Det går inte. Det går inte. Det går inte. Det går… Det liksom dunkar i huvudet, som ett tåg som far hastigt över rälsen. Det går inte. Det går inte. Det går inte… Det är då man kan bli en siffra i statistiken!

Det går inte. Det går inte. Det går inte. Det går…
Det liksom dunkar i huvudet, som ett tåg som hastigt far över rälsen.
Det går inte. Det går inte. Det går inte…

Och jag är totalt ensam. Fullständigt isolerad och jag har tappat bort mig själv och jag har slarvat bort min vilja… Och jag skriker och jag är bitter och jag är in i djupet av själen trött på mig själv…
Sedan gråter jag en skvätt. Ensam förstås! Att visa känslor när man har sällskap, är ju så dumt…

Och jag har bara mig själv att skylla, att jag inte vill eller vågar tala om min uppgivenhet, min trasighet och min förbannade meningslöshet.
Och jag får skylla mig själv att jag inte kan prata om hur det skaver i mig, river i mig, att jag är ful, att jag är dum, att jag är i vägen, att jag är ”waste of space” och hur jag känner att livet är slut nu… Bara tankar förstås, grubblerier, inte nödvändigtvis en sanning!