Några dagar i Helveteshålet och tillbaka… Och livet är orättvist, livet är en stor hög av koskit, för jag tycker att jag borde få lön för all möda och alla försök, och jag anser att jag borde få belöning för att jag anstränger mig…

Sommarbilder

Några dagar i Helveteshålet och tillbaka…
Men för helvete, KAN det bli bra någon förbannade gång!?
Vilket jävla gnäll! Ständigt detta ältande och klagande!

Oavsett så…
Ibland får man lov att bara göra saker för att man måste och så får man vara nöjd med vad man åstadkommit. Det kan vara det lilla lilla i livet, som ändå är betydelsefullt och viktigt! Om inte för mig, så för någon annan.

IMG_3414En god vän sa en gång att det kunde vara livskvalitet att orka göra rent i kattlådan och byta vatten till husdjuren. Jag har tagit fasta på det!
Jag tänker ofta på det där och försöker att finna små små livsviktiga göranden för dem som behöver mig…

Att gå ut med hunden. Att ge katterna mat. Att fixa mat till mig själv och se till att det finns lunch. Att orka ta en promenad och finna kraft att ta en dusch.

Somliga dagar består av fullständig apati, men jag ordnar med saker ändå, för att livet behöver det av mig. Det finns saker som måste göras och ordnas med, oavsett om jag bara vill ligga i soffan och vila.

Det värsta är apatin. Det värsta, som gnager i själen, är meningslösheten och hopplösheten och ändå… det finns saker som måste ordnas med… Somliga saker måste göras, för att jag ska ha lite smidighet i tillvaron och för att det krävs av mig…
Om inte annat, för att andra behöver det!

IMG_3493Och jag städar och jag tvättar och jag försöker att göra fint och ha det schysst, inte för att jag faktiskt måste, utan för att jag trivs bättre när det är fint, helt och rent. Men det finns alltid där, tankarna och funderingarna kring varför jag ”håller på”? Meningen med att stöka runt? Syftet med att uppbringa kraft och energi?
Och jag blir arg och jag gråter väldigt lätt, för jag känner att det är orättvist och jag upplever att livet är trögt och ständigt emot mig.
Och ibland trillar jag ner i Helveteshålet och blir kvar där, och det är mer än vad jag faktiskt orkar med… tror jag!
Men se där! Fortfarande kvar och fortfarande gnällig och missnöjd!
Bha! Tröttsamt!

Och det bor så mycket frustration hos mig och jag tänker att; ”Om jag dör i morgon, kommer jag att vara nöjd då? Nöjd med mitt liv och nöjd med det jag åstadkommit”? Svaret blir ett rungande NEJ!
Och då försöker jag, som alla de där ”positivt-tänkande-människorna” säger; ”Tänk på allt du har! Tänk på allt som du lyckats med, trots tidigare missbruk och tidigare misär! Tänk på alla husdjuren och allt det du faktiskt bryr dig om! Och tänk inte så mycket på det du haft, utan uppskatta det du faktiskt har! Ta vara på dagen, det kan vara din sista”…
Och sanningen är den, att jag skiter i vilket.

TorrtJag är oerhört trött på att försöka vända den här skutan, min pansarbåt av sorg, och jag är oerhört trött på alla mina försök att få en bättre tillvaro och jag är förbannat utled på de där meningarna och patetiska orden; ”Det finns alltid de som har det värre och du har trots allt tur som har tak över huvudet, mat att äta och kläder att klä dig i”…
Och jag struntar i det också, för det spelar ingen roll, det hjälper inte mig och jag blir egoistisk och självcentrerad, och jag försöker att tänka bra tankar och jag försöker att vara positiv och jag tränar, jag mediterar och jag utför yoga och jag äter bra (nåja…) och jag promenerar och matar mig själv med affirmationer, de skrivna positiva orden, och jag försöker och försöker och försöker…
Jag försöker så mycket att jag blir skitnödig och spyfärdig…
Och sedan kräks jag och får sura uppstötningar, för jag vill inte…
Jag avskyr det här! Va fan är det som är så fel?

Vacker som fanJag vill ligga på soffan och bara vara apatisk och ibland, vill jag bara få dö…
Och livet är orättvist, livet är en stor hög av koskit, för jag tycker att jag borde få lön för all möda och alla försök, och jag anser att jag borde få belöning för att jag anstränger mig och bjuder till och jag tycker att det är på tiden att det vänder nu och att även jag får vara med och njuta och vara människa och levande.
Det har gått fyra år nu och jag sitter fortfarande här och bara väntar och kämpar och försöker och anstränger mig och försöker lite till… Och så ska man göra saker, för att livet kräver det och för att andra behöver mig…

Och då, naturligtvis… Pissar livet på mig en gång till och jag lägger mig ner på soffan och skriker på Gud, eller vad fan det nu är för krafter som leker med mitt liv, och jag skäller på dem som är döda och inte finns längre och jag vrålar till rymden och Universum; Hjälp mig…
Och då, när livet har pissat på mig och jag är jävligt arg, igen, och jag tänker att det måste vara bra nu… Då lägger hela tillvaron, och Gud, en stor brakare och livet blir än mer illaluktande än vad det var innan…

”Det kan omöjligt bli värre”!
”Joho! Vänta du bara”…

/ Arthur
(Foto; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s