Att vara trög och dum i huvudet kallas idag för ADD. Det visste man inte när jag växte upp. ”Det är tur att du är söt, för särskilt smart är du ju inte”…

Härom dagen…
Jag tog en promenad.
En långpromenad och lyssnade på musik.
Musik som lyfter mig och gör mig glad. Just nu är det mycket spansk lättillgänglig pop. Jag längtar till Spanien och Mallorca.
Solen sken och det var frisk luft. Hög klar luft.
Jag ville så gärna komma åt den där känslan av härlighet, underbart och ”fantastiskt att få uppleva den här dagen”. Den infann sig aldrig. Jag når inte fram till den där känslan av att tillvaron är ganska okej ändå.
Jag drack mitt kaffe med balkongdörren öppen. Lite kyligt. Raggsockar på fötterna och pläd på benen.
Jag längtade efter sällskap, någon att tala med, och en varm famn. Några tröstande ord. Katten gjorde mig sällskap.

Tilliten till mig själv.
Att jag duger och att det jag gör och det jag är, är fullt dugligt och förbannat bra. Det saknas. Ständigt tvivlande på det jag gör, den jag är och det jag säger.
Det har alltid funnits en misstanke hos mig att det är så; Osäkerhet och rädsla.
Det krävdes dock en objektivt observerande människa att påpeka detta och verkligen trycka in sannings-vredet ordentligt.
Någon har, under min uppväxt, fått mig att ständigt ifrågasätta mig själv, mina åsikter, kunskaper och mitt intellekt. Det har förföljt mig genom livet.
Någon har matat mig med osäkerhetens bruna socker och jag har tagit det till mig som min sanning. Bräcklighetens sötaste sockersjuka.
Jag älskar socker…
Någon och några har ständigt tvångsmatat mig med nedsättande ord och negativa värderingar om mitt utseende, mitt förstånd, min kropp och hur jag för mig. Summering; Jag har aldrig riktigt våga lita på mig själv… Just nu vet jag med säkerhet, att jag inte kan skriva längre…
Lita aldrig på någon eller någonting, allra minst dig själv, för det blir aldrig bra i slutändan! ”Du är en odugling och du duger ingenting till! Ful är du också! Tjockis! Tro inte att du är något”..! Det bekräftades av tidigare partners, dessvärre.

Att vara trög och dum i huvudet kallas idag för ADD. Det visste man inte när jag växte upp. ”Det är tur att du är söt, för särskilt smart är du ju inte”…

Jag gödslar med psykisk ohälsa och nedstämdhet. Tro det eller ej, men den här lilla bitter-pitten försöker faktiskt att applicera bra och positiva saker och göranden i tillvaron…

Mitt föregående blogginlägg var en enda röra av ord, punkter och kommatecken. Långa haranger av förklaringar och konstigheter.
Det föregående blogginlägget var en enda röra. Det var mindre bra! Ingen ordning! Ungefär som jag själv just nu.
Ibland kanske man bör gå hårdare åt en text, innan man bjuder på den, och klippa och klistra lite mer. Ta bort och kapa av. Göra det enklare att läsa och förstå…
Efteråt är det ingen idé, för då är det gjort och publicerat och då får det vara…

En god vän och objektiv medmänniska, någon som är bra på att ge konstruktiv kritik, lät mig veta att det blir för mycket! Det blir för krångligt och alldeles för omständligt att ta sig igenom mina texter. Ibland.
”Det är bättre om du är mer kort och koncis och inte försöker att sväva ut i ändlösa meningar och ord! Du behöver inte brodera ut dina förklaringar i ändlösa meningslösa meningar och kommateringarna..! Kommatera inte så satans mycket! Tagga ner med kommatecken och långa meningar! Ingen orkar”…
Jag tar till mig det där och efter att ha läst det tidigare inlägget flertalet gånger insåg jag; ”Jösses, mannen! Du har tappat kontrollen lite grann, tror jag bestämt”…

Dagarna som gått… Grubblerier, tankar, sammanfattning av ensamheten, sorg, mer bitterhet och så… ”Dessvärre tar droger, alkohol är alltid en drog, död på allting annat också, på sin väg och framfart. Baksidan av självmedicinering”…

Jag är inte särskilt modig och jag är rädd för många saker. Jag är rädd för mycket…
Jag är en orolig och oroande själ. Det har jag alltid varit. Du vet, den där krypande känslan i huden och i huvudet… Surret. Känsloklådan.
Rädd för livet. Rädd för att leva. Rädd för att dö.
Rädd för att ta plats. Rädd för att synas, bli ”upptäckt” på något märkligt sätt, och för att höras för mycket…
Jag är osäker!
Osäker på livet, osäker på mig själv och vacklande långt in i min persons botten, på så många sätt.
Jag har alltid en gnagande känsla av att inte duga, att inte vara värdig och att inte få ta plats. Jag får inte plats…
Jag har alltid en skavande känsla av att inte vara bra nog, inte göra gott nog och att inte prestera bra, bäst, bättre och skickligast.
Det sistnämnda skrivna orden, har aldrig varit för mig…
Låt mig dock påpeka att det är depressionen som gör allting så mycket större, kraftigare och svårare, än vad det i själva verket är!
Allting blir till en stor struts, av minsta lilla fjäder!
I depression och nedstämdhet skruvas allting upp några grader. Nära kokpunkten.
I vemod och sorg, när det vuxit till sig till en stor illaluktande svulst, förhöjs allting tusenfalt. Svårmanövrerat, svårnavigerat och oftast inte heller en sanning…
Jag är medveten om detta! Jag är en förnuftig människa.
Allt det här blir till en ensam människa och allt det som är ett gytter av känslor, osäkerhet, bräcklighet och oro, fördubblas och blir till enorma obestigbara berg av avfall och avskräde. Det luktar. Det osar skam av det hela…
Jag har några att tacka för detta. Jag har några att tacka för hur det blev och hur jag blev… Jag inser hur formbar jag var, under de där tidiga åren i livet…
Jag har några att ödmjukast och vänligast säga TACK till!
Jag har två stycken att försynt och fogligt tacka allra ödmjukast för det livspaketet…
Tack…