Prosadikt. Depression; ”Jag är sjuk. Sjuk i själen. Det förstår inte du, för det syns inte. Det sjuka, osunda och ruttna, är inte synligt”…

Jag är sjuk. Sjuk i själen.
Det förstår inte du, för det syns inte.
Det sjuka, osunda och ruttna, är inte synligt för ögats eminenta centrum och fokus, det bor inombords och bygger bo i mitt huvud och i mitt bröst.
Men det finns där, allt det trasiga och söndriga, för jag känner det!
Det syns bara inte.

Det tycks vara svårt att laga, lappa och reparera, mitt söndriga hjärta.
Inget hjälper mig. Ingen hjälper mig. Ingen räddning… Ensam ensamhet. Ensam i flersamhet.
Och frustrationen sprider sig under huden, som myror och termiter, och jag kan bara lägga mig ner, räkna sprickorna i taket och hoppas på förändring.
Sova, vila, sömn och drömmar…
Jag hoppas, jag tror, jag drömmer och jag önskar.
Jag ber böner, jag ber om nåd och jag önskar räddning.
Jag går sakta sönder, mals samman, till ett ingenting. Smulas, krossas och finfördelas, till ett litet intet.
Det syns bara inte. Men det finns där, allt det trasiga och söndriga, för jag känner det! Jag upplever det inombords och fysiskt. Det smärtar, det värker, det svider och det river…
Du förstår inte det! Det finns verkligen där, allt det som gör så ont, det som stretar, drar och trycker. Trycker och pressar, nedåt, nedåt, nedåt…
Det syns bara inte!

Några dagar i Helveteshålet och tillbaka… Och livet är orättvist, livet är en stor hög av koskit, för jag tycker att jag borde få lön för all möda och alla försök, och jag anser att jag borde få belöning för att jag anstränger mig…

Några dagar i Helveteshålet och tillbaka…
Men för helvete, KAN det bli bra någon förbannade gång!?
Vilket jävla gnäll! Ständigt detta ältande och klagande!

Oavsett så…
Ibland får man lov att bara göra saker för att man måste och så får man vara nöjd med vad man åstadkommit. Det kan vara det lilla lilla i livet, som ändå är betydelsefullt och viktigt! Om inte för mig, så för någon annan.

En god vän sa en gång att det kunde vara livskvalitet att orka göra rent i kattlådan och byta vatten till husdjuren. Jag har tagit fasta på det!
Jag tänker ofta på det där och försöker att finna små små livsviktiga göranden för dem som behöver mig…
Att gå ut med hunden. Att ge katterna mat. Att fixa mat till mig själv och se till att det finns lunch. Att orka ta en promenad och finna kraft att ta en dusch.

Somliga dagar består av fullständig apati, men jag ordnar med saker ändå, för att livet behöver det av mig. Det finns saker som måste göras och ordnas med, oavsett om jag bara vill ligga i soffan och vila.

Det värsta är apatin. Det värsta, som gnager i själen, är meningslösheten och hopplösheten och ändå… det finns saker som måste ordnas med… Somliga saker måste göras, för att jag ska ha lite smidighet i tillvaron och för att det krävs av mig…
Om inte annat, för att andra behöver det!

Aretha Franklin – A Rose Is Still A Rose