Jag har blivit oerhört bitter. Jag har blivit till en cyniker och känner att hela min person kokats ner till en illusionslös karaktär. Och jag är väldigt ensam numer…

Mötte en ”gammal vän” för några dagar sedan. ”Du är väl nykter”?
Det stör mig fortfarande, att frågan ställdes.
Vi pratar aldrig med varann. Vi träffas aldrig. Vi umgås inte.
Vi springer på varann, någon gång, vart femte år ungefär…
”Dricker du? Du är väl nykter”.
Jag svarade inte…

Jag har blivit oerhört bitter.
Jag har blivit till en cyniker och känner att hela min person kokats ner till en illusionslös karaktär. Och jag är väldigt ensam numer…
Jag kan dessutom vara ganska elak och jag har blivit till en sådan där människa som retar sig på allt och alla; Jag är avundsjuk och avundsam!
Jag är arg. Jag är jävligt arg. På allt, alla och mig själv, framför allt! Livet gör mig så jävla förbannad…
Jag känner mig utanför och jag upplever att jag ensam får ta hand om min Psykiska Ohälsa och hur jag mår. Jag blir inte lyssnad till…
Jag erfar att jag är ensam. Jag har blivit väldigt ensam…
Ilskans rot sitter fastnaglad i min kropp och dess essens består främst av illusionslös ogenomförbara drömmar och löften om ett bättre liv och en mer hel själ. Jag tror ingenting längre. Jag hoppas inte längre… Desillusionerad.
Jag har slutat med det, att hoppas och tro, och med det kan vi alltid hoppas att jag blir positivt överraskad, vilken dag som helst nu…

Jag har ett behov av att förklarar mig… Upprinnelsen till detta är ”Varma Bad” och ”Kroppsterapi” på Badhuset. Ursprunget till detta blottläggande av sanningar, är massage och middag med en nyvunnen vän…

Jag har ett behov av att förklarar mig.
Jag måste ofta återberätta min historia, för att de jag möter ska förstå mig. När jag tackar nej och när jag avstår från somligt, då måste jag berätta och förklara, för att inte såra någon och för att ingen ska känna sig förolämpad.
Jag ber om ursäkt och jag säger förlåt och sedan måste jag förklara mig.
Jag måste på något sätt ge stöd åt mitt ”nej tack” eller mitt undvikande.
Jag måste ha en legitim förklaring och jag måste i möjligaste mån underlätta för dem jag har omkring mig, så att ingen blir stött i kanten och ledsen.

Min psykolog har bett mig, i KBT-syfte, att inte be om ursäkt för mig själv och inte heller underminera min person, genom att alltid förklara mig och, på ett högst ursäktande sätt, ange orsaken till mitt agerande och mitt ”nej Tack”.
”De är vuxna människor du omger dig med. Ett nej tack räcker. Du behöver inte förklara någonting för någon. Vuxna människor kan ta hand om sina egna känslor och sina egna reaktioner. Uppstår frågetecken, så måste du lita på att de frågar dig och ber om ett tydliggörande. Du är inte, på något sätt, ansvarig för andra människors känsloliv. Utgå ifrån att de kan ta hand om sig själva och att de frågar dig, om de behöver veta något mer”.
Jag replikerade att jag förmodligen utgår från mig själv, min egen rädsla och min egen feghet att våga fråga och vara rättfram, om något känns fel, och av den anledningen vill jag förekomma mina medmänniskor med ett förklarande.
Ja, och mina rädslor att såra någon och att vara otrevlig förstås, och dessutom bli illa omtyckt. Jag har ett svårt behov av att vilja vara omtyckt och älskad…
”…Men, det är inte ditt ansvar att ta hand om andra och du behöver inte förklara någonting för någon! Det räcker med att säga nej och det ska räcka med att avböja om det är någonting som inte känns rätt! Känns rätt för dig”!

Skrivet på Bloggen 17:e december 2015; En bekant sa Grattis till mig, när hon fick veta att jag blivit beviljad en Sjukersättning å 50%. Själv undrar jag om ett Grattis är det jag vill höra? Grattis till vadå?

Det blev mycket vila i sängen idag.
Jag och två kattmagar. Varma och goa katter… Lite slötitta på teve och somnade förstås.

Tvättade en tvätt och passade sedan på att bada ett varmt bad med mycket badskum och lite svart kaffe och skriva, skriva och skriva…

”Det är inte bra att grubbla”, sa en gammal bekant till mig. ”Det är bättre att vara bland människor, umgås och vara aktiv, än att tänka och fundera”…
Det är förmodligen sant.
Det stämmer nog. För somliga! Jag mår förmodligen också bättre av att ”umgås” och vara social för att skingra tankarna, så är det nog.
Men jag måste få tillägga att det inte alltid är rätt för alla och att det inte är ett universellt svar på människors svårigheter.
Somliga grubblar och ältar ändå. Några av oss tänker hela tiden och i ett umgänge tar vissa människor även in hela miljön, alla människor och allt det som sker omkring dem.
Det finns inget stopp och det finns inget riktigt filter som sorterar allting som sker omkring oss, och det blir trafikstockning i alla sinnesintryck!
Och allt det som ska in i skallen och sorteras, står knappast i en välordnad kö…
Som min man, kärlek, och bästa vän alltid kallar det; Hjärntrött. Man blir trött i hjärnan av allting!