Jag fann ett inlägg från den 21:a maj 2015. Detta kändes som en naturlig följd till mitt föregående inlägg: Skäms ni inte? Åren som följde. Rakt ner i helvetet emedan alla ni andra stod runtomkring och tittade på. Fanns det ingenting, som någon av er hade kunnat göra!? Jag var desperat, hemlös och ensam…

21:a maj 2015.
(Texten är något reviderad och omarbetad)

Den där morgonen. Den sista.
Att vara två och senare samma dag ensam.

Det finns kvar hos mig. Döden. Att dö.
Vad min man valde att göra med sitt liv och den skuld det väckte hos mig, de bebor min kropp ännu! Det har byggt ett fasansfullt fult näste i mitt minne och det lämnar mig aldrig! Att vara två, och bli en.
Tvåsamhet. Ensam ensamhet.

Det är många år sedan nu, men minnet, grubblerierna, fasan och skulden kommer ifatt mig.
Den där kvällen. Den sista, med honom död i sovrummet och jag själv i famnen hos en vän. Alla böner. Alla tårar och förtvivlan.
Mina frågor om varför och ändå besitta ett glasklart svar, för jag visste ju slutet på kärlekshistorien.

Vem visste det, när bilden togs? Vem hade en aning om att han snart skulle vara död? Vem hade en aning om hur livet skulle vända, för mig, till det allra värsta och mest kaotiska som jag någonsin erbjudits i livet. Ingen frågade längre var jag var, vem jag var och om jag levde… Det är bittert. Värst är familjen…

Jag fann en bild, bland alla mina ”räddade bilder”, i en låda i mitt vardagsrum.
De ”räddade bilderna”, som fanns i mitt förråd, i en papplåda.
Det där magasinet som försvann, för några år sedan, som ingen längre kunde betala för.
Allt försvann ur det där förrådet; Minnen, möbler, saker, prylar, brev, foton, tavlor, böcker… Alla mina tillhörigheter, som bor någonstans numer…

Ingen frågade längre var jag var, vem jag var och om jag levde…
Det är bittert. Värst är familjen…

Det är en återfunnen bild från tvåtusensex.
Jag fyllde trettiosex. Jag och min då blivande man, hade en mindre ”sammankomst” i vårt hem i Hammarbysjöstad. Vi drack Champagne, åt kex och ost. Vi skålade.
Vi skrattade och hade en fantastisk dag tillsammans med våra vänner. Det var vackert väder, vill jag minnas. Ännu varmt i luften, trots att jag fyller år i September.

De vännerna finns inte kvar i mitt liv idag…
Jag tappade bort de där vännerna och de förlorade mig. Ingens fel och ingen kan skyllas för att vi miste varann. Efter hans död skingrades alla och jag hamnade fel i livet… På grund av sorg. På grund av förtvivlan och för att jag inte visste hur man lever efter döden och i ensamhet. Borta är alla, borta är allt och förlorade är de allihop.
Värst är att min egen familj försvann. Spårlöst…