Dagarna som gått… Grubblerier, tankar, sammanfattning av ensamheten, sorg, mer bitterhet och så… ”Dessvärre tar droger, alkohol är alltid en drog, död på allting annat också, på sin väg och framfart. Baksidan av självmedicinering”…

20190201_221026

Jag är inte särskilt modig och jag är rädd för många saker. Jag är rädd för mycket…
Jag är en orolig och oroande själ. Det har jag alltid varit. Du vet, den där krypande känslan i huden och i huvudet… Surret. Känsloklådan.
Rädd för livet. Rädd för att leva. Rädd för att dö.
Rädd för att ta plats. Rädd för att synas, bli ”upptäckt” på något märkligt sätt, och för att höras för mycket…
Jag är osäker!
Osäker på livet, osäker på mig själv och vacklande långt in i min persons botten, på så många sätt.
Jag har alltid en gnagande känsla av att inte duga, att inte vara värdig och att inte få ta plats. Jag får inte plats…
Jag har alltid en skavande känsla av att inte vara bra nog, inte göra gott nog och att inte prestera bra, bäst, bättre och skickligast.

Det sistnämnda skrivna orden, har aldrig varit för mig…
Låt mig dock påpeka att det är depressionen som gör allting så mycket större, kraftigare och svårare, än vad det i själva verket är!
Allting blir till en stor struts, av minsta lilla fjäder!

I depression och nedstämdhet skruvas allting upp några grader. Nära kokpunkten.
I vemod och sorg, när det vuxit till sig till en stor illaluktande svulst, förhöjs allting tusenfalt. Svårmanövrerat, svårnavigerat och oftast inte heller en sanning…
Jag är medveten om detta! Jag är en förnuftig människa.
Allt det här blir till en ensam människa och allt det som är ett gytter av känslor, osäkerhet, bräcklighet och oro, fördubblas och blir till enorma obestigbara berg av avfall och avskräde. Det luktar. Det osar skam av det hela…

Jag har några att tacka för detta. Jag har några att tacka för hur det blev och hur jag blev… Jag inser hur formbar jag var, under de där tidiga åren i livet…
Jag har några att ödmjukast och vänligast säga TACK till!
Jag har två stycken att försynt och fogligt tacka allra ödmjukast för det livspaketet…
Tack…

how-awful-you-made-me-feelI mitt liv, livet som sedan flera år är bakom mig, tillryggalagt och historia, har jag på alla möjliga sätt försökt att kväsa och kväva osäkerhet, rädslor, oroligheter och otryggheter. Jag har försökt att tysta vrålen av instängdhet, vilsenhet och den förlamande isolerande blygheten…
Med alla möjliga knep, infall och påhitt, har jag funnit olika sätt att skapa mig mod, en plats bland andra och självacceptans.

Jag har haft olika tillvägagångssätt att fylla min personliga livspåse med pondus, värdighet, och på olika sätt tanka mitt ego. Med alkohol, bland annat… Med sex. Med mat. Med andra droger och andra människor. Med arbetet.
Med en utelämnande utmanande extrovert uppdiktad persona, som aldrig funnits, har jag trängt mig på och varit en framåtsträvande man… Ett påhitt. En karikatyr av någon som ville… vara älskad… Någon som ville få plats och som ville vara stor och stark..!

Med spriten och alkoholen, senare i missbruket även andra droger, hittade jag ett effektivt sätt att ta död på allt det som vrålade och skrek i själen och kroppen; Älska mig! Se mig! Håll om mig! Krama mig! Älska mig för helvete! Acceptera mig! Jag måste acceptera mig själv! Men…
Dessvärre tar droger, alkohol är alltid en drog, död på allting annat också, på sin väg och framfart. Baksidan av självmedicinering och sedermera självdestruktivitet, är förljugenhet, hyckleri och fler och mer lögner. Att tysta och strypa oro, nervositet, rädslor och ensamhet, kräver alltid mer och mer för att ge effekt, och det tar sig ständigt nya uttryck, nya former och nya experiment för att tysta allt det som är icke önskvärt!
Att Karma fortfarande sparkar på mig och ger igen, för det jag gjort emot andra människor, OCH mig själv, är inte för mig det minsta förvånande… inte egentligen.
”Som du sår får du skörda”.
”Det du sänder ut i universum, kommer i retur”…
Fast, borde det inte vara bra nu? Det räcker nu, känner jag… Jag har fattat!

Och att jag storljugit, dolt, ljugit lite till och skrivit om min historia om hur jag var och hur tillvaron tedde sig, är en underdrift. Jäklar vad jag gick på under mitt missbruk… Ja, efteråt också faktiskt. Efteråt för att ”städa upp” på något sätt. ”Snygga till”… Missbrukare är förljugna…
Och jag har inte alltid varit sanningsenlig och jag har diktat ihop skrönor som aldrig funnits och som jag skäms för och annat har jag dolt, för att det är berättelser som inte går att återberätta, utan att bli fysiskt illamående…
Somligt har jag dock skrivit om, satt på pränt, för att det behöver skrivas ner och komma ut ur min kropp, somligt har jag även låtit andra läsa, här på bloggen…
Många lögner har varit för att komma åt alkoholen, då det begav sig.
Många dolda sanningar har varit för att ”rensa upp”, ”snygga till” och framställa mig själv som en så mycket bättre människa, än vad jag egentligen är… Ja’ eller var, kanske…20190201_220859

Det finns två sidor av mig.
En djävul, med stora horn, illasinnade tankar och uträknande beräknande lögner… Han dyker upp med drogerna, ja’ alkoholen…
Och så en ganska schysst, bra och fin kille, med sunda värderingar, vettiga åsikter, kanske något tillknäppt och lite för korrekt ibland… Men i det stora hela, en god medmänniska och man.
Den första karikatyren är Alkoholist-och-missbrukar-mannen.
Den andra pajasen är den jag är och var, innan jag sökte bot för min låga självkänsla i spriten! Innan jag drunknade och försvann i den, bör jag tillägga! Det är den mannen jag var innan jag sökte en plats bland andra människor, letade efter ett bättre självförtroende och meningen med tillvaron i alkoholen och andra droger.
I självmedicineringen, för att vinna utrymme och våga vara jag, den jag ville vara, så blev jag med tiden en elak och genomrutten människa och man.
Det går aldrig att förklara och återberätta korrekt.
Jag skäms för det. Skam.
Och det förföljer mig. Det jagar mig och jag försöker att berätta och förklara… Missbruket var egentligen aldrig problemet från början! Det var aldrig det stora svarta i mitt liv…
Min psykiska ohälsa och mina ständigt återkommande depressioner var problemet och med det, för att få försvinna och kunna tysta det som gör så jävla ont långt där inne i kroppen, tillkom ”andra problem”.

Jag ska förlåta mig själv för allt det där.
Jag ska bära min del, ta mitt stora livsbylte och acceptera det som mina livsval, med allt vad det innebär, av allt jag gjort och förorsakat andra människor.
Jag ska ta min del, se min del i alla skeenden, finna acceptans och godta det, inkluderat allt det jag gjorde mot mig själv.

Frågan är om det finns en rot och ett ursprung till hur jag upplever och upplevde livet? Finns det en koppling mellan livet, mitt jag och mitt ursprung? Det sociala arvet?
Kanske att jag har…
Jag har några att tacka för det.
Jag har några att ödmjukast och vänligast säga TACK, till!
Jag har två stycken att försynt, försiktigt och fogligt, tacka för hela det här livspaketet…
Tack…


Jag längtar efter kärlek.
Det svider, brinner, i hudens mjuka yttersta yta, av längtan.

Jag längtar efter närhet, undkomma ensamheten,
det ömmar i fingertopparnas tunna torra hud, av förväntan.

Min hjässa längtar efter beröring, smekningar,
och mina örons längtansfulla snäckor, i väntan och svält,
söker en röst som vill viska, bara du, bara du, bara du…
Mina ögons mörka bottnar, törstar och hungrar,
efter att få betrakta någon annans klara ögonuttryck och
finna acceptans och kärlek. Förståelse. Ömhet. Ödmjukhet.

Kroppen och själen skriker; Älska mig!


20190201_220934

Ibland känner jag så oerhört mycket sorg.
Sorg över hur jag levt, minnen jag slarvat bort, vänner jag förlorat, liv som brunnit upp och familj jag amputerat och skurit bort.
Ibland är jag så rosenrasande arg, besviken och bitter, att jag bara kan gråta.
Jag är så jävla arg numer! Arg på min hycklande familj! Arg på mina föräldrar och arg på dem som givit upp om mig…. Jag är så arg! Förbittrat vred!
Och jag gråter så att musklerna värker, magen gör uppror och jag gråter så det smärtar i ögonens djupa hålor. Ibland gör det ont att gråta.
Och jag svär. Jag förbannar Gud och jag begråter mig själv och ibland…
Ibland håller jag om mig själv och låtsas som om, att det är någon annan som håller om mig och tröstar.
Ibland skriker jag åt livet, nuet och alla människorna däri; Ser ni inte? Hör ni inte? Ser ni inte hur mitt liv sakta koagulerar och stelnar. Hör ni inte frasandet av livsflödet som torkar samman?

Janne banan.2.JPGOch då… då gråter jag lite till och så grubblar jag över formbarheten av en människa och ett barn. Hur blev det så här? Ursprung och form…
Vi har börjat prata om det, jag och psykologen, och jag tycker mest att det är dravel, floskler och dumheter. Jag har ju lämnat det där bakom mig! Jag har gjort nya och bra val i livet och jag har inget behov av att prata om det där… Gegga runt i ren skit! Men ju mer vi pratar om det och ju mer vi kladdar runt i spyorna av uppväxten, så inser jag ju…

Sanningen är ju den, att då vi är som mest sårbara och formbara, så är det två människor som vi har att förlita oss på. Två människor som är tilldelade oss… Två människor som skall stå oss nära, rädda oss, hålla om oss, stötta oss och som ska stryka oss över kinden, när mörkret blir för mörkt och när natten blir för svår…
Jag har några att tacka för det.
Jag har några att ödmjukast och vänligast säga TACK till!
Jag har två stycken att försynt, fogligt och ödmjukt tacka för det här livspaketet…
Tack! Tusen tack…
/ Arthur (Bilder; Arthur…)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s