Jag delar med mig av ytterligare en skrivelse till Psykiatrin i Stockholm och handläggaren vid Patientnämnden, som jag för övrigt haft god och konstruktiv kontakt med… Väl Mött / Arthur

Hej och god förmiddag!
(Er övriga för information, diarieföring och dokumentation!)

Jag vill börja med att be om ursäkt för sent svar! Jag behövde få kontemplera och ”landa” i allt detta som jag mottagit från dig och psykiatrin Södra Stockholm. Dessutom är jag trasig, deprimerad och väldigt trött…

Jag har läst och funderat kring den återkoppling jag fått från Psykiatrin och jag känner att det får räcka nu!
Det får räcka för mig, för jag orkar bara inte!
De svar jag fått upplever jag som tunt, löjeväckande och rent lågt!
Och allt ”det andra” som jag angivit som brister och ”fel” i mina återkopplingar och svar, det måste ha kommit på villovägar? Jag förstår inte…
Men, som tidigare sagt och skrivet, man måste välja sina krig och jag väljer att ge upp! Jag är trött!

Jag kan framlägga mina tankar och mina åsikter kring det som chefsläkaren och de ansvariga skriver och hänvisar till, men till vilken nytta!? Jag spottar i motvind! Det är ingen större ide att ”hålla på”!
För övrigt har alla mina försök att göra mig hörd och lyssnad till hamnat på en väldigt låg nivå! En nivå som psykiatrin med ansvariga satt och jag har inte mycket till övers för hur de resonerar.
Förslagslådor och enkäter till sjuka patienter i väntrummen… Ja, menar… Kom igen!
Det är ett utmärkt sätt för psykiatrin att kringgå arbetet med patienternas åsiktsuttryck och medbestämmanderätt.
Det sistnämnda finns det lagar och regler kring och det enklaste sättet att tillgodose detta är att sätta upp ”förslagslådor” i väntrummen och på mottagningarna för att ”genomföra det som förordningarna och reglerna föreskriver och påtvingar dem”.
Förslagslådor hade vi förövrigt på lågstadiet och det finns en hel del jag skulle kunna yttra om enkäterna som delas ut två gånger om året till sjuka patienter. I väntrummen. Till sjuka och trasiga människor, som väntar på hjälp… Jag menar, hur är tankarna kring detta!? Vad var tanken kring det? Rädda och psykiskt sjuka människor ska alltså svara på enkätundersökningar i väntrummen, eller ta med dem hem och lämna in dem senare för all del, men vem av dessa vårdtagare kommer att orka? Vem av dem har självkänslan nog och vilka mäktar med? Absurt! Vem orkar..?

I alla fulla fall…
Detta blir naturligtvis ett längre utlägg än vad jag hade tänkt, för jag är så arg, besviken och otroligt irriterad på Psykiatrins flathet och undfallande till enkla och svävande förklaringar och försvar.
Uppriktigt sagt är det skrämmande att vara patient inom psykiatrin och det är oroande med ”chefsansvariga” som finner enkla lösningar på svåra frågor och problem!
De kommer undan med enkäter och minnesanteckningar och de hänvisar till Patientforum och Samrådsgrupper, som jag för övrigt aldrig hört talas om under mina dryga fyra år inom psykiatrin, och var återfinns dessa och varför vet inte patienterna om det? Och ytterligare en fråga, hur många sjuka patienter orkar, vågar och vill vara med i dessa forum? Det är ytterst märkligt!
Det är bara konstigt hur de tänker, när de arbetar med psykisk ohälsa och sjuka människor! Var är lyhördheten och känsligheten i samtalen med vårdtagaren, i realtid? Det känns inte genomtänkt och det är inte heller patienternas trygghet och tillit till vården man har i åtanke och som ryggrad, i sina tankegångar vad gäller vårdtagarens konstruktiva kritik och önskemål kring vården!
Det är sjuka, behövande och söndriga människor som de har att göra med! Människor som har ångest när de åker tunnelbana, rör sig på stan eller blir påtvingade socialt samröre med andra människor!
Det är sjuka patienter som har låg självkänsla och dåligt självförtroende! Det är människor med fobier och tvångstankar… Men låt oss överlämna en enkät till dem, eller ett samtalsforum som de ändå inte känner till eller vågar delta i, så att de kan framföra sina åsikter, önskemål och tankar kring Psykiatrin…
Ytterst märkligt!

Jag förstår inte hur det har blivit så här?
Jag upplever fortfarande att det inte är patienten som står i centrum och i fokus, utan man dribblar hela tiden bort det med märkliga och snabba lösningar för att försöka tillfredsställa vårdtagaren, kunna hänvisa till sitt faktiska arbete och sina faktiska lösningar, och för att sedan kunna segla runt lagar och förordningar.
Jag tror, uppriktigt, att psykiatrin inte har någon som helst självkritik och inte heller upplever sig som en felande och misslyckad del i sjukvården. Det ser inte sin del i allt det som misstämmer med psykvården!

Jag är av den starka åsikten att nya och tydligare influenser behövs och att det egentligen handlar om att de ansvarig måste se sin del i misslyckandena och göra om, tänka nytt och faktiskt göra rätt och riktigt!

Tack! Jag måste verkligen få tacka dig, personligen, för all din tid och för att du fått mig att åtminstone känna mig sedd och lyssnad till!
Jag tackar dig för att du läst och reflekterat över mina ord och för att du givit mig möjligheten att yttra mina åsikter! Tusen tack!
Med detta avslutar jag det här och försöker att finna egna vägar att gå, i samarbete med anhöriga och boendestödjare! Men pinsamt är det, för psykiatrin!
De borde skämmas!

Nedan ett svar och en ”återkoppling” från Stockholms Läns Sjukvårdsområde och Verksamhetsstöd Patientsäkerhet.;

Patientnämnden 2

20190321_105727.jpg

20190321_105734.jpg

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s