Jag gödslar med psykisk ohälsa och nedstämdhet. Tro det eller ej, men den här lilla bitter-pitten försöker faktiskt att applicera bra och positiva saker och göranden i tillvaron…

20190209_112606

Mitt föregående blogginlägg var en enda röra av ord, punkter och kommatecken. Långa haranger av förklaringar och konstigheter.
Det föregående blogginlägget var en enda röra. Det var mindre bra! Ingen ordning! Ungefär som jag själv just nu.
Ibland kanske man bör gå hårdare åt en text, innan man bjuder på den, och klippa och klistra lite mer. Ta bort och kapa av. Göra det enklare att läsa och förstå…
Efteråt är det ingen idé, för då är det gjort och publicerat och då får det vara…

En god vän och objektiv medmänniska, någon som är bra på att ge konstruktiv kritik, lät mig veta att det blir för mycket! Det blir för krångligt och alldeles för omständligt att ta sig igenom mina texter. Ibland.
”Det är bättre om du är mer kort och koncis och inte försöker att sväva ut i ändlösa meningar och ord! Du behöver inte brodera ut dina förklaringar i ändlösa meningslösa meningar och kommateringarna..! Kommatera inte så satans mycket! Tagga ner med kommatecken och långa meningar! Ingen orkar”…
Jag tar till mig det där och efter att ha läst det tidigare inlägget flertalet gånger insåg jag; ”Jösses, mannen! Du har tappat kontrollen lite grann, tror jag bestämt”…

TräningenJag har ett blogginlägg klart och färdigskrivet.
Det ligger och marinerar lite. Jäser, skulle jag tro…
Jag kände att det var oerhört bittert och negativt… mer än vanligt faktiskt! Om det nu är möjligt?
Ibland upplever jag att det får räcka med allt det mindre bra som jag sprider omkring mig. Jag gödslar med psykisk ohälsa och nedstämdhet. Det växer kanske inte så mycket bra saker ur det. Det är kanske inte så konstruktivt?

I alla full fall…

Ibland känner jag att jag vill vara mer glad, positiv, och ge en trevligare bild av tillvaron och belysa allt det positiva som finns i livet.
Tro det eller ej, men den här lilla bitter-pitten försöker faktiskt att applicera bra och positiva saker och göranden, i tillvaron…
Som jag nämnt tidigare; Jag tränar Yoga, jag använder mig av Mindfulness och jag mediterar ibland! Jag tärnar konditionsträning och jag styrketränar. Inget nytt under solen alltså…
Jag ser på dokumentärer om alternativ medicin och alternativa sätt att hantera livet och världen. Jag lyssnar på podcasts om ämnen som kropp, själ, holistiskt tänkande och hela människan. Eftersom jag mår mindre bra så har jag väldigt svårt för att läsa just nu, och då kommer dokumentärer och poddsändningar väldigt bra till hands! Det finns lösningar på allt numer, om man bara vill!
Jag försöker att finna information om nya vägar att gå i tillvaron. Jag letar ständigt efter nya sätt att försöka vända den här skutan på rätt köl igen.
Jag gör saker hela tiden. Jag har aldrig varit passiv i min nedstämdhet och depression. Jag är bra på det viset, att jag är aktiv! Jag ger fanimej inte upp!
Dock har jag hunnit med att bli ganska bitter och arg. En bitter-pitt. En ganska sur sådan… För inget jag företar mig tycks bita på allt detta bittra, beska och mörka… Men det positiva är att jag provar nytt, gör nytt och verkligen försöker att åstadkomma förändring, både hos mig själv och andra! Och jag har börjat känna en viss acceptans; ”Det här är nuet och så här är det! Försök att göra bra saker ändå”…
Och trött. Oerhört trött och behöver mycket vila. Återhämtning. Ladda batterierna. Sova och andas. Det får vara okej det med! Som sagt, en viss acceptans…

BOKJag har många gånger, de senaste åren, fått höra att jag bör försöka att se det positiva i tillvaron och inte ”bara” lägga fokus på allt det som felar och är mindre bra! Det ligger en viss sanning i det, naturligtvis! Jag är smart, jag är förnuftig och jag har ett fungerande intellekt, så jag vet allt det där… Jag har insikt!
Men… Oombedda råd tilldelas mig ganska ofta, i form av yttringar som; ”Var glad för det du har”! ”Var tacksam för allt du åstadkommit och tänk på allt det du återerövrat i livet”.
”Du… tänk på allt det du har och inte på allt det som du förlorat. Varje dag är början på något nytt! Omfamna livet och tillvaron”…
Människor tycks tro att jag sitter passiv och låter mig köras över av destruktiva tankar och grubblerier. De ska veta att jag motarbetar dem ganska bra, de destruktiva och negativa grubblerierna! Jag har en förmåga att mota dem bortom mina tankebanor.
Fast ibland är de för högljudda och då får de ”hålla på” ett tag… De tystnar efter en stund, som en grinig unge som inte får spela tevespel. De tröttnar. Mindfulness.
Och medmänniskor tycks tro att jag väljer hur min skalle fungerar och hur mina tankar är ”kablade” i huvudet. Det är ju inte riktigt så enkelt.
Det känns ibland som om människor tror att jag väljer och har valt…
Jag blir kantstött av det där! Jag är en väldigt bra och aktiv man, som provar, försöker, tänker, skriver, provar nytt igen och anstränger mig för att hitta nya vägar ut ur depressionen. Det stör mig, att människor tror annat…
Jag känner dessutom att människor som kör sina positiva tillrop i käften på mig, inte har upplevt en längre depression själv och förmodligen inte heller haft någon nära anhörig som varit sjuk och svårt nedstämd.
Eller… så fungerar deras tankebanor och tankeanknytningar på ett helt annat sätt, än mina. Empatilösa kanske? Sympatilösa månne? Det är en bra fråga! Det jag kan konstatera är att det är väldigt svårt för andra människor att sätta sig in i hur det är att vara nedstämd och ledsen! Det blir ännu svårare för dem att förstå hur det har kunnat pågå under flera års tid…
Alla människor fungerar på olika sätt och alla människor har sina egna preferenser, men ibland upplever jag att folk pratar och värker ur sig saker, utan att ha tänkt till och utan att ha känt efter eller frambringat empati. Människor hostar upp floskler och positiva mantran av livsglädje, innan de ens har funderat ett varv kring hur det är att befinna sig i tungsinne! Somliga människor har en förmåga att hosta ur sig loskor av härliga och rosafärgade livscitat, utan att tänka efter innan de gör det!
”Pungen i kläm? Jajamän”!
Det kan faktiskt kännas förödmjukande!

Och från det ena till det andra… tvära kast…

IMG_0966Det är till min nackdel att jag vill vara fin och att jag försöker att se så bekväm och bra ut som möjligt. Jag har skrivit en del om det här… Det irriterar och skaver i mig…
Det är inte alltid en fördel att vara en fattig, sjukersättningslevande, deprimerad, lågmäld och före detta missbrukande man, som dessutom försöker att klä sig presentabelt, i olika sammanhang.
Ibland är det en nackdel att vilja vara proper, prydlig och måttligt smakfull… Det står nämligen i stark kontrats till hur kaotisk insidan är.
Det förväntas tydligen, om du mår skit och inte kan hantera livet längre, att du ska se ut på ett visst sätt och bete dig på ett särskilt vis.
Det finns väldigt mycket förutfattade meningar där ute i verkligheten och det finns ännu fler fördomar och vanföreställningar inom psykiatrin, om hur det bör vara.
Till och med inom vården, på Vårdcentralen till exempel, möter jag allt som oftast ogrundade uppfattningar om deprimerade människor och förutfattade meningar om hur vi ska se ut, hur vi ska gå och föra oss.
Och det är bara att hacka i sig att man inte passar in i de mallar och riktlinjer som läkare och ”kunniga” har, om hur deprimerade bör vara! För att ”inkluderas” i denna sorgliga skara människor som lider av psykisk ohälsa, bör man bo i en källare, utan fönster, utan tillgång till dusch, mat eller vettiga kläder…
Vi är några stycken som ännu är bra på att hålla en schysst yta, ett ganska bra utanpåverk och hålla fast vid en bra attityd och någon typ av ”Låtsas som om”, eller ”fake it till you make it”. Vi vill vara med och vi försöker… Anstränger oss till det yttersta!
Man kommer ganska långt med det, att önska, att vilja och att försöka att se fin och bra ut, trots allt. Det lyfter lite. Det känns lite mänskligare… Det blir mindre förödmjukande.
Dessvärre tror många att det inte är så farligt med måendet, när utsidan inte stämmer överens med vad man berättar om insidan och när man väljer att försöka vara representativ och prydlig.

Janne ggr3Frågan är om det är fördomarna och de förutfattade åsikterna som människor har, som får mig som lider av psykisk ohälsa att inte passa in i mallen för vad som är sjukt och vad som är karaktäristiskt för en vemodig och ledsen människa?
Det har sagts mig att jag inte ser ut som en deprimerad människa, att jag inte talar som en nedstämd person och att mitt rörelseschema inte stämmer överens med hur en nedstämd människa bör röra och föra sig… Vad är det? Vem har bestämt att det finns ”regler” att följa för att kunna ställa en diagnos? Det blir svårt att framföra sina ärenden och sina önskemål inom psykiatrin, ja’ på andra håll också, om det alltid finns en klar mall för hur det ska se ut när man befinner sig i nedstämdhet. Mall = Förutfattade meningar och fördomar!
Det är dags för en åsiktsförändring kanske? Dags för läkare, pålästa och kunniga, ja’ andra medmänniskor också naturligtvis, att inse att det inte finns ett rättesnöre och inga riktlinjer för hur det ska vara och hur det ska se ut, när man lider av psykisk ohälsa!
Länge leve individualismen!
Länge leve hoppet och tron på ett bättre mående! Kom igen bara! På’t igen! Livet alltså!

Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid!
Väl Mött / Arthur (Bilder/Foton; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s