På’t igen bara!

Today the Devil.2Det spelar ju för fan ingen roll hur mycket man ”håller på” och försöker och anstränger sig och leker ”Fan-vad-jag-mår-bra-leken”, för det ger ingen som helst avkastning på ”Må-bra-kontot”…

Det märkliga är dock insikten om hur mycket skit man ska behöva stå ut med och ta hand om, och hur mycket man mäktar med, för visst fan fortsätter man ändå! Krigar på liksom…
En dag till, en dag till och ytterligare en…
Så någon typ av styrka och jävlaranamma måste ju finnas därinne någonstans!
Somliga dagar har jag givit upp och skiter i vilket, men jag är ju ändå vid liv och jag är ju ändå här, så…
Kontentan blir således; Man ÄR starkare, kaxigare, tuffare och modigare, än vad man tror att man är, långt efter det att man faktiskt givit upp!

På’t igen bara!

 

Reflektioner och snurriga tankar… ”Hur mår du nu då’… Är du okej”? ”Ja, för fan… Rosa Elefanter, regnbågar och Enhörningar i hörnen! Fullständigt jävla okej”! Carpe diem för fan!

Ett positivt inlägg och några rader med livsbejakande ord, kan det va’ nåt’?
Få se nu… Hur ska det gå, hur ska det gå…

”Hur mår du nu då’… Är du okej”?
”Ja, för fan… Rosa Elefanter, regnbågar och Enhörningar i hörnen!
Fullständigt jävla okej! Livet är fantastiskt och blir till det, som du gör det till”!
Carpe diem för fan!

Svartvit ArthurMan kanske bara ska skratta åt det, flamsa bort det på något sätt? Du vet, humor!
-Varför hänger du här, med ett rep runt midjan?
– Jag tänkte ta livet av mig, så jag satte snaran runt halsen, men då kunde jag ju inte andas. Det är ju rent livsfarligt! Så jag provar med midjan istället.
Det kanske blir bättre om man lyckas med att omprogrammera sig själv?
Kanske att man ska ta och mata sig själv med storvulna, positiva och självbekräftande ord och meningar, för att nå ens innersta sanna och riktiga potential? Hitta sitt rätta jag!
”Jag är ett jävla mästerverk”!

Det kanske skulle kunna bli någon typ av reboot och upphöjning till Arthur.2?
En bättre och förbättrad version av sig själv?
Och jag har försökt! Jag har verkligen försökt att se på mig själv med nya glasögon och på ett nytt sätt, men jag har uppenbarligen kört fast! Jag har fastnat! Totalt fast!
Jag är djupt nere i skiten och kommer vare sig framåt, bakåt eller ens i sidledes.
”Man får inte mer än vad man klarar av”!
”Alla erfarenheter definierar dig som människa och genom motgång växer man”!
Jag är så jävla mätt på de där klyschorna och tillropen av positivism!
Och samtidigt får man lov att acceptera att andra människor överlever och simmar vidare med hjälp av dem… Ja! Okej! Grattis till dem!
Carpe diem för fan!
Fortsätt läsa

Ur Bloggen 12 september, 2017; …det blev mest ett slitage på golven mellan sovrummet och soffan i vardagsrummet.

Det var en bedrövlig dag igår. Genomrutten. Vidrig!
En dag på gränsen till vad jag orkade med! Gränsen mot Galenskapen…

Det fanns planer och det fanns en del göranden att genomföra, men det blev mest ett slitage på golven mellan sovrummet och soffan i vardagsrummet. Jag sov mest.

Tog en promenad och fick frisk luft. Promenaden genomfördes dock under tvång måste jag tillägga och sedan försökte jag få kontakt med läkaren på Rosenlunds Affektiva Mottagning för att få vägledning i huruvida jag skulle åka in akut till Psykiatrimottagningen eller inte! I samma andetag blandade jag även in min man och kärlek i det hela, eftersom jag kände att gränsen var nådd för vad jag själv kunde hantera, och även av det fick jag svår ångest!
Varför blanda in honom? Varför be honom om hjälp och stöd, när han var på sitt arbete? Varför oro honom och ge honom ångest och grubblerier över hur jag mår och har det? Det är så jävla onödigt! Han kan inget göra ändå! Och för övrigt känner jag att han inte vet hur jag har det, inte är tillräckligt insatt, och inte heller har greppet om hur min ”sjukdomsbild” ser ut.
”Du måste göra något! När ska det här vara över! När ska du få adekvat hjälp”? Och jag försöker att berätta och, även om jag är urless och trött, förklara hur det ser ut, hur det är och vad som händer med mig och att jag anstränger mig som fan, för att lindra hans och alla andras oro och rädsla över min situation! Och jag försöker undvika att bjuda på vetskapen om hur min tillvaro ser ut, för det skapar bara ångest hos dem och även hos mig själv. Fortsätt läsa