Missförstånd, tillbakakakor, bajsmackor och ”här-har-du-tillbaka-pajer” och ditt fel, mitt fel och ytterligare missförstånd.
När relationer tar slut, oavsett hur konstinstallationen sett ut, kärlek, familj, vänner och bekanta, så blir det ofta pajkastning, försvarstal och skuldbeläggande gentemot varandra.
Familjemedlemmar startar baktaleri och försöker vinna i samtal, inlägg och bitterhet.
Någon vän blir jävligt arg för att man klipper banden och i affekt startar bajsmackorna att svischa mellan parterna; ”Du sa minsann”… ”Du gjorde”… ”Hörru’ du’… Jag sa till dig”…
När kärleksrelationer tar slut blir det uppenbart att samtal och kommunikation varit frånvarande! Den ena har tigit och varit tyst och den andra har missförstått, inte sett eller hört, och motparten har fortsatt tiga och blivit undvikande.
I mitt fall blir det ofta väldigt fel och det blir många missförstånd. I min värld och i min vardagliga gegga, blir det gärna misstag och feltolkningar.
Jag väljer att vara tyst, undvikande och tigande.
Jag pratar inte om min depression och jag talar inte om hur nattsvart somliga dagar är, för jag vill inte dela det med andra. Inte i samtal i vilket fall. Det skrivna ordet är enklare!
Jag har försökt, så många gånger nu, att beskriva och berätta om fenomenet ”beskyddande”. Att skydda, att ta hand om, att vårda, att inte oroa, att försöka att vara så smidig som möjligt, gentemot omgivningen och dem i nära relationer.
Och det blir jävligt uppenbart att det blivit besvärande och svårt för vänner och kärlekar att hantera det där, tystnaden, å ena sidan, och andra sidan blir det även glasklart att när samtalen väl ägt rum, eller när vänner och familj och kärlekar tagit del av min blogg och det jag skriver, så blir det felaktiga tolkningar ändå och rädslorna visar sig hos dem som läst och trott sig förstå vad jag vill få sagt och skrivet.
Somliga saker känner jag är uppenbara, emedan annat, inser jag efteråt, har blivit svajigt och otydligt även då jag använt mig av de skrivna orden.
Jag är bättre på att skriva, än vad jag är att tala… Jag föredrar att skriva.
När jag skriver försöker jag att vara tydlig.
Jag är mindre bra på det, när jag talar! När jag pratar och försöker att framföra det jag behöver och det jag behöver få hjälp med, blir jag många gånger ursäktande och självnedlåtande.
Jag blir lite undergiven och min knackiga självkänslan lyser igenom…
Jag ber om ursäkt för att jag behöver hjälp. Jag ber om ursäkt för att jag besvärar och jag måste urskulda mig själv och förklara och berätta och förmedla min bakgrundshistoria. Jag behöver få bestyrka och understryka varför just jag behöver en hand att hålla i, eller ett handtag i tillvaron.
Men när jag skriver tillåter jag eftertanke och jag väger orden ibland och andra gånger skriver jag så att det brinner i skallen och jag vill berätta, förklara och jag vill förmedla… någonting… och ibland går det för fort kanske?
I mitt fall och i mitt liv handlar det mycket om min situation, naturligtvis, hur det är att vara deprimerad och ständigt oroad. Hur det känns att ta sig igenom en dag med planerande, tänkande och hjärntrötthet.
Det handlar mycket om de svarta och mörka och hur jag faktiskt försöker att överleva och hur jag ser mig själv som en överlevare.
Jag känner att jag är bra på att skriva och vara tydlig, och ändå… Det blir fel och tolkas fel och vänner, familj och tidigare kärlekar blir rädda och oroade och tror att jag ska ta livet av mig, OM jag till exempel inte får planera och schemalägga mina dagar!?
Och det handlar ju inte om det!
Det handlar inte om att jag måste planera min tid för att överleva, utan det handlar om att planlägga mina dagar för att jag ska orka med livet, för att spara på mina energier och för att min återhämtningsfas ska bli så kort som möjligt och för att jag ska kunna leva och vara med…
Planeringen av min tid och mina dagar, handlar endast om utmattningen och energidränaget som tillvaron ger mig; Människor, färger, ljud, texter, reklam, trängsel, umgänge, dofter, musik, teve, film, barn, osv.
Och jag bör tillägga att min förhöjda skörhet och min förbannade känslighet är en följdverkning av min depression… Känsligheten kommer med nedstämdheten, och var man känslig och orolig innan en depression äntrade ens tillvaro, så blir det bara värre och svårare i meningslöshetens varande.
Och tillbakakakorna fortsätter att fara fram och åter.
Och det är sorgligt och det är jävligt bittert och det blir ganska svårhanterligt och mest ledsamt.
En bror skriver något inlägg på Facebook och någon annan tar avstånd, blir väldigt arg och så är det igång…
En kärleksrelation tar slut och det blir uppslitande och väldigt märkligt och sanningen lyser slutligen igenom och båda två står på sig och upplever att just den har rätt och att verkligheten och sanningen är den som ligger en närmast om hjärtat! Men så visar det sig, när man väl börjar dissekera och plocka isär somliga saker och skeenden, att ingen har egentligen sett den andre, och egentligen så har ingen talat tydligt och ingen har egentligen heller lyssnat. Elle läst ordentligt, för den delen…
Man talar förbi varann. Man talar inte till varann och man tror att man vet och man tror sig begripa hur den andre har det. Fast egentligen så vet man inte ett jävla någonting!
Och det bästa är väl när andra, utomstående, beblandar sig i konflikter och oegentligheter och hejar på den ena planhalvan och låtsas som om de har hela sanningen framför sig och så vet motparten att hela sanningen inte kommit fram och grubblerierna startar och matar på; Vad är sagt? Vad är inte uttalat? Vem har baktalat och varför ljuger människor?
Grattis till friheten! Välkommen tillbaka till livet! Äntligen är du fri… Njut av ditt nya liv!
Ibland serveras det mest märkliga saker av utomstående och man grubblar ju… Det sårar…
Det blir alltid oförrätter och det blir alltid kränkningar och det får väl vara så, kanske… Alla tror att de har rätt och att de bär på sanningen, emedan det egentligen är som så att kommunikationen har saknats hela tiden… Människor tror och antar, fast de egentligen inte har en aning om någonting.
Och jag, jag har en stor del i det, att inte ha talat och berättat.
Min del i alla dessa avslut och bortprioriteringar, ligger hos mig och min tystade person och det var mindre bra gjort av mig… Jag borde ha varit mer öppen och tillgänglig!
I alla avslutade relationer, oavsett hur konstinstallationen sett ut, så är att samtala med varann viktigt, oavsett om man tycker sig ha rätt eller inte…
Att vara öppen och lyssna, inte tala emot, för din sanning är inte alltid överensstämmande med motpartens. Din sanning är din, och andra kan ha helt andra uppfattningar om händelseförloppet! Döm inte för fort…
Och att tiga skapar sårbarhet och det skapar spekulationer och okunskap. Människor måste prata mer med varann och till varann, eller läsa vad andra skriver för all del, och inte tro att allt blir okej ändå… Inte tro att de har hela sanningen och hela skeendet, för det stämmer sällan med verkligheten.
Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 