Efter ett möte på Psykiatrin Rosenlunds Sjukhus, kände jag mig än mer arg, frustrerad och ledsen. Jag skrev ett mejl till berörda personer. Resultatet bjuder jag på i ett inlägg här på Bloggen!

Hej och god förmiddag XXX XXX!

Jag tror att du känner och vet varför jag skriver till dig/er.

Nu när jag väl landat och fått tänka till, efter vårt möte, så känner jag att det blev mindre bra och att det inte riktigt tog den riktningen som jag hade hoppats på.
Jag förväntar mig inte så mycket av Psykiatrin längre, inkluderat läkare, eftersom jag känner att jag bara blir lämnad därhän, hängande i luften och dessutom inte blir tagen på allvar! Om ni hade tagit mig, min person och mitt mående på allvar, så hade ni ansträngt er mer, gjort lite till och dessutom varit mer pålästa ang. det vi skulle samtala kring. Ni hade ingen som helst kontroll och vetskap! 
För övrigt har en god vän varit i kontakt med de mottagningar din kollega rekommenderade och de hänvisade henne/mig vidare, till andra mottagningar för ”Alternativ Medicin”!

Jag tar mig friheten att sända med bilagor, samt en extern länk, ang. Akupunktur vid depression och Taktil-massage/Berörings-massage!

Efter sammankomsten blev jag nedslagen, då mötet blev mer av ett terapisamtal än vad det egentligen skulle handla om; Alternativa behandlingsmetoder, som Beröringsmassage och Akupunktur, och för att finna nya vägar att bistå mig med hjälp och lindring! Mötet blev mer av en terapisession, än den hjälp och vägledning som jag önskade! Det blev mest ”prat”, som alltid och kringdiskussioner, än konstruktiva lösningar!
Det är möjligt att jag är cynisk och kanske ”paranoid”, men jag upplever att mötet var mer till för att lugna ner mig och koka ner min frustration och besvikelse till ett mer lätthanterligt tillstånd, än att verkligen bistå mig med hjälp!
För övrigt måste jag få ställa frågan; Var det ett ”Bedömningsmöte” av min psykiska ohälsa, eller vill ni verkligen, på alla sätt, hjälpa mig?

Jag begriper inte heller varför din kollega var närvarande, mina funderingar i efterhand naturligtvis, eftersom hon inte tillförde något nytt, var mer ”gåpåig” och rapp, än inkännande och lyssnande.
Jag kände mig pressad och stressad och gav upp, redan när vi möttes och din kollegas fråga löd; ”Vad behöver du hjälp med”?
Jag var där av EN anledning och jag upplevde det som ignorant och nästan skrämmande, att jag skulle behöva börja med att berätta och förklara min situation och frustration, då allting finns dokumenterat hos er!
Det blev inte alls bra! Allting är godtyckligt, för Psykiatrin och er! Och jag frågar mig, kan ingen läsa av en människa och en situation och en människas frustration?

Jag har bett dig och er om hjälp under lång tid, flera år faktiskt, och jag blir över och lämnad åt sidan att klara mig och min psykiska ohälsa själv! Jag har kommit med egna förslag och andra lösningar!
Jag har, känner jag, varit så tillmötesgående jag kan, ibland har jag säkert varit otrevlig men dock, och jag blir inte bemött på ett schysst och omhändertagande sätt!
Om ingen medicinering hjälper, så finns absolut inget mer att göra! Ska det verkligen vara så?
Jag tycker inte att jag ber om mycket, men när jag är frustrerad, arg och ledsen för att ingenting fungerar och för att medicinerna inte hjälper och för att jag hela tiden måste ta hand om allting själv, då uppstår en känsla av maktlöshet och vanmakt, och det är väl ändå Psykiatrin som ska hjälpa mig?
Det är väl ändå Psykiatrins ansvar att vägleda och bistå mig, och andra sjuka människor, i mitt mående med trygghet och se min önskan om att hjälpa?

Jag har givit upp om Psykiatrin!
Jag får fortsätta att göra det jag kan för min tillvaro och jag får be andra om hjälp! Jag är oerhört trött, frustrerad och arg!
Jag får själv, oavsett om jag anser att det är rätt eller inte, söka bot och alternativ till medicinering och Psykiatrin, eftersom ni uppenbarligen inte kan hjälpa mig!
Jag tycker att ni ska skämmas!

För övrigt kommer jag att sammanställa en skrivelse till Patientnämnden och Inspektionen För Vård Och Omsorg, som du kommer att få del av naturligtvis, ang. detta, samt tiden som jag haft på Rosenlundssjukhus och Affektiva Mottagning, för jag känner att detta är helt fel och ni kan inte behandla människor på det här sättet! Det måste till en förändring!

Väl Mött / Arthur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s