Ett utkast från den anmälan/appell jag sänt till Patientnämnden och Inspektionen För Vård Och Omsorg, IVO, bland annat.
Hela anmälan i sin helhet finns att läsa i ett dokument längst ner på Bloggens sida.
Det är inte första gången som jag gör en anmälan gentemot Vården och Psykiatrin. Det brukar inte ge något konstruktivt resultat heller, jag borde väl ge upp antar jag, och det brukar kännas som att spotta i motvind, men jag känner att någon måste göra någonting… Någon måste höras, så varför inte jag?
Jag har alltid haft en känsla av att de olika instanserna gärna håller varandra bakom ryggen och går i varandras ledband. De skyddar varann…
Det sistnämnda skulle kunna vara min egen konspirationsteori och cynism som kladdar av sig på de olika myndigheterna, det ska jag väl kanske låta vara oskrivet, men man funderar ju…
Väl Mött / Arthur
Jag är diagnostiserad med ADD, Dystymi och Obestämd Bipolaritet.
De senaste dryga fyra åren har jag levt med daglig trötthet, nedstämdhet, självmordstankar, sorg och ångest.
Jag har, med läkares hjälp och mitt eget samtycke naturligtvis, provat en uppsjö mediciner, men inte några av de preparat jag provat har fungerat för mig.
Jag har inte funnit lugn, bot och bättring.
Jag har inte uppnått ett bättre mående, inte alls!
Läkarna jag har mött genom åren har stått handfallna och har inte kunnat göra någonting för mig, har de ansett. Tilläggas bör att det är många läkare, fler än vad jag kan minnas faktiskt, som jag träffat genom åren!
Och där medicinering inte fungerar, där slutar Psykiatrin att fungera! Psykiatrins ansvar upphör vid uteblivna resultat vid medicinering och de kan inte längre hjälpa till. Ansvaret för den Psykiska Ohälsan lämnas helt över på patienten själv.
“Vi kan inte göra mer för dig”!
Jag själv har tillgång till Psykolog en gång var fjortonde dag. Ingen medicinering således eller övrig hjälp och vägledning.
För övrigt är det ovanligt att patienter inom Psykiatrin får möjlighet att nyttja samtalsterapi i den här utsträckningen. Rekommendationen för min del, från början, var att träffa psykologen var tredje vecka, eftersom det är fler patienter som behöver tillgång till den här typen av konstruktiva samtal och då patienttrycket är stort.
Dock, efter möte och samtal med läkare och psykolog, utökades samtalen trots allt till två gånger i månaden. Men jag har tur och det är en “förmån”!
Utöver mina egna ansträngningar för att finna ett bättre mående och faktiskt överleva det här tillståndet, så är samtalen med Psykologen en del av min räddning och trygghet och det som faktiskt har hjälpt mig på vägen mot ett tillfrisknande.
I övrigt har jag inte fått någon som helst hjälp av Psykiatrin.
Psykiatrins handfallenhet, stelbenthet och rigiditet, gör att de inte kan eller vill vara behjälplig i större utsträckning!
Där inte medicinering fungerar, som sagt, upphör Psykiatrins ansvar för patienten tycks det. Det finns ingen möjlighet att få hjälp eller vidareordinationer i form av andra alternativa medicinska lösningar.
…
Vardagliga Anteckningar... 