…jag ”håller inte på” och jag grubblar över människors sätt att vara och bete sig… Jag är inte det minsta förolämpad eller ”kränkt”. Jag skiter faktiskt i det! Det blev väldigt konstigt och mycket märkligt… Och avsnoppat, på något sätt!

”Hur har du det”? Jag svarar inte.
Upprepning; ”Hur är det med dig”?
”Jag brukar inte svara längre”, säger jag, ”dels för att det alltid är en artighetsfras och dels för att människor egentligen inte är intresserad av hur jag mår och hur jag har det. Vem orkar lyssna på skit? Men nu när du frågar så… Det regnar”!

Det regnar där jag befinner mig…

Det kommer dagar som är bättre.
Det finns dagar då jag inte tänker; Jag orkar inte mer nu.
Det finns ytterligare dagar då jag funderar över vad som finns därborta i framtiden. Tänk om allt detta leder till någonting?
Jag grubblar över varför mitt liv blev så här och hur det kommer sig att just jag sjönk så djupt i självförebråelse och självförakt.
Och varför inte? Varför skulle inte just jag? Varför skulle just jag undkomma dessa svårigheter..? Och varför skulle inte just jag vara den ”utvalde”, som bebos av sorg, skuld, skam, nedstämdhet och gråt?
Alla människor har sina sorgepaket och sitt bagage att släpa runt på! Fast somliga har fått mer att bära på, än vad de egentligen mäktar med…
En del människor får mer att släpa på, än vad kroppen är skapt för… Kroppen orkar inte alltid!

Jag slutade med de nya medicinerna. Jag har tagit dem dagligen sedan i början av December. De är gula. De är ganska små piller. De gör mig inget gott! De är giftigt gulaktiga.

Jag gråter en del, nu för tiden.
Gråter för nästan allting… gråter som en sårad, söndrig och tragisk man. 
Det är ganska skönt.

Jag slutade med de nya medicinerna.
Jag har tagit dem dagligen sedan i början av December.
De är gula. De är ganska små piller. De gör mig inget gott! De är giftigt gulaktiga. De är förmodligen gift, eftersom kroppen skriker; ”NEJ”!

Häromdagen fick jag nog!
Kroppen orkade inte med dem!
Mitt psyk har inte funnit glädje och har inte heller blivit till det bättre, av de gula små satarna. Inga positiva resultat, utan mer av sorten; ”Jag-orkar-inte-med-det-här-jävla-helvetet-längre”!
Jag har fått väldigt mycket eksem. Överallt på kroppen. Röda små ilskna öar av klåda, lite varstans på kroppen. Sexigt som fan… Inte alls, kan jag avslöja!
Magen har varit i uppror i drygt åtta veckor nu. Sedan dag ETT! Jag måste hela tiden ha koll på toaletterna, när jag väl gör mig ärenden på stan.
Mardrömmar, muskelsvaghet, grymma svettningar och migrän.
Så vansinnigt sjukt mycket huvudvärk. Det har gått åt väldigt mycket mediciner för min migrän. Hortons huvudvärk. Jag har dock inte behövt uppsöka akutsjukvård, för smärtorna i huvudet, men värken är obeskrivlig! Jag har potenta läkemedel för detta numer! Effektiva sprutor fyllda med smärtlindring! Men, det är inte så bra att pumpa kroppen full med smärtstillande! Jag blir trött av dem och så sover jag. Om det nu är möjligt att jag kan sova mer under ett dygn, än vad jag redan gör?

Jo, jag tränar en del. Inte alls överdrivet mycket, men jag ser till att röra på mig några timmar i veckan. Jag gör det för att jag ska undslippa all värk i kroppen. Jag gör det för att öka rörligheten i min vackra lekamen…

Jag provar nya mediciner.
Jag förstår inte varför jag gör det, för inga medicinska preparat har fungerat så här långt, men ”kanske den här gången” tänker jag. Tänk om just det här gula pillret kan hjälpa mig? Jag vill ju så jäkla gärna…

Det har gått åtta veckor och det händer ingenting alls! Förstås! Men jag provar lite till. Jag står ut lite till och jag tänker att det kanske tar längre tid för mig och min hjärna att svara på medicinen? Kanske att jag har längre startsträcka innan huvudet acklimatiserat sig till det nya pillret? Vet inte? Vem vet? Inte läkaren på Psykiatrin i alla fall…

Biverkningar har jag dock fått. Förstås. Som ett mejl i inboxen! Ganska många dessutom, men det är uthärdliga. Jag svettas som om det vore fyrtiofem grader varmt, mitt eksem blommar upp och jag har konstant huvudvärk. Det kliar ganska bra på sina ställen… Hårbotten är nog värst. Jag är väldigt dålig i magen och jag har gått upp några kilo i vikt, men annars så… Jippi! Det kan hända att det fungerar!
Biverkningarna borde gå över efter en tid, ja’ en så där fyra eller sex veckor kanske, men det kan ju ta längre tid, så… Jag avvaktar och väntar lite till. Vet inte? Vem vet? Inte läkaren på Psykiatrin i alla fall…