Jag har en mamma som är sjuk. Hon lider av Alzheimer. Hon fostrade mig och mina nio syskon. Ibland lyckades hon kanske, andra gånger inte alls… Somliga säger att hon var kärleksfull…

Jag har en mamma som är sjuk.
Hon lider av Alzheimer.
Hon fostrade mig och mina nio syskon. Ibland lyckades hon kanske, andra gånger inte alls…
Somliga säger att hon var kärleksfull, att hon älskade alla sina barn och att hon var rättvis, schysst och att hon alltid ställde upp…
Somliga skulle säga att hon var där för alla och att hon gjorde ett sjutusan till jobb som kvinna och mamma…

En del skulle förmodligen tillskriva henne, denna underbara kvinna, ett aktningsvärde, en enorm värdighet och ett synnerligen stort tålamod, med alla sina ungar. Hon kämpade, hon arbetade och ”hur orkade hon”…
Någon skulle tillerkänna henne storvulna ord och svulstigheter, som godhet, kärlek, ömhet och tillgivenhet…
Och allt det där var hon kanske? Hon var förmodligen bra och hon var säkert rättvis? Och hon var kanske en bra kvinna och moder. Hon var en stammoder och en ”urmoder” och alla de superlativ som attribueras henne… för somliga är det sanningen…
För andra kanske hon var, och ännu är, det fullständigt motsatta, till allt det som idag tillskrivs henne?

Posted on 28 september, 2016; Oj, vilken stolt far jag hade varit, när lilla Stina tjugotvå år kommit hem ifrån en filmad dokusåparesa, med Antibiotika i handväskan, för att bota Herpes och Gonorre…

Posted on 28 september, 2016

I morse vräkte regnet ner.
Det blåste ordentliga höstvindar och inte en katt ville ut och ”lufta sig” på balkongen.
Det smattrade mysigt på fönsterblecken och det allra bästa den här morgonen var att jag kunde sitta innanför och titta ut.

Jag ramlade tidigt i säng i går och somnade innan huvudet nådde kudden, bildligt talat.
Däremot vaknade jag mitt i natten av mardrömmar och kunde inte somna om. Jag klev upp och tittade lite på teve.
Drack faktiskt en varm kopp kaffe och fick sällskap av en varm kattmage.
Det var skönt att sitta där i soffan och bara vara jag och katten. Det var lite mysigt att tända ett ljus, titta på riktigt dålig teve och distraheras av alla funderingar kring livets vara eller inte.

Jag minns inte vad jag drömde, men känslan satt kvar i kroppen länge och det var svårt att varva ner och landa i lugnet.
Jag satt där en stund och zappade från den ena kanalen till den andra och insåg hur mycket skit, på ren svenska, som visas på teve!
Det allra ”bästa” programmen är de där ”reality såporna” som sänds på snart sagt varje tevekanal på ett eller annat vis.
Ärligt? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

På MTV kan man se unga tjejer och killar, i två olika program, supa, gräla, göra bort sig och ha sex med varann i en enda röra.
Porr, på ganska bra sändningstid! Alkoholism, i sitt första skede!
De är unga människor och de är vackra kvinnor och män, och frågan är om de ens är medvetna om att de förmodligen kommer att få leva med detta i resten av sina liv?
”Hej! Varför känner jag igen dig”?
”Jo, det var så att jag var en liten knull-dosa (ursäkta språket!) i ett dokusåpaprogram och nu söker jag arbete som vårdbiträde”…
Och så har vi EX-on the beach, eller Paradise Hotel…
Unga kvinnor och män som gör nästan vad som helst för att få uppmärksamhet och för att få sin exhibitionistiska sida mättat och härligt spyfärdigt av all uppståndelse.
Det sups, det slängs in lite nytt lammkött att hugga tänderna i och sedan festas det, flirtas och pippas hejvilt och allt emedan de samtidigt ska rösta ut varann… Detta ser unga tjejer och killar på! Bra teve va? Snaskigt som fan…

Det är grymt vad detta gör med människor, känner jag.
Det är många unga tittare som ser programmen och som har dessa deltagare som förebilder och själva önskar sig en plats i en cool dokusåpa.
Och det blir förmodligen snedvridna kroppsideal av alla dessa exponerade och utfläkta vackra kroppar, tuttiga tuttar och svettiga bringor!
Det uppstår komplex hos unga tjejer och killar, och det blir förmodligen ännu mer kroppshets och en och annan anorektiker lär förmodligen skapas ur allt det där…

Och medan jag satt där och såg alla vackra, unga och sexiga tjejer och killar, så kom jag på mig själv med att sitta och peta på min runda mage.
Min fyrtiosexåriga mage.
Min hårlösa och blötfeta mage… Hej på dig!
Och jag petade lite i naveln och fick dessutom lov att liksom lyfta lite på en av de tunnare bilringarna, för att komma åt kroppens mittpunkt. Jag borde skämmas! Usch och fy…
Och det slog mig, att om jag, när jag var i deras ålder i dokusåporna, hade fått egna barn, så hade de allesammans kunnat vara mina söner och döttrar…
Oj och tänk, vilken stolt far jag hade varit, när lilla Stina tjugotvå år kommit hem ifrån en filmad dokusåparesa, med Antibiotika i handväskan, för att bota Herpes och Gonorre… ”Grattis tjejen, pappa är så stolt över dig! Hoppas att du tjänar bra pengar på det där OCH får vara med i Melodifestivalen och bada naken på Sergels Torg! Grattis gumman”!

Och sedan tänkte jag förstås på min egen avund, att de är så unga och vackra och tränade och smala och snygga och sexiga och… Själv har jag svårt att finna naveln numer.
Det är väl inget att sträva efter, att vara snygg och knull-duglig i reality teve, men det inte heller det som gör att avunden kickar igång, utan det är mer det där att de är så himla ”fit” och rör sig obehindrat, inte har ont någonstans och ser ut som glassiga månadsmagasins uppslag.
Det handlar helt enkelt om att få bli bekräftad, att få känna sig vacker, härlig och sexig…
Det är väl där, kanske, som min avundsjuka går igång… Tänk att åtminstone få KÄNNA SIG, som de ser ut på teve!?
Tänk att bara orka ha den där låtsade självkänslan och agera som om man ägde hela världen!?
Tänk om man, eller jag då’, hade modet att ta så där mycket plats och ta för givet att jag faktiskt fick göra det!?

Oavsett om man hittar navlar eller inte och oavsett om man är tjugotvå eller fyrtiosex, så är det fascinerande och jag kan faktiskt förstå unga människor som fastnar i dessa program. Det är liksom en skräckblandad fasa och en viss nyfikenhet som vaknar till liv, när man ser de där gräsliga programmen… Det är snaskigt, snuskigt och ganska oroväckande, faktiskt ! Och moral..? Nja… Det är väl detta som man förr kallade ”Sodom och Gomorra”!? Benämningen för nämnda Bibliska sedeslöshet, tvåtusensexton, skulle kanske få termen ”Paradise and fucking bitch on the beach”, typ, kanske ba’, eller..?

Tack för ordet och kärlek till dig, genom rymden och alla stjärnorna…
Väl Mött / Arthur

Trött bara… Bara trött…