Jag fann en del anteckningar i ett kollegieblock. Osammanhängande kortheter och konstigheter, skrivna på bussen och tunnelbanan. Sådant att komma ihåg. Sådant att skriva om.

20181231_200940Det är dagarna som går, som är livet.
Det är alla dessa sammanfogade timmar och dygn, som blir till en livstid.
Allt detta sammantaget, skall bli till ett djup och en botten i en människas liv och själ.
Somliga människor får mer av djupet, än vad kroppen orkar bära och simma i.
En del människor får mer av det bottenlösa livsgrubblerierna, än vad intellektet riktigt mäktar med. Några överlever, emedan andra sakta går under…

Jag fann en del anteckningar i ett kollegieblock. Osammanhängande kortheter och konstigheter, skrivna på bussen och tunnelbanan. Sådant att komma ihåg. Sådant att skriva om. Sånt som jag bara behöver få ur mitt system. Sådant som skulle kunna bli till någonting.
Det finns en del att finna och läsa och fundera över; Vad i hela världen..?
Låt mig bjuda på några konstigheter och kortheter…

Man kan springa runt ett helt liv och söka meningen med sin existens. Somliga blir svårt religiösa på kuppen. Andra blir en räddare i nöden, för andra människor, för att fylla på sitt eget må-bra-konto och kunna pricka av sin må-bra-agenda i största hemlighet. En del människor klarar helt enkelt inte av de stora livsfrågorna, utan tar till spriten, och andra droger, som blir den bästa polaren i världen och ett utmärkt bedövningsmedel för själen. En del blir anarkister och kräver förändring på barrikaderna och andra… de försöker leva ändå, även om livsfrågorna skaver och gör ont.

Life-doesn-t-even-want-to-cuddle-after-it-s-done-fJag hatar dig, din djävul!
Jag avskyr och bespottar marken du går på. Jag vill slå dig och jag vill slita sönder ditt fula tryne och dansa tango på det.
Jag vill skrika och svära och jag vill att alla, precis alla, ska se och förstå vilken förbannad skitstövel du är!
Jag hatar dig… Jag avskyr det du är och allt som du står för… hur kan du göra så här mot en annan människa? Förbannade psykopat! Känner du inget alls!? Helt jävla känslolös och empatilös! Jag ska slå dig, klösa dig och jag ska dansa på din grav…
Din jävla puckade fullblodsidiot!
Men, jag säger inget. Jag gör inget och jag låtsas som om allt är okej, för jag är en snäll man och skötsam pojke. Jag tänker ofta mer, än vad jag säger. Stygga pojkar får inte Lördagsgodis!

Jag längtar efter dig, det sliter och drar inom mig!
Jag önskar och söker och vill…
Snälla hjälp mig!!

Hur gör man med alla känslor av svek och ensamhet? Vad gör man av det beska och bittra?
Jag går sönder där, under hans händer. Låsas som om… Det här är vad som erbjuds mig ett kort ögonblick. Jag får detta, bara för att jag sagt ja! Jag erbjöds, ville egentligen inte, men lite kärlek är alltid kärlek…
Jag möter dina läppar! Hungrig och svulten! Jag ber dig, med min mun och mina ord, stanna kvar! Stanna! Bekräfta mig med dina händer, ord och smekningar! Rädda mig.

20181223_055835Det är en del av mig och mitt liv! Avskyvärt jag vet, men det jag var och gjorde då, saknar betydelse! Och jag har försökt att, på vägen, skaffa mig utbildning och ett schysst liv, men jag straffade alltid ut mig själv! Jag själv, är mitt största straff och min bästa Karma…

Att inte duga, att inte våga vara och ta för sig! Jag kanske inte duger, jag kanske blir påkommen som en stor fake och loser! Om jag möter en kärlek och det blir allvar, hur pass ärlig och sann vågar jag vara? Ska jag värna om min integritet till hundra procent!? Vågar jag visa vem jag är och vad jag varit…
Att sluta fred med sig själv och att komma fram till en acceptans av sin person, kropp och sitt varande, vågar man det? Hur mycket ska man våga satsa, om utdelningen blir noll… igen…

Om jag dör nu, faller ner och slutar att andas, då har mitt liv inte haft någon betydelse. Jag har inte blivit allt det jag tänkte, att jag skulle bli och jag har inte gjort allt det jag vill hinna med att göra. Min söndertrasade själ hindrar mig. Mitt trötta jag är ett hinder, att övervinna.
Hur ska jag orka? Hur ska jag förmå mig, att ännu en dag kriga mot mig själv och det jag blivit?
Jag går sönder av allt kämpande. Jag går i bitar av all strävan att försöka leva. Jag blir till ett ingenting, av att hela tiden vända mig till dem som inte lyssnar, inte förstår och som upplever att det är skrämmande med människor som lever i psykisk ohälsa. ”Jag är psykiskt sjuk”!
Jag vinner inte detta kriget. Jag är redan förlorad och ändå…
Bara en timme till. Bara en dag till… bara jag kunde…

IMG_1285De där drömmarna man hade och som aldrig blev något av.
Allt det där man tänkte och önskade och försökte förverkliga…
Allt det som rann ut i sanden, och bort emot tomma intet, just det blev till bitterhet och skavsår i själen.
Jag kan inte förmå mig att förstå varför livet är fyllt av drömmar, livsmål, när de ändå bara blir till sorger och längtan.
Man väljer. Man väger och man gör felbeslut som påverkar livet och sig själv, och man väljer fel och det blir till grus och sand i livsmaskineriet, vilket föder sorg, bitterhet och beska.
Det man drömmar och vill avnjuta, alla de val man gjort utifrån drömmarna och drömmarna man valde bort, alla de där felvalen, definierar mig som människa och man. Det finns alltid där att bära med sig. De finns alltid där som en påminnelse om livets förgänglighet och flyktighet.
Alla felsteg, alla bortprioriteringar och alla de gånger man valde i sitt liv, har blivit en del av mig som en hel människa.
Man kan omgestalta sig själv. Man kan alltid återberätta sin livshistoria på ett annorlunda och mer färgstark sätt, fabulera ihop någonting mer positivt, och man kan behålla somliga skeenden och livsval för sig själv… Men det kommer alltid att vara en del av mig som människa och det kommer för alltid att ha färgat min mentalitet och mitt sätt att vara.

Mötte en ”gammal vän” för några dagar sedan. ”Du är väl nykter”?
Det stör mig fortfarande, att frågan ställdes.
Vi pratar aldrig med varann. Vi träffas aldrig. Vi umgås inte.
Vi springer på varann, någon gång, vart femte år ungefär…
”Dricker du? Du är väl nykter”.
Jag svarade inte…

Väl Mött / Arthur
tack för din uppmärksamhet och på återläsande…
(Foto;Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s