inte alls har kunnat hålla och göra verklighet av, och så sitter hon mittemot mig och säger att alla är viktiga, så även jag. Vilket skitsnack!

Trött, tröttare, tröttast och trötthet… ”Jag är överläkare här och medicinskt ansvarig”… som om jag och alla andra med vårdbehov skulle anse att det är viktigt..? Lägger de hela sin identitet i sin yrkesroll?

Trött, tröttare, tröttast och trötthet…

Det blir en kaxig vecka. Mycket att ordna med och många människor att träffa och en del möten att hålla koll på…
Jag är redan trött och jag blir psykiskt stressad av det, som alltid.
Innan veckan ens har börjat är jag trött, irriterad och lite trasig…
Jag är mindre bra på att förmedla det, till dem som står mig närmast! Inte ens det orkar jag riktigt… berätta, förklara, ursäkta och säga förlåt…

Efter ett beskt mejl till Psykiatrin och läkaren där, så har jag fått någon typ av ”paniktid” redan under morgondagen Tisdag.
På mitt mejl, som jag skickade till läkaren och som jag delade med mig av här på Bloggen, replikerade fru ”överläkare och medicinskt ansvarig”, det sistnämnda är alltid av yttersta vikt för läkare och ”viktigare” vårdpersonal att poängtera! ”Jag är överläkare här och jag är medicinskt ansvarig”! Det presenterar sig alltid som ”jag är ansvarig sjuksköterska”, eller ”jag är överläkare här och medicinskt ansvarig”… som om jag och alla andra med vårdbehov skulle anse att det är viktigt..? Lägger de hela sin identitet i sin yrkesroll? Ingår det i Studieskulderna att få använda sig av titlar och fina yrkesbeteckningar under sin karriärklättring? Grattis till dem! Av viss betydelse har det tydligen…