Jag har ett behov av att förklarar mig… Upprinnelsen till detta är ”Varma Bad” och ”Kroppsterapi” på Badhuset. Ursprunget till detta blottläggande av sanningar, är massage och middag med en nyvunnen vän…

20181222_172715Jag har ett behov av att förklarar mig.
Jag måste ofta återberätta min historia, för att de jag möter ska förstå mig. När jag tackar nej och när jag avstår från somligt, då måste jag berätta och förklara, för att inte såra någon och för att ingen ska känna sig förolämpad.
Jag ber om ursäkt och jag säger förlåt och sedan måste jag förklara mig.
Jag måste på något sätt ge stöd åt mitt ”nej tack” eller mitt undvikande.
Jag måste ha en legitim förklaring och jag måste i möjligaste mån underlätta för dem jag har omkring mig, så att ingen blir stött i kanten och ledsen.

Min psykolog har bett mig, i KBT-syfte, att inte be om ursäkt för mig själv och inte heller underminera min person, genom att alltid förklara mig och, på ett högst ursäktande sätt, ange orsaken till mitt agerande och mitt ”nej Tack”.
”De är vuxna människor du omger dig med. Ett nej tack räcker. Du behöver inte förklara någonting för någon. Vuxna människor kan ta hand om sina egna känslor och sina egna reaktioner. Uppstår frågetecken, så måste du lita på att de frågar dig och ber om ett tydliggörande. Du är inte, på något sätt, ansvarig för andra människors känsloliv. Utgå ifrån att de kan ta hand om sig själva och att de frågar dig, om de behöver veta något mer”.
Jag replikerade att jag förmodligen utgår från mig själv, min egen rädsla och min egen feghet att våga fråga och vara rättfram, om något känns fel, och av den anledningen vill jag förekomma mina medmänniskor med ett förklarande.
Ja, och mina rädslor att såra någon och att vara otrevlig förstås, och dessutom bli illa omtyckt. Jag har ett svårt behov av att vilja vara omtyckt och älskad…
”…Men, det är inte ditt ansvar att ta hand om andra och du behöver inte förklara någonting för någon! Det räcker med att säga nej och det ska räcka med att avböja om det är någonting som inte känns rätt! Känns rätt för dig”!

Vad hjärtat är fullt avUpprinnelsen till detta är ”Varma Bad” och ”kroppsterapi” på Badhuset.
Ursprunget till detta blottläggande av sanningar, är massage och middag med en nyvunnen vän.
Summan av detta inlägg är rädslor, ibland fruktan, och skammen över att inte ha kontroll över olika situationer och behöva ”fega ur”…
Jag behöver förklara och jag behöver berätta varför, för att kunna få bekräftelse på att det är okej att reagera och agera så som jag gör ibland.

I alla år av terapi och självförverkligande har jag lärt mig ett, bland annat; Att alltid prova på saker, inte förkasta någonting och inte heller avstå något på grund av rädslor och fruktan.
Jag har samtalat mycket om det här med min nya psykolog och jag har grubblat mycket över när man går över gränsen och faktiskt gör våld på sig själv.
Jag pratar mycket, med min psykolog, om rädslor.
Jag har försökt att återberätta om mitt motstånd till somliga saker, hur det stressar mig så till den grand att min återhämtning, bokstavligen, numer kan bli till dagar, innan jag känner mig hemma igen i min kropp.
Och frågan är hur långt man ska gå, för att möta sina rädslor?
Hur långt ska man sträva efter att ”normalisera sig själv” och känna sig som en av all de som simmar medströms, utan att man för den skull ska behöva gå sönder, plocka isär sig själv och bli rädd?

20181214_1748577Jag kan inte visa min kropp. Så är det.
Jag kan inte visa mig avklädd och bar, inför andra människor.
Jag skäms oerhört. Jag bär på sådan skam att jag, när jag var yngre, blev illamående i omklädningsrummet på gymmet.
En passus; Jag tränar hemma numer, har ordnat med ett alldeles eget litet och enkelt hemmagym, hos mig själv och jag undviker att klä om tillsammans med andra. Det finns naturligtvis orsaker till all denna skam! Det finns naturligtvis en stor fet svart och illaluktande rot, till känslan av att inte vilja och våga visa min kropp för andra, men det är dock en helt annan historia…
Jag vill inte! Jag blir rädd och det är obehagligt obekvämt för mig!

Och… jag fick en remiss för en tid sedan, för att kunna bada varma bad på ett sjukhus här i närheten och i sjukhusets simhall, för att motverka all värk i min kropp.
Tillsammans med denna nämnda remiss, fick jag även tillgång till sjukgymnastik och vägledning i någonting som omnämns som ”Kroppsterapi”.
Det sistnämnda är för att kunna bejaka kroppen och smärtorna för att på så sätt få ordning på den psykosomatiska värken. För psykosomatiskt tycks det vara och jag köper det fullständigt; Det psyket inte kan hantera och det psyket inte fått möjlighet att bearbeta, det ger sig uttryck i form av värk och smärtor i kroppen. Enkelt!
Somliga kallar det för Fibromyalgi, emedan andra säger att diagnosen inte finns och ytterligare någon säger att det faktisk är helt psykiskt.
Oavsett vad man tror och vad man omnämner det som, så är det ett problem och psykiskt tycks det vara. För mig!
Jag vill tillägga att det inte är Vårdcentralen eller Psykiatrin som ordnat detta, utan det var mitt Boendestöd som drog i några trådar och vips fick jag en remiss…
En remiss i brevlådan, som jag inte har svarat på, för jag orkar inte kriga emot mig själv en gång till! Jag gör inte det!
Jag avstår… Jag är rädd. Rädd om mig själv och rädd om min kropp…

20181217_092141Och vidare gick jag någon gång i veckan på massage, hos en härlig, tillmötesgående och fin kvinna, för att på så sätt finna lindring för all min kroppsliga smärta. Jag gjorde detta vid tre eller fyra olika tillfällen, men sedan har det tagit stopp.
Även denna massage, vill jag påpeka, ordnades av mitt Boendestöd, och kan således inte tillskrivas Psykiatrin eller Vårdcentralen!

Jag gjorde som jag blivit lärd, genom åren av terapi, att åtminstone försöka och att åtminstone prova på innan jag förkastar saker och ting, men det blev och blir för mycket för mig.
Jag måste ta av mig alla kläder och jag måste blotta min kropp, dock inför en oerhört förstående och vänlig kvinna, och ändå… ändå går det inte alls längre och jag känner att detta skulle kunna vara ett sådant tillfälle när man går över en gräns och faktiskt brukar våld på sig själv!
Senaste tiden har jag bokat av och bett om att få återkomma.
Jag har avböjt och sagt att; ”Nej, det får vänta något”.
Och med detta startar bränder inom mig av behovet att berätta och förklara hur det ligger till. Jag behöver berätta för henne att det inte är hon som gjort något fel, utan att det är jag… Visst blir det patetiskt? ”Det är inte du, det är jag”… Nästan komiskt faktiskt!
Det är jag som har problem och jag blir undvikande och vill inte…
Och jag har gjort som min psykolog sagt till mig; Jag behöver inte förklara och berätta! Det räcker med att säga nej och att lämna det därhän! Har hon vidare frågor kring det, så måste jag lita på att följdfrågorna ställs av henne, utan att jag förekommer henne och förklarar mig! Det ska inte behövas!

Och jag skäms när jag berättar det här!
Jag känner sådan ånger när jag blottlägger det här, för det är så oerhört pinsamt! En vuxen man, som är rädd om sin kropp, som är rädd för sin kropp och som är ytterst obekväm med att vara naken och bar inför andra…
Men jag är inte ensam, det vet jag, men det ligger inte alls i linje med de flesta människors proklamerande om att man ska älska sig själv, hylla sin kropp och vara stolt, för det är inte jag! ”Kroppen är ditt Tempel och det ska hyllas”! Halleluja! 

20181206_103043Och så… blev jag bjuden på middag av en nyvunnen manlig vän.
En man som vill träffas och prata och som är nyfiken på mig och min person.
En helt främmande man, ja’ eller kille, som vill ta en promenad och äta lite god mat och prata…
Nu skulle ju detta kunna komma att handla om sex och om att behöva visa sig naken och vara stolt och glad över sin vackra härliga kropp, men så är det inte alls… Nej, det är skam!
Det är genans och det är pinsamheter som fått mig att tacka nej och säga att jag avstår. ”Tack, verkligen tack, men nej tack”!
Och återigen har jag gjort så som psykologen sagt till mig, nöjt mig med att bara säga nej tack och sedan låtit det hela bero, för jag behöver inte förklara mig! Jag behöver inte berätta varför och jag behöver inte heller ta ansvar för hans känslor och tankar kring mitt ”nej tack”, för han är en vuxen människa och kan ta hand om sig själv (utgår jag ifrån)!
För hos mig ligger skammen kring min psykiska ohälsa som en tjock rök på ett känslomässigt slagfält.
Jag bär på så mycket ångest och förnedring kring min depression och min Bipolaritet, att det är som krypande kliande oroande insekter under barken på ett träd.
Jag orkar inte förklara och berätta.
Jag orkar bara inte säga som det är! Jag orkar inte, på nytt, lära känna en medmänniska och med oro och rädsla i kroppen hoppas att det är okej att jag är ”sjuk” och dessutom sätta tilliten till att denna nya människa orkar och vill vara kvar och lära känna… mig…
Och av rädslor, skam och känslan av fasa, som jag inte riktigt kan avgöra om det är att passera gränser eller inte, så tackade jag nej och sa; ”En annan gång kanske”..?

Jag avstår på grund av rädslor som jag inte kan övervinna.
Jag tackar nej för att det blir för mycket för min lilla hjärna och jag blir undvikande när jag inte kan hantera olika situationer…
Men jag kan faktiskt tillskriva mig själv ett visst mod, för jag brukar prova på och känna mig för innan jag förkastar somliga saker, emedan annat, som varma bad i simhallen och att gå på en date, förkastar jag nästan omedelbart för att eftergifterna blir för stora och tröttheten och utmattningen blir för mycket för mig…
Ibland, när kroppen och psyket vrålar NEJ, då måste man faktiskt lyssna!

Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s