Det river, sliter, klöser, svider och skaver… Men det förstår inte du, för det syns inte! Det som inte syns till det yttre, det finns således icke!

20181231_210235 (2)Jag är sjuk. Sjuk i själen.
Det förstår inte du, för det syns inte.
Det sjuka, osunda och ruttna, är inte synligt för ögats eminenta centrum och fokus, det bor inombords och bygger bo i mitt huvud och i mitt bröst.
Men det finns där, allt det trasiga och söndriga, för jag känner det!
Det syns bara inte.

Det tycks vara svårt att laga, lappa och reparera, mitt söndriga hjärta.
Inget hjälper mig. Ingen hjälper mig. Ingen räddning… Ensam ensamhet. Ensam i flersamhet.
Och frustrationen sprider sig under huden, som myror och termiter, och jag kan bara lägga mig ner, räkna sprickorna i taket och hoppas på förändring.
Sova, vila, sömn och drömmar…
Jag hoppas, jag tror, jag drömmer och jag önskar.
Jag ber böner, jag ber om nåd och jag önskar räddning.
Jag går sakta sönder, mals samman, till ett ingenting. Smulas, krossas och finfördelas, till ett litet intet.
Det syns bara inte. Men det finns där, allt det trasiga och söndriga, för jag känner det! Jag upplever det inombords och fysiskt. Det smärtar, det värker, det svider och det river…
Du förstår inte det! Det finns verkligen där, allt det som gör så ont, det som stretar, drar och trycker. Trycker och pressar, nedåt, nedåt, nedåt…
Det syns bara inte!

Felaktigheterna, som får min själ att skaka, rista och darra, står inte att finna någonstans. Det gömmer sig och smiter undan. Det gör sig osynligt, och döljer sig i själens dunklaste mest svåråtkomliga förvaringsplatser.
Långt in i själens mörkaste vrå och inre, tar det sig rätten att överta min kropp och mitt psykiska jag.
Det river, sliter, klöser, svider och skaver…
Men det förstår inte du, för det syns inte!
Det som inte syns till det yttre, det finns således icke!
Men det finns där, allt det trasiga och söndriga, för jag känner det! Det syns bara inte. Det finns där!

Mina skratt, mina flödande ord och mina leende läppar, döljer sanningarna om själens söndervärkta urgröpningar och hindrar mina bepansrade känslor, skyddsplåtarna av sorg och meningslöshet, att visa sitt frånstötande yttre.
Det är en sorg. Det är saknad. Det är ur-förtvivlans tårar och vrål…
Det är meningslöshetens vardagliga steg…
Det är döden som andas i min nacke…
Det är Liemannen som luktar sig till mina rädslor, min skräck och mina tårar, och spårar dem kring min hals och runt min bål. Det är hopplöshetens vardagliga steg…
Jag bor med oro, rädslor och o-gråtna tårar.
Men det förstår inte du, för det syns inte! Du ser inte mig, så du förstår inte…

Ibland dansar Elefanter på mitt bröst. De dansar Flamenco, men tyngd och pondus.
Ibland stannar hjärtat ett ögonblick, för att snabbt återuppta sina regelbundna slag och löper sedan amok i bröstets fästen. Rusar, skyndar, stormar och slår hårt, hårt i bröstet.
Då och då, krymper alla rummen samman. De snörs ihop, till ett litet tomt trångt utrymme, och där kan jag inte andas längre. Ett nålsöga att ta sig igenom!
Jag dör, jag dör, jag dör..! Ta dig samman!
Men detta förstår inte du, ångestens fysiska uttryck, för det syns inte!
Det finns där, allt det trasiga och söndriga existerar, för jag känner det!
De syns bara inte, men det finns där…

Detta förstår inte du!
Du förstår inte att jag är sjuk! Sjuk i själen!
Jag är så trött…

/ Arthur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s