Jag inser ju att jag själv är orsaken till ensamheten. Jag inser ju att jag själv är den som är orsaken till att människor inte orkar med och inte vill mer, och därmed ger upp. Jag har full förståelse för att vänner och bekanta slutar att höra av sig…

20181030_114312Jag inser ju att jag själv är orsaken till ensamheten.
Jag inser ju att jag själv är den som är orsaken till att människor inte orkar med och inte vill mer, och därmed ger upp.
Jag har full förståelse för att vänner och bekanta slutar att höra av sig, när jag alltid säger ”nej”, ”jag vill inte”, ”jag orkar inte och jag är så trött”.

Jag ber inte om att människor ska förstå mig och min situation!
Och jag ber inte heller om att andra ska ”se mig” och se mitt inre kaos.
Jag utgår alltid ifrån att människor inte förstår… För de gör de inte! Det finns inte en möjlighet att andra ska förstå… Jag kan inte begära det av dem heller!
Jag utgår alltid ifrån att människor inte kopplar vad jag är, vem jag är och hur jag verkligen mår… För det gör de inte! Det finns få som begriper, även om de faktiskt, sant och ärligt, tror att de gör det!
Och jag förutsätter alltid att mina medmänniskor inte förstår hur mina dagar ser ut, vad som händer i mitt huvud och hur jag verkligen för en kamp, varje dag.
Jag krigar som fan, att komma upp å morgonen och jag kämpar som sjutton för att orka med en hund som alltid är sjuk och som, oavsett väder, måste ut och få frisk luft och göra sina toalettbesök… Det är bra för mig, säger de som vet, att jag själv kommer ut och får promenader…

20181030_065434Men ibland så möter man människor som befinner sig, eller har befunnit sig, i samma oordning, samma inre kaos och en likadan vardag som jag själv befinner mig i, och då brister det för mig.
Jag kan, efter ett sådant möte, gråta hejdlöst och jag kan skratta som en galen, för det blir så patetiskt och igenkänningsfaktorn blir så stor, att det blir rent löjeväckande så som man håller på; Allt planerande, alla ”öppna dörrar” som man kan smita ut igenom och alla de dagar som man faktiskt gör saker och ting, även då man inte orkar eller kan, och alla möten med andra människor som får en att tro att de ser på en som en galen människa, jävligt skruvad och förbannat ”fel” och lat.
Och på detta all självcentrering och all denna vila och allt sovande och allt det där man börjar göra, nästan maniskt, för att det finns somligt som man ännu kan kontrollera och ha fokus på. Det blir lite OCD över det hela… Disken, att städa, att bädda, baciller, att träna…

Och det är egoism att vara sjuk i en depression.
Och det är en fet jävla snyting för alla andra runt omkring en, för de står maktlösa och handfallna och kan ingenting göra. Och själv lägger man sig ner, räknar sprickorna i taket och tänker; ”Jag ska bara sova lite. Jag måste få återhämtning. Jag ska bara vila, så blir det bättre… Jag ska bara sluta ögonen, för då får själen lindring och jag behöver inte grubbla över döden och vad som händer om jag faktiskt skulle dö av min depression”…

20181030_065230Och jag tar ansvaret för min ensamhet.
Jag tar själv på mig allting som blir fel och som inte blir som det var tänkt.
Och jag är fullt ansvarig för att jag alltid försöker att rädda alla andra undan mitt mående och mina mörka tankar, att jag inte alltid är ärlig och sann, och för att jag ljuger och fortsätter att ”låtsas som om”, för att jag inte ska upplevas som tråkig, svår, jobbig, omöjlig, lat och jävligt patetisk.
Jag försöker, jag gör verkligen det, att tänka rätt, vara positiv och jag försöker att vara ”framåt” och tänka bra och schyssta tankar.
Och jag försöker verkligen att vara glad, träna, äta rätt och riktigt, och jag försöker verkligen att få positiva ”inputs” och skalar därmed bort nyheter, sociala medier, teven och människor som stör mig och min ordning.
Men då uppstår andra problem och det uppstår andra svårigheter och annat som känns tunt, tomt och innehållslöst. För många av mina ”vänner” finns på sociala medier och jag uppskattar nyheter och att vara insatt och lite påläst, och jag vill gärna veta saker och se vad andra gör och hur andra väljer att leva sina liv!
Det blir ensammare då. Det blir än mer tomt, innehållslöst, när man väljer bort!
Det blir än mer isolerande att skala bort allt det som ännu är en del av att leva, å ena sidan. Men å andra sidan så är det mesta negativt, det vill säga alla nyheterna på teven, och det mesta är ju falskt och inkorrekt av allt det som sprids på Facebook och Instagram och det blir väldigt konstigt med alla människor som orkar, kan och gör mer saker än vad man själv orkar och mäktar med, och då föds avund och svartsjuka och det blir bara ännu mer fel… Det blir ett moment 22.
Och det där med balansgång är ju ett helvete, för det blir liksom antingen eller; Allt eller inget! Att balansera livet är ju jättesvårt!
Och så… blir man jävligt ensam och människor orkar inte med ens funderingar och negativa tankar. Det finns gränser för vad andra ska orka med och klara av och då plötsligt är man själv bortvald och bortprioriterad. Det måste ju få vara okej det med? Det måste ju få vara så också, för jag åker ju ingen jävla gräddfil som utgår ifrån att alla andra ska palla med en liten bitterpitt som jag själv…

”Det finns alltid de som har det värre”.
”Det finns alltid det som lider mer och har ett svårare liv än du själv”… Sant, förvisso, men jag upplever att de som säger sådant till mig inte har en jävla aning om hur det är att leva i ett konstant geggigt mörker, som man inte ens säkert vet att man kommer att överleva! De har ingen som helst insikt om hur det är att vara en människa som knappt står ut med tillvaron och existensen.

Att sönderfalla. ArthurOch jag har insikten om att det är mitt eget fel att jag blir lämnad ensam.
Och jag har tagit på mig allting som gör att min vardag är tung, svår och orkeslös, för jag anstränger mig inte tillräckligt för ett tillfrisknande.
Och jag tar på mig hela skulden, för att jag är tråkig, fel och för att jag inte vill någonting längre.
Och det är mitt eget fel att jag väljer att vila, planera mina veckor och försöker hushålla med mina energier, för det är ju trots allt det jag väljer att göra! Jag planerar mitt liv och mina dagar, för att jag överhuvudtaget ska kunna gör just det; Leva, lite till…
Jag tar på mig allting som handlar om mig och mitt ”tillstånd”, för depressioner och nedstämdhet gör en människa egoistisk och självcentrerad!
För det handlar hela tiden om vad jag vill, vad jag orkar och hur vardagen blir när jag väl tagit mig orken, för det måste till återhämtning och det måste till vila och sömn, för jag orkar inte annars!
Jag kommer inte att orka med annars, att leva…

Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s