Att vara trög och dum i huvudet kallas idag för ADD. Det visste man inte när jag växte upp. ”Det är tur att du är söt, för särskilt smart är du ju inte”…

20190212_135024Härom dagen…
Jag tog en promenad.
En långpromenad och lyssnade på musik.
Musik som lyfter mig och gör mig glad. Just nu är det mycket spansk lättillgänglig pop. Jag längtar till Spanien och Mallorca.
Solen sken och det var frisk luft. Hög klar luft.
Jag ville så gärna komma åt den där känslan av härlighet, underbart och ”fantastiskt att få uppleva den här dagen”. Den infann sig aldrig. Jag når inte fram till den där känslan av att tillvaron är ganska okej ändå.
Jag drack mitt kaffe med balkongdörren öppen. Lite kyligt. Raggsockar på fötterna och pläd på benen.
Jag längtade efter sällskap, någon att tala med, och en varm famn. Några tröstande ord. Katten gjorde mig sällskap.

Tilliten till mig själv.
Att jag duger och att det jag gör och det jag är, är fullt dugligt och förbannat bra. Det saknas. Ständigt tvivlande på det jag gör, den jag är och det jag säger.
Det har alltid funnits en misstanke hos mig att det är så; Osäkerhet och rädsla.
Det krävdes dock en objektivt observerande människa att påpeka detta och verkligen trycka in sannings-vredet ordentligt.
Någon har, under min uppväxt, fått mig att ständigt ifrågasätta mig själv, mina åsikter, kunskaper och mitt intellekt. Det har förföljt mig genom livet.
Någon har matat mig med osäkerhetens bruna socker och jag har tagit det till mig som min sanning. Bräcklighetens sötaste sockersjuka.
Jag älskar socker…
Någon och några har ständigt tvångsmatat mig med nedsättande ord och negativa värderingar om mitt utseende, mitt förstånd, min kropp och hur jag för mig. Summering; Jag har aldrig riktigt våga lita på mig själv… Just nu vet jag med säkerhet, att jag inte kan skriva längre…
Lita aldrig på någon eller någonting, allra minst dig själv, för det blir aldrig bra i slutändan! ”Du är en odugling och du duger ingenting till! Ful är du också! Tjockis! Tro inte att du är något”..! Det bekräftades av tidigare partners, dessvärre.

Att vara trög och dum i huvudet kallas idag för ADD. Det visste man inte när jag växte upp. ”Det är tur att du är söt, för särskilt smart är du ju inte”…

20190212_135139Jag kissade i sängen till jag var åtta år.
Jag stammade kraftigt till jag var tolv, eller kanske tretton. Jag fick hjälp hos talpedagog för det.
”Sjuhundrasjuttiosju sjösjuka sjömän sköljde sju skjortor på skeppet Shanghai”.
Jag tvångsbantades första gången då jag hade fyllt åtta år och jag lärde mig aldrig att simma. Jag kan fortfarande inte simma. Jag får inte till det med alla armar och alla ben…
Jag var sist i klassen att lära mig alfabetet och jag var sist i klassen att kunna multiplikationstabellen. Jag hade svårt med bokstäver och siffror! Jag blandade alltid ihop vokalerna, när jag väl lärt mig dem. Vadå! De låter ju nästan likadant, alla vokalerna. A, e, i, o, u, y, å, ä och ö…
Alldrig stavas aldrig med två L och Altid stavas alltid med två L… Hur svårt ska det vara?

”Han är lite trög, men med lite tid så kommer det”. Min speciallärare i svenska sa det till min mamma vid ett föräldramöte. ”Han är lite trög”…
Jag var aldrig med på gymnastiken i skolan, jag klarade inte av det med min svåra astma. Jag hade stora glasögon, eksem överallt på kroppen och jag hade svårt för att läsa.
Jag var sist i klassen att läsa en kort novell under sommarlovet. Jag skulle fylla tio… Extra stor och enklare text, för att det skulle vara lättfattligt och okomplicerat att läsa. Jag hade inte slutfört uppgiften när terminen började igen…
Jag var sist i klassen med att få ihop en ordentlig mening på engelska och jag var sist i klassen att lära mig att pojkar inte blir förälskade i pojkar.
Jag var så kär i Conny… Hans blonda mjuka hår…
Att vara trög och dum i huvudet kallas idag för ADD. Det visste man inte när jag växte upp.
”Det är tur att du är söt, för särskilt smart är du ju inte”… Min lärare i engelska sa det till mig. Inför hela klassen. Inför alla. De skrattade gott.
Det gjorde inte jag.

Karin BoyeMin första terapeut mötte jag när jag var fjorton år.
Jag kan ha varit tretton.
Det blev tvunget efter ett självmordsförsök.
Det är mamma och jag som vet om den pikanta händelsen. Kanske min lilla syster. Numer är även du inkluderad i den bedrövligt sorgliga tilldragelsen.
Två gånger. Ingen frågade varför och ingen undrade hur detta kom sig… ”Varför vill du inte”..?
Det var viktigt att inte berätta för någon. Fasaden, de yttre attributen, var av största vikt! ”Vad ska folk tro”? ”Sch… Ingen behöver veta. Ingen behöver få del av det här”. Ingen vill se och ingen vill heller kännas vid, det dystert beklämmande inträffade.
Återkommande depressioner. Låg självkänsla och ett förbannat taskigt självförtroende.
Jag ville så mycket. Orkade mindre och lyckades sällan genomföra det jag hade förutsatt mig att få tillstånd.
Att tappa fokus, inte kunna slutföra sina åtaganden, och lida av återkommande nedstämdhet, kallas idag för ADD. Det visste man inte när jag växte upp.
”Det är väl en jävla tur att du är söt, för särskilt smart är du ju inte”…

Ju äldre jag blir, desto mer påträngande blir de där händelserna.
Alla de där händelserna och omständigheterna, alla orden och alla de där nedvärderande kommentarerna, kommer ifatt mig och till slut vill de bli uppmärksammade och uppdragna med roten. Det blir till en tung kätting av händelser, minnen och tarvligheter, som jag har hängandes över hela min förbannade kropp.

Somliga människor är ytterst känsliga och väldigt ömtåliga.
En del av oss som går omkring på den här jorden och saknar skyddsfilter! Vi har svårt för att sortera, filtrera och avskilja livets alla intryck.
Alla livsintrycken, de stora, små, obetydliga och oansenliga inflytandena, fäster vid i kroppen och hjärtat. De växer sedan till sig och behöver stickas hål på för att kunna avlägsnas och försvinna. Dras upp med roten. Blottläggas. Dissekeras.
Överkänslig. Högkänslig. Onormalt känslig. Känsligare än andra. Ömtålig. Sensibel och jävligt lättrörd.
Att vara extremt känslig och i avsaknad av intrycksfilter, kallas idag för ADD. Det visste man inte när jag växte upp.

”När ska det bli en man av den där gossen”, sa pappa.
”När ska han vara och bli som sina bröder”, sa mamma.
Pappa kallade mig aldrig vid namn… Jag grät. Pappa slogs. ”Det måste bli en man av den här gossen”.
Mamma undvikande. Ibland överbeskyddande. Ibland trött och arg; ”När ska du… Kan inte du… Du behöver banta”…
Och jag? Mest dum i huvudet, ful, tjock och passade inte in.
Jag fick ju det där bekräftat också, via skolan, via andra relationer och via mina syskon och föräldrar. Det cementerades hos mig och jag har krigat mig igenom livet och varit undvikande, slingrande och låtsas som om jag varit någon annan än vad jag egentligen är.
Att ha en känsla av att aldrig passa in och känna sig fel och malplacerad, kallas idag för ADD. Det visste man inte när jag växte upp.

Janne 17Och jag har haft återkommande depressioner.
Jag har ofta, genom mitt liv, varit nedstämd och ledsen. Jag får leva med det. Det finns diagnoser för sådant också…
Jag får lov att inse och acceptera att det är så här jag är skapad. Det är så här min hjärna är kablad och det är så här mina tankar är förbundna med varann.
Och detta, min vän, måste omvandlas och göras om och göras rätt.
Dessa grubblerier och tankekablar måste dras om och få nya banor att gå.
Allt detta sammantaget, måste avlägsnas och ersättas med mer affirmativa, gynnsamma och värdefulla självbetraktelser.
Jag jobbar på det.
Jag sliter som ett djur.
Jag är en krigare som ska övervinna tungsinnet och den dåliga självkänslan.
Jag är snart femtio år och jag känner att tiden är knapp och jag vill få tillgång till livet igen.
”Kom igen! Du duger. Du är älskvärd. Du är fantastisk. Du är härlig. Du är oemotståndlig och fin”…
Motsatsen blir dock bekräftad, det blir beklämmande och degraderande, när andra ger upp om mig och när medmänniskor inte orkar längre… Bitterhet och beska.
Ensamhet. Avskildhet. Enslighet. Övergivenhet. Tomhet och dränerat tömd.

Att ha en känsla av att alltid vara ensam, känna sig fel och missförstådd, kallas idag för ADD. Det visste man inte när jag växte upp. 

/ Arthur
(Foto/Bild; Arthur)

3 tankar på “Att vara trög och dum i huvudet kallas idag för ADD. Det visste man inte när jag växte upp. ”Det är tur att du är söt, för särskilt smart är du ju inte”…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s