Ett positivt inlägg och några rader med livsbejakande ord, kan det va’ nåt’?
Få se nu… Hur ska det gå, hur ska det gå…
”Hur mår du nu då’… Är du okej”?
”Ja, för fan… Rosa Elefanter, regnbågar och Enhörningar i hörnen!
Fullständigt jävla okej! Livet är fantastiskt och blir till det, som du gör det till”!
Carpe diem för fan!
Man kanske bara ska skratta åt det, flamsa bort det på något sätt? Du vet, humor!
-Varför hänger du här, med ett rep runt midjan?
– Jag tänkte ta livet av mig, så jag satte snaran runt halsen, men då kunde jag ju inte andas. Det är ju rent livsfarligt! Så jag provar med midjan istället.
Det kanske blir bättre om man lyckas med att omprogrammera sig själv?
Kanske att man ska ta och mata sig själv med storvulna, positiva och självbekräftande ord och meningar, för att nå ens innersta sanna och riktiga potential? Hitta sitt rätta jag!
”Jag är ett jävla mästerverk”!
Det kanske skulle kunna bli någon typ av reboot och upphöjning till Arthur.2?
En bättre och förbättrad version av sig själv?
Och jag har försökt! Jag har verkligen försökt att se på mig själv med nya glasögon och på ett nytt sätt, men jag har uppenbarligen kört fast! Jag har fastnat! Totalt fast!
Jag är djupt nere i skiten och kommer vare sig framåt, bakåt eller ens i sidledes.
”Man får inte mer än vad man klarar av”!
”Alla erfarenheter definierar dig som människa och genom motgång växer man”!
Jag är så jävla mätt på de där klyschorna och tillropen av positivism!
Och samtidigt får man lov att acceptera att andra människor överlever och simmar vidare med hjälp av dem… Ja! Okej! Grattis till dem!
Carpe diem för fan! Fortsätt läsa
Vardagliga Anteckningar... 