The Greatest Showman – This Is Me

Försök att förklara skräcken, gråten och de klösande ångest-krypen under huden, för dem som inte själva har upplevt det! Gör ett försök att förklara den paralyserande situationen för någon du älskar och bryr dig om…

Ibland får jag en vansinnig panikångest.
Det trycker och pressar över bröstet, som om en stor tjugotonsklump landat på min torso och jag får svårt att andas och få luft.
Tankar och känslor övermannar mig och det känns som om jag inte får plats i kroppen och som om rummet blivit för litet.
Jag får inte plats! Kroppen blir för trång! Huvudet blir för litet och väggarna kryper nära, nära…
Det pressas samman, hela tillvaron, som när man suger luften ur en påse, eller när man skapar vakuum, genom kokning, i hemlagade syltburkar.
Det tar slut, allting! Allt är över och slut! Jag är förlorad och döende!
”Jag dör nu! Nu dör jag! Jag är förlorad… förloraren, förlorar och en förlorare! Jag är ynklig, patetisk och en loser”…
Och tankarna vrålar, skriker ut min panik och ångest; ”Jag klarar inte det här! Jag fixar inte detta! Jag går sönder av ensamhet, utanförskap och övergivenhet! Jag klarar inte det här! Jag klarar inte det här… Jag kan inte… Jag orkar inte mer”!
Och under ett ögonblick är jag fullständigt övertygad om att jag lika gärna kan dö nu, att det inte är någon idé att kämpa längre, och jag är alldeles övertygad om att jag inte kommer att kunna leva, orka med att leva, ett enda ögonblick till…