Jag har en mamma som är sjuk. Hon lider av Alzheimer. Hon fostrade mig och mina nio syskon. Ibland lyckades hon kanske, andra gånger inte alls… Somliga säger att hon var kärleksfull…

your-truth-and-my-truthJag har en mamma som är sjuk.
Hon lider av Alzheimer.

Hon fostrade mig och mina nio syskon. Ibland lyckades hon kanske, andra gånger inte alls…
Somliga säger att hon var kärleksfull, att hon älskade alla sina barn och att hon var rättvis, schysst och att hon alltid ställde upp…
Somliga skulle säga att hon var där för alla och att hon gjorde ett sjutusan till jobb som kvinna och mamma…

En del skulle förmodligen tillskriva henne, denna underbara kvinna, ett aktningsvärde, en enorm värdighet och ett synnerligen stort tålamod, med alla sina ungar. Hon kämpade, hon arbetade och ”hur orkade hon”…
Någon skulle tillerkänna henne storvulna ord och svulstigheter, som godhet, kärlek, ömhet och tillgivenhet…
Och allt det där var hon kanske? Hon var förmodligen bra och hon var säkert rättvis? Och hon var kanske en bra kvinna och moder. Hon var en stammoder och en ”urmoder” och alla de superlativ som attribueras henne… för somliga är det sanningen…
För andra kanske hon var, och ännu är, det fullständigt motsatta, till allt det som idag tillskrivs henne?

”Hur ser din sanning ut? Hur upplevde du uppväxten? Var du ens där? Har vi något gemensamt? Alls”?

Somliga saker ser inte alltid ut att vara, som det verkligen är! Somliga saker behöver betraktas och beskådas med andra ögon och lyssnas till med andra ord och öron, för att ge nya perspektiv på förfluten tid. En sanning är inte alltid den rätta och riktiga!
Och varför blir en del uppretade och förbannade när somliga inte orkar mer, inte vill och kanske har kommit till insikter om livets vara eller inte vara och dessutom funnit mod att slutligen säga nej och detta oavsett sjukdom, ohälsa och svaghet.
Vem tar sig rätten att döma ut en annan människa, för att en annan individs sanning ser annorlunda ut och för att den faktiska huvudsanningen ser olika ut, för alla inblandade!

Arthur är kladdigDet pyr under ytan, jag vet det. Det kommer förmodligen att ta eld och explodera, någon framförliggande vacker dag… Det kommer att bli en rasande löpeld av dömande, fula ord och meningsskiljaktigheter! För en del är arga, besvikna och ledsna, för att somliga av oss i syskonskaran valt och väljer att hålla avstånd och inte vill vara delaktig.
Kanske beror det på rädsla, att se sjukdomen.
Kanske beror det på skräcken att se hur någon sakta, sakta, blir sjuk, oigenkännlig och långt ifrån sitt gamla jag?
Och kanske, men bara kanske, beror det på… att man inte alls behöver älska sina föräldrar, sina syskon, eller ens sin familj? Det finns ingenting som säger att man måste!
Det finns egentligen ingenting som säger eller ens dikterar, i samhällsnormerna, att man måste vara god, älskvärd och härligt kärleksfull mot sin familj och sina föräldrar. Absolut ingenting! Det är ett mänskligt påfund och en av människan skapad doktrin!
Det bor måhända mängder av bitterhet, ilska, avund och hat hos somliga, för att en del av syskonskaran inte sett, upplevt och genomlevt tillvaron och uppväxten på ett likadant likriktat sätt och i ett likadant likriktat ljus?
Man behöver inte alls känna tacksamhet och ha en ”hedra-sin-fader-och-sin-moder-mentalitet”? Man behöver inte högakta, vara älskvärd och alltigenom snäll, god och vänlig, gentemot sina syskon, sin familj eller ens sin mamma och pappa, bara för att dygden och anständigheten säger det. Man få välja! Man får det! Jag. Får. Välja! Oavsett!
Det skulle kunna vara så att sanningarna ser olika ut? Det finns förmodligen lika många sanningar som det finns människor, familjemedlemmar, söner och döttrar, fäder och mödrar. Ingenting ser heller ut att vara, som det verkligen är! Ja’, eller ens var!
Och kanske är det så pass krasst och enkelt att sanningen inte alls ser ut som alla andra önskar och vill att den ska se ut! Måhända att sanningen, insikterna om livet och livsmedvetenheten och minnena, är svartare, mörkare och geggigare, än vad andra i själva verket minns?

svartvitt rosorFör min del är det möjligtvis så pass illa att jag i mitt nuvarande liv och i min nuvarande tillvaro, ännu är i påverkan av uppväxten och ännu grubblar, funderar och tänker på hur det var och varför det blev som det blev och vad som kunde ha gjorts bättre och annorlunda. Kanske är det till och med så, att all min ilska, allt mitt ursinne och all min vrede, tagit sig fysiska uttryck i form av kroppslig värk, ständigt tröstätande och en evig trötthet, och att mitt psyke tagit sig formen av ständig meningslöshet, depressioner, nedstämdhet och alla dessa förbannade ältande frågor om varför…
Kanske var jag den ensammaste av alla syskon och kanske var jag den som aldrig passade in och dessutom fick höra det?
”Du måste banta! Du är för tjock! Jag önskar att du aldrig blev född! Hur ser du ut egentligen?”…

Kanske var jag den som var oönskad, oälskad och som ständigt fick höra att jag inte dög, inte var som alla andra och ”tänk om du någon gång kunde vara som dina syskon”?
Kanske att jag inte hann med att rota mig någonstans, för att vi flyttade runt när ”urmodern” ständigt var på flykt undan sig själv och försökte undkomma verkligheten? Verklighetsflykten som ständigt var i pågående.
Och kanske var jag förbannat ledsen och trött på alla de män, ”alla dessa modiga och vackra män”, som ”urmoder” sökte bekräftelse, tröst och mod hos, men som ingenting gav? Dessa manliga män som ständigt kom och gick och som, sena nätter, gärna gjorde mig och mitt yngre syskon sällskap i sovrummet på nätterna…
Och kanske är jag förbittrad och jävligt arg, när jag tänker på det, för att ingen stod upp för mig, inte ens ”urmodern”, och ingöt mod hos mig när jag fick stryk i skolan, eller när pappa, under de åren som mina föräldrar ännu var gifta, ville göra män av sina pojkar och slog hårt som fan för att ”gossen skulle begripa”
Det är min sanning! Så såg det ut för mig!
Och ska jag hård-dra det hela, vara riktigt bitter och besk, så kan jag alltid fråga var all denna familjära kärlek, omtanke och alla dessa samvetstankar befann sig, när min partner dog och mitt liv blev ett levande helvete av alkohol, destruktivitet, hemlöshet? Inte en jävel brydde sig! Var fanns alla då? Var fanns all moral, etik och eftertanke då, som plötsligt har blommat upp?

Kanhända är det så att jag inte vill, inte orkar och inte har lust!
Kanske är det så att jag tar åt mig av att andra tycks tro att de sitter på sanningar och verkligheter som inte alls stämmer överens med mina upplevelser och mina minnen! Kanske är det så att jag gått vidare, försöker att gå vidare bör jag förmodligen skriva, och vill lämna det där bakom mig och för att jag känner att jag inte behöver det, inte dem eller ens en ”urmoder”, längre?

På nytt känner jag mig dock dömd, utpekad och skuldbelagd, för att jag inte vill längre och för att jag, med stolthet, kan säga att jag överlevt och är en överlevare! Och jag behöver inte älska min familj, mina syskon eller ens mina föräldrar… Och detta även om sjukdom, demens och Alzheimer, finns i bilden… Det gör inte mig till en sämre människa och man! Jag har rätten att välja! Jag valde långt innan! Alla andra valde ju och väljer hur de vill hantera andra människors livsöden och livskriser!
Jag får välja! Jag gör mina val… Jag är för gammal för att låta mig styras och navigeras av andra människors skuld, ångest och dåliga samvete!
Jag känner mig skuld-riden och jag blir arg. Jag vill inte ha det! Behåll det själv och där det hör hemma!
Och jag måste fråga mig själv i vilken riktning den moraliska och etiska pilen egentligen riktar sig; Mot mig som väljer bort och tar avstånd från förfluten tid och bitterhet, eller mot dem som ännu väljer att ”låtsats som om att allt var och är okej” och gärna utdelar skuldbelägganden gentemot dem som inte vill, inte orkar eller ens har lust längre..?

Jag har min sanning, mina sanningar, och jag vill inte längre ”låtsas som om”…
Jag har insikt, medvetenhet, kunskap och kännedom om livet, att försöka leva och vara vid liv, och jag är så pass gammal att jag själv väljer vem och vilka jag vill ha i mitt liv och vem och vilka som ska få snatta åt sig av min energi, min uppmärksamhet och min lust! Jag är ledsen att behöva skriva det, men ”urmodern” är inte en av dem!

/ Arthur
(Foto: Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s