Jag lever ensam. Jag, katten och ensamheten.
Ja, och så spöket i köket.
Det är bäst så här… Att vara ensam och själv…
Det är ingen ordning på mina tankar.
Det är ingen ordning på min tillvaro.
Det är ett mindre kaos i vardagen.
Jag är egoistisk. Jag är självcentrerad och det är bara jag som tänker på mig!
På morgonen sätter jag mig ner vid min dator och skriver.
Nästan varje morgon.
Jag har blivit till en man som sitter på golvet och gör mina göranden. Jag trivs på golvet. Jag äter på golvet, vid vardagsrumsbordet och jag skriver sittandes på golvet. Ibland sitter jag på parketten och ser på teve och lyssnar till föreläsningar via internet. Jag har svårt att läsa. Har inte fokus. Det är lättare att lyssna.
Det är ingen ordning på mina tankar…
Ibland sitter jag på golvet och lyssnar på musik. Det ger längtan. Jag spelar högt, i min lurar, så att grannarna inte hör… Jag vill ju inte störa.
Jag är egoistisk. Jag är självcentrerad och det är bara jag som tänker på mig!
Och på vardagsrumsbordet står min dator och jag skriver. Jag skriver varje dag och nästan varje morgon. Morgonrutin, tillsammans med mitt svarta kaffe. Ja, och katten förstås…
Den senaste tiden har dock orden fastnat långt där inne i kroppen. De vill inte bli skrivna och de vill stanna kvar inom mig. Jag saknar lusten och jag saknar orden.
Jag kan inte skriva längre. Jag är ordfattig och jag är tömd. Det är dock en känslobeskrivning, inte en sanning. Orden återkommer alltid till mig, på ett eller annat sätt.
Våren slår ut, utanför mina smutsiga fönster.
Himlen är klarblå, våraktigt krispig. Trädens grenar, utanför mitt fönster, sträcker sig nyvaket och stärkt upp emot himlens blå.
Jag är trött. Jag är torrt bitter. Jag är så jävla arg…
Kaffet är beskt och jag är mest arg.
Arg är fel ord. Jag är förbannad. Jag är citronaktigt sur! ”Jävla förbannade liv! Jävla förbannade orättvisor! Förbannade Gud och jävla, jävlars skit”! Usch vilket språk!
Jag har svårt att släppa taget om somliga oförrätter och orättvisor. Jag har svårigheter att ”förlåta” och gå vidare. Ältar. Maler. Idisslar.
Jag börjar bli den där typen av man, som bara gnäller, bara är besvärad, blir besvärlig och som ingen önskar att ha sällskap av.
Jag är ensam. Ibland självvald ensamhet. Ibland är jag bara oerhört ensam. Ensam ensamhet och bara jag. Det blir oerhört andefattigt.
Det finns inget konstruktivt i att samtala med sig själv. Samtalen blir ganska tunna och tomma. Orden tar slut efter ett tag och det blir gärna samma, samma, samma, ord och meningar… Jo, jag pratar med mig själv numer. Åldern? Ensamheten?
I mataffären tittar människor så konstigt på mig, när jag för samtal med mig själv.
Ett åsiktsutbyte och en dialog, med mig själv. Märkligt. Besynnerligt…
Hur blev det så här? Jag som var så glad, positiv och nästan lycklig en gång i tiden…
Jag är egoistisk.
Jag är egoistisk. Jag är självcentrerad och det är bara jag som tänker på mig!
Det kan tyckas som om det är en liten lustighet; ”Det är bara jag som tänker på mig”… Men det skaver och det gör ont. En sanning? Ett korrekt påstående?
Jag berättar. Jag förklarar. Jag skriver och jag försöker att klargöra och vara tydlig med hur det kommer sig att egoismen och självcentreringen äter upp mig inifrån.
Egoismen kör klorna i en ledsen människa och det mesta kretsar kring… en själv!
Det självcentrerade kommer sig av planering, eftertanke och funderingar kring; ”Hur mycket klarar jag av idag? Vad orkar jag åstadkomma de närmaste dagarna och hur mycket energi har jag just nu? När hinner jag vila och återhämta mig”?
Planera, schemalägga, skriva ner och ”ha koll på läget”.
Att göra upp en plan… Att planlägga sin tillvaro, att ordna, förbereda, att organisera sitt liv kring dagsformen. Dagsformen som aldrig kan förutspås.
Att vara in i benmärgen ledsen. Att vara uppgiven in i minsta kroppslig atom! Att krypa omkring på alla fyra, på samma parkett där jag sitter och skriver om morgonen… att ibland gråta och vara söndertrasat rasande och sedan resa sig upp, borsta av sig och tänka; ”Nu räcker det, jag måste ta itu med dagen… Kattlådan ska i alla fall tömmas! Katten ska ha mat! Jag måste, måste, äta mat”…
Jag är envis som fan! Jag är seg som en gran i Hälsingland!
Och depressionen, livsledan, tröttheten och nedstämdheten, är totalt oförutsägbar. Den ena dagen, ibland timmen, är en känslomässig bergochdalbana och ibland ett känslomässigt urkramade tillstånd.
Ibland fungerar ingenting och ibland är tillvaron ganska okej och livet snurrar vidare…
Jag är egoistisk. Jag är självcentrerad och det är bara jag som tänker på mig!
Att ha för avsikt att leva, att betänka och ha i sinnet; Livet.
Planera. Ordna och tänka ut hur dagarna kommer att se ut, oavsett hur man mår. Somligt måste fortgå och livet är en strid ström av vardagshändelser. Ibland blir man till en gråsten i strömmen och ingenting fungerar.
Planering krävs för att kunna leva och planering krävs för att orka med. Förlåt mig för det…
Att tänka ut, att veta och att försöka förutse…
Psykisk ohälsa; Summan blir till självcentrering, egocentricitet, självupptagenhet.
Således är man bäst ensam, för ingen står ut. Man tappar bort sig själv och går vilse hos sig själv och sina känslor.
Man glömmer bort alla andra och försummar andra människors mående. Och för detta; Förlåt mig! Uppriktigt; Förlåt mig!
För man tappar bort sina medmänniskor och snurrar in i sitt eget mående och tappar bort frågor som; Hur mår du? Hur har du det? Vart för ditt liv dig idag?
Det ständiga och det eviga planläggandet för att leva livet… För att kunna och mäkta med. För att överleva!
Det eviga känslomässiga avgörandet kring vad jag är kapabel till just nu, vad jag orkar med. ”Ger detta mig ångest, panik och skuld? Hur mycket energi har jag kvar? När ska jag hinna sova”..?
Jag är egoistisk.
Jag är egoistisk. Jag är självcentrerad och det är bara jag som tänker på mig!
Och jag får höra det om och om igen, att jag inte är lyhörd för andra och att jag inte lyssnar längre! Lyssnar till andra människor!
Och jag är bäst ensam, uppenbarligen, och jag lever ensam och jag försöker ensam att hantera mitt liv. Ja, jo, och så katten förstås…
Och jag är bitter, jag är arg och det är bara jag som tänker på mig…
Och till skillnad från vad människor tror, tänker och tycker, så; ”När man läser dina blogginlägg att du måste vara egoistisk och självisk annars kanske du ”tar livet av dig”, vad ska man säga då? Inte så lätt att hantera”.
Jag har aldrig skrivit så! Jag har aldrig sagt det och jag har heller aldrig gett sken av att jag är suicidal! MEN, det är egoism att vara psykiskt instabil och det är ett evigt planerande och ett evigt grubblande kring ”vad orkar jag, vad vill jag och hur mycket orkar jag bjuda på mig själv”?
Ibland kan det vara bra och vettigt med kunskap, undervisning och att lyssna på föreläsningar, för de andra som står utanför. Medmänniskorna. För kunskapens skull!
Jag är dessvärre inte ensam i min egocentrism! Det är så här psykisk ohälsa fungerar!
Och det är alltid en återhämtningstid efter en dag, eller dagar, av läkare, vänner, fika, promenader, psykiatrin, boendestödjare, åka tunnelbana, handla mat, ordna mat, laga maten, tandläkaren, möten, katten, sysselsättning, träning, frisk luft och Social Psykiatri.
Jag är trött. Jag blir trött. Jag är torrt bitter.
Kaffet är beskt och jag är mest arg. Arg är fel ord. Jag är förbannad. Jag är citronaktigt sur!
Jag lever ensam. Jag, katten och ensamheten.
Ja, och så spöket i köket.
Det är bäst så här… Att vara ensam och själv…
Spöket i köket hörs av under nätterna. Det är hemtrevligt! Påminner om Hälsingland.
Jag är inte rädd…
Det är ingen ordning på mina tankar.
Det är ingen ordning på min tillvaro.
Det är ett mindre kaos i vardagen.
Jag är egoistisk. Jag är självcentrerad och det är bara jag som tänker på mig!
Förlåt mig! Uppriktigt; Förlåt mig för detta!
Tack för din uppmärksamhet! På återläsande!
Väl Mött / Arthur
(Bilder; Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 