Rökningen och min självförvållade Kol kan jag bara tillerkänna mig själv och det är bara mitt fel…. ”Det finns alltid de som har det värre” ”Nä! Jag har det värst! Och vad vet du, egentligen, om hur mitt liv ser ut”? Jag svarar ju inte så, naturligtvis…

IMG_4068Jag är bitter. Jag erkänner det.
Arg och bitter och jävligt besviken!
Besviken på livet och förbannade på Gud, som pissar på mig, ständigt!
Finns Gud?

Googlade ord och synonymer till ordet bitter; Besk, skarp, amper, sträv, hård, stickande, bitande, hätsk, hatisk, förbittrad, ledsen, förgrämd, besviken, tung, smärtsam, svår, tragisk, dyster, elak, sardonisk, hånfull, sarkastisk…
Härligt många målande och beskrivande ord om känsloyttringar och ett åldrande tillstånd!

Jag tycker att livet bjuder mig mest på motstånd och ömklighet.
Livet spottar mig i ansiktet, titt som tätt. Det är inga små skvätt av fukt och saliv jag bjuds på, utan det är mer av den där stor tjocka slemmiga loskan, som jag får rakt i ansiktet.
För… det ena avlöser det andra och så trillar det tredje in; ”Här är lite smärtor i kroppen, varsågod och så har vi en genomjävlig tandoperation och diverse titanskruvar som ska opereras in i käften, Grattis och på köpet… kan jag bjuda på lite sabbade lungor”!
Somligt har jag förorsakat själv, emedan annat kommer till mig ”på köpet” så att säga.
Rökningen och min självförvållade Kol kan jag bara tillerkänna mig själv och det är bara mitt fel, för jag har ju naturligtvis alltid vetat om att det är farligt att röka, men jag har ändå fortsatt och jag har ändå rökt som om det aldrig skulle hända mig något hemskt och farligt! ”Grattis, din lilla ignoranta skitstövel, här är resultatet; Kol och mer mediciner”.
The-DangersOch ja’… Jag har precis fått diagnosen, men ska träffa läkaren först om ett par veckor och det är väl hon, läkaren på Vårdcentralen, som ska ge mig en mer slutgiltig, handfast och ”riktigt” diagnos!? För sköterskan som hjälpte mig tillrätta med undersökningen kan ju knappast veta säkert, eftersom hon ”bara” är sköterska, och detta även om hon arbetat med lungsjuka och Spirometri i över femton år! För så är det ju alltid inom vården; ”Den alltid hierarkiska gällande ordningen”! Så läkaren vet bäst, det vet ju alla! Läkare vet alltid bättre, även då det aldrig utfört själva grundarbetet… I alla fulla fall, Grattis till mig och jag har som sagt ordnat allt det där själv! Idiot! Jag alltså! Fullblodsidiot!

Plain gorgeusOch jag tycker ständigt att det är mer, blir mer att kriga mot, och att det hela tiden uppstår mer och fler svårigheter och mer kladd och prövningar att ta sig igenom!
Ta tre och betala för två! ”Varsågod, du får inte mer än vad du kan hantera och klara av”!
Och jag gnäller och jag är negativ! Jag bjuder bara på självkritiska, omedgörliga och ofördelaktiga Blogginlägg och jag är motsträvig, sur och mest missnöjd. En Bitter-Pitt, helt enkelt! 
Och andra människors välmening och positiva vägledningar hjälper inte mig.
Det ger mer dåligt samvete och det ger än mer ilska och trilskhet.
Det finns alltid de som önskar mig mer positivet och mer distans till mig själv och mitt mående, vilket är trevligt och bra i och för sig, för jag behöver ju verkligen det och jag är fullt medveten om det där, men att säga till mig att ”det finns alltid de som har det värre, så tänk positivt”, matar bara mitt världssamvete och jag känner skuld och ångest.
För egentligen, vem är jag att gnälla och tycka att livet är svårt och hårt, när det finns de som är hemlösa, inte har mat för dagen och lever i destruktiva relationer med misshandel, missbruk och våld. Dessutom är jag man och i jämförelse med kvinnor, åker jag ju lite gräddfil i världen!
Yoda och kuddarMen frågan är hur jag egentligen ska hantera det där, andra människors nöd och obestånd? Hur hanterar man andra människors lidande? Ger andra människors misär och dåliga levnadsförhållanden mig en bättre känsla av att inneha ett mjukare och mindre hårdkantat liv?
På vilket sätt ger det mig en bättre tillvaro och ett tänkande om att mitt liv och min tillvaro inte är så tokig ändå? För min känsla är att det trycker ner mig ytterligare, att jag inte har rätten… att jag borde vara tacksam och glad för det jag har och att jag lever ganska gott i jämförelse med andra, jag har det trots allt ganska bra… Men det gnagare i mig, andra människors elände och svårigheter. Det blir ännu mer att känna och finna förståelse inför och kunna begripa. Det är som ytterligare ett mörker som hänger över mig och som bjuder mig på en saftig käftsmäll av ångest och skuld, för; ”varför ska jag gnälla och vara arg, när det alltid finns de som har det uslare än jag själv… Det finns alltid de som har det värre”
”Nä! Jag har det värst! Och vad vet du, egentligen, om hur mitt liv ser ut”?
Jag svarar ju inte så, naturligtvis, och jag känner inte så heller.
Jag upplever inte min tillvaro och vardag som dålig, allra sämst, värre och absolut värst, eller att jag skulle ha ensamrätt på psykisk ohälsa och ”otur” i livet! Jag känner däremot att det borde räcka nu med alla härliga livserfarenheter, och att jag kanske, kanske bara, skulle kunna få lite mer ”flow” och mer tilltalande livsnjutning.
Och måste livet vara så jävla hårt och kantigt? Måste det hela tiden bjuda på svårigheter, sjukdomar, myndigheter och problem?
Men visst, jag är bitter. Jag erkänner det. Arg och bitter och jävligt besviken! En BitterPitt, helt enkelt! 

IMG_4203Och jag skuldbelägger mig själv i mångt och mycket, för jag är uppenbarligen otydlig och för försiktig när jag talar med mina medmänniskor och ber om hjälp av andra människor.
Det sistnämnda beror förmodligen på att jag i mitt tidigare missbruk utnyttjat, ljugit och profiterat på andra människor, för min egen vinnings skull, och det där hänger ju kvar och skaver som sjutton, men i alla fall… Jag är inte tydlig med hur jag egentligen mår och har det, när jag träffar läkaren på psykiatrin till exempel och jag är inte heller helt schysst när samtalar med min psykolog, för jag är undvikande, vill inte besvära och jag vet ju att det alltid finns de som behöver mer hjälp än jag och jag vet ju att jag upptar tid, som någon annan förmodligen behöver bättre än jag… och inga mediciner hjälper och jag är lämnad åt mig själv att ensam ta hand om mitt mående, men å andra sidan, jag behöver inte så mycket och jag vet ju att det finns andra som mår långt mycket sämre än jag, tror jag, och jag vet ju… Oj! Och där har vi det ja’… ”Det finns alltid de som har det värre, så tänk positivt”! Hmm… Lite janteistiskt, nu när jag ser det skrivet… ”Tro inte att du är något! Tro inte att du är förmer än någon annan”…

/ Arthur (Bilderna/Foto; Arthur. Hunden Yoda och Katten Tuss, bland annat…)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s