Det går inte. Det går inte. Det går inte. Det går… Det liksom dunkar i huvudet, som ett tåg som far hastigt över rälsen. Det går inte. Det går inte. Det går inte… Det är då man kan bli en siffra i statistiken! 

IMG_3231Det går inte. Det går inte. Det går inte. Det går…
Det liksom dunkar i huvudet, som ett tåg som hastigt far över rälsen.
Det går inte. Det går inte. Det går inte…

Och jag är totalt ensam. Fullständigt isolerad och jag har tappat bort mig själv och jag har slarvat bort min vilja… Och jag skriker och jag är bitter och jag är in i djupet av själen trött på mig själv…
Sedan gråter jag en skvätt. Ensam förstås! Att visa känslor när man har sällskap, är ju så dumt…

Och jag har bara mig själv att skylla, att jag inte vill eller vågar tala om min uppgivenhet, min trasighet och min förbannade meningslöshet.
Och jag får skylla mig själv att jag inte kan prata om hur det skaver i mig, river i mig, att jag är ful, att jag är dum, att jag är i vägen, att jag är ”waste of space” och hur jag känner att livet är slut nu… Bara tankar förstås, grubblerier, inte nödvändigtvis en sanning!

Det går inte. Det går inte. Det går inte. Det går inte…

Och jag är så trött på att människor inte förstår; ”Det är en känsla jag beskriver! Det är hur det känns i en trött själ, som jag vill förklara, beskriva och berätta om”!
Känslan, tanken och att agera, är inte alls samma sak!
Som det står skrivet av en pretentiös författare; ”Jag vill inte leva längre! Jag vill inte! Men jag vill ju för fan inte dö heller”…

IMG_3414Det går inte. Det går inte. Det går inte. Det går…
Visst fan går det! Det funkar hela tiden. Det måste bara gå, liksom! Lever man och är vid liv, så är det väl för fan bara att fortsätta!
Och ja, man måste tränga bort, stoppa undan och kriga på, för annars går man ju under, annars går det ju inte… Det är då man kan bli en siffra i statistiken! 
Om man dessutom har någon utanför, någon utomstående som inte har någon personlig anknytning till en, att samtala med ibland, då är man med på livsresan en dag till. Det kan gå då…
För människor som lider av depressioner talar inte om självmordstankar, önskan om att få dö, vemodet och meningslösheten, med dem som är nära, nära i livet! De vill hellre klä sig själv i mer färgglada färger och vara vid mer liv än så, för att påvisa att det fungerar idag med! ”Oroa dig inte”!…
Människor som känslomässigt befinner sig i botten av en trasig gammal rostig burk, fylld med själsligt anfrätta och rostangripna skruvar, de talar inte om de där hemligheterna; ”Döden, att dö, att få dö, att inte orka och att inte vilja mer. De låtsas ”som om” allt är okej och de spelar med och de leker att livet är okej ändå och att man ännu är levande och så; I morgon är en annan dag och den blir bättre”!

Många ger upp på vägen. Slutar andas och lägger sig ner för att dö.
Det finns statistik, siffror och tabeller, som visar på sådant! Människors uppgivenhet och dödslängtan finns återgivna i siffror och sträck! De finns tabellerna på de uppgivna och bortslösade människornas liv och död.
”Ett streck till och ytterligare ett, få se nu… Hur många blev det i år”..?

Och somliga av oss andra spelar livets spel med dess spelregler och fortsätter att kämpa, kriga och slåss, för att upprätthålla någon typ av liv! De fortsätter att skratta, hoppas och tro, och tänka tanken att; ”I morgon är en annan dag, den kan bli bättre… Det går inte. Det går inte. Det går inte. Det går inte”…

IMG_1662Själen skriker; ”Jag vill leva, jag vill leva jag vill får vara med”…
Och hjärnan och kroppen sätter stopp och vrålar tillbaka; ”Ge upp din djävel, du har ingenting kvar, du är utkonkurrerad och du kan lika gärna lägga dig ner i ett dike och dö”…

Det går inte. Det går inte. Det går inte. Det går inte…

Och jag har blivit så bitter, cynisk och osams med mig själv.
Jag har blivit så elak och tänker dåliga tankar och jag är negativ och jag gråter och jag behåller allt för mig själv, tills jag kommer till terapeuten, och jag gråter inte längre för jag har torkat ihop och jag ber inte om någonting och varje litet bakslag, minsta lilla bakslag, blir till stora jättelika berg att bestiga och jag orkar inte mer, jag klarar inte mer, jag vill inte…
Jag är så trött, så trött och ledsen och jag…
I min mörkaste vrå i den där gamla bruken, skaver det som allra värst, när jag inser att det inte blir en bättre dag i dag heller…
Det har gått så långt att jag snart inte vågar skriva mer om det…
Undrar om jag ska skriva om kläder och hudvård istället? Kanske ska jag skriva om Biblioteksgatan, livets förgänglighet och NK?
Man kan ju alltid låtsas som om allting är toppen, vackert och rosafärgat…

IMG_3219Och så går solen upp. Fåglarna kvittrar och det blir en varm vacker dag. Underbara härliga morgon! Vackra, fina, sexig och snygga jag…
Underbart!

Det doftar gott från frukostkaffet och brödet ser härligt inbjudande och njutbart ut. Idag ska jag njuta! Idag ska jag vara snäll och ta hand om mig själv! Jag ska vara en god medmänniska och jag ska vara positiv och fullständigt intagande! Idag ska jag vara inbjudande och jag ska prata med människor och vara social och jag ska vara hur jävla härlig som helst…

Det går inte. Det går inte. Det går inte. Det går inte… Det går…

/ Arthur
(Foto: Arthur) 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s