Försök att förklara skräcken, gråten och de klösande ångest-krypen under huden, för dem som inte själva har upplevt det! Gör ett försök att förklara den paralyserande situationen för någon du älskar och bryr dig om…

Janne Profilbild

Ibland får jag en vansinnig panikångest.
Det trycker och pressar över bröstet, som om en stor tjugotonsklump landat på min torso och jag får svårt att andas och få luft.
Tankar och känslor övermannar mig och det känns som om jag inte får plats i kroppen och som om rummet blivit för litet.
Jag får inte plats! Kroppen blir för trång! Huvudet blir för litet och väggarna kryper nära, nära…
Det pressas samman, hela tillvaron, som när man suger luften ur en påse, eller när man skapar vakuum, genom kokning, i hemlagade syltburkar.
Det tar slut, allting! Allt är över och slut! Jag är förlorad och döende!
”Jag dör nu! Nu dör jag! Jag är förlorad… förloraren, förlorar och en förlorare! Jag är ynklig, patetisk och en loser”…
Och tankarna vrålar, skriker ut min panik och ångest; ”Jag klarar inte det här! Jag fixar inte detta! Jag går sönder av ensamhet, utanförskap och övergivenhet! Jag klarar inte det här! Jag klarar inte det här… Jag kan inte… Jag orkar inte mer”!
Och under ett ögonblick är jag fullständigt övertygad om att jag lika gärna kan dö nu, att det inte är någon idé att kämpa längre, och jag är alldeles övertygad om att jag inte kommer att kunna leva, orka med att leva, ett enda ögonblick till…

Fortsätt läsa

Jag inser ju att jag själv är orsaken till ensamheten. Jag inser ju att jag själv är den som är orsaken till att människor inte orkar med och inte vill mer, och därmed ger upp. Jag har full förståelse för att vänner och bekanta slutar att höra av sig…

20181030_114312Jag inser ju att jag själv är orsaken till ensamheten.
Jag inser ju att jag själv är den som är orsaken till att människor inte orkar med och inte vill mer, och därmed ger upp.
Jag har full förståelse för att vänner och bekanta slutar att höra av sig, när jag alltid säger ”nej”, ”jag vill inte”, ”jag orkar inte och jag är så trött”.

Jag ber inte om att människor ska förstå mig och min situation!
Och jag ber inte heller om att andra ska ”se mig” och se mitt inre kaos.
Jag utgår alltid ifrån att människor inte förstår… För de gör de inte! Det finns inte en möjlighet att andra ska förstå… Jag kan inte begära det av dem heller!
Jag utgår alltid ifrån att människor inte kopplar vad jag är, vem jag är och hur jag verkligen mår… För det gör de inte! Det finns få som begriper, även om de faktiskt, sant och ärligt, tror att de gör det!
Och jag förutsätter alltid att mina medmänniskor inte förstår hur mina dagar ser ut, vad som händer i mitt huvud och hur jag verkligen för en kamp, varje dag.
Jag krigar som fan, att komma upp å morgonen och jag kämpar som sjutton för att orka med en hund som alltid är sjuk och som, oavsett väder, måste ut och få frisk luft och göra sina toalettbesök… Det är bra för mig, säger de som vet, att jag själv kommer ut och får promenader… Fortsätt läsa