”Måste, måste, måste ha ordning”! ”Ordningen omkring mig, skvallrar om oordningen i själen”… Vi pratar en del om det, jag och psykologen, för ibland bryter det ner mig, tvångstankarna. Det händer att jag tar en långpromenad om vädret tillåter… ”Ställ dig upp och kriga, även när du har varje anledning att ge upp”!

På morgonen.jpgNär jag laddat kaffebryggaren tidigt på morgonen och den puttrar igång på bänken i köket, så ”väcker” jag kroppen i fem minuter. Ambitiöst, eller hur?
I fem minuter vaknar jag till och sträcker på kroppen i olika mindre krävande Yogaövningar. Stretchar, mjukar upp och får igång blodflödet.
Det tar fem minuter. Det har jag tid med. Det är vad jag gör, varje morgon.
Jag är så jäkla förbannat bra! God morgon kroppen!
För mig är det viktigt att bibehålla rörligheten och att få igång blodflödet i kroppen, så därför gör jag det; Väcker kroppen till liv.
Och varje morgon tar det emot.
Varje morgon vill jag inte och i mitt huvud snurrar argumenten igång; ”Jag orkar inte, idag kan det vara, det är ingen idé, varför ska jag hålla på, jag vill inte, jävligt meningslöst”! Och ändå… Varje morgon!
Varje förbannade morgon krälar jag omkring på köksgolvet i olika rörlighetsgivande rörelser, för att utvisa smärtorna ur kroppen.
För att undkomma allt det som gör så förbannat ont, sträcker jag på den här stackars kroppen och hoppas att det ska bli lättare att bo i den, under dagen.

Det gör ont tamejsjutton överallt i min kropp! Avskyr det! Det får mig att känna mig liten och svag…
”Psykosomatiskt”, säger fröken doktor.
”Psykisk stress”, säger farbror psykologen.

Sedan dricker jag mitt mörkrostade svarta kaffe, med en kärlekslängtande katt, på vardagsrumsgolvet i min ensamhet.

20190401_092631Jag dricker mitt kaffe på golvet i vardagsrummet. Framför datorn. Med katten i knät, eller så har jag kattkroppen liggandes över bröstet och upp mot halsen. Hon ska alltid vara med och hon vill ha all uppmärksamhet! Och eftersom ”jag är som jag är”, så bjuder jag på det… Och jo, jag blir lite trött på det ibland!
Jag försöker att sitta så att jag inte lutar mig över datorn och tangentbordet och får den där berömda ”gamnacken” när jag skriver. Undvikande.

Ibland har jag skön musik i öronen, men oftast är det teven som är påslagen.
Jag ser lite på morgonnyheterna, med ena ögat och ena hjärnhalvans uppmärksamhetsradar, och så hoppas jag bara att jag orkar vara uppe en stund. Tröttheten brukar drabba mig efter några timmar. Kraftlöshet.
Jag vilar. Jag återhämtar mig.

Ibland kämpar jag emot håglösheten och tröttheten och gör en hel del göranden ändå; Diskar, tar fram dammsugaren, städar badrummet, vädrar och dammar, plockar undan och fixar… Och detta eftersom jag är oroande pedant!
Jag har tvångstankar kring det där med renlighet, ordning och reda.
Jag får lätt ångest om jag inte har ordning. Jag kan inte vila om jag vet att det är rörigt någonstans i lägenheten. Jag plockar bland kläderna och jag städar och jag fixar… Jag vill ha det rent och fint omkring mig. Jag, vill vara fin, hel och någorlunda snygg… Oavsett om jag är ensam, så vill jag känna mig ”fin”.
Jag ”håller på” mest hela tiden… ”Måste, måste, måste ha ordning”!
”Ordningen omkring mig, skvallrar om oordningen i själen”… Vi pratar en del om det, jag och psykologen, för ibland bryter det ner mig, tvångstankarna. Fast jag har blivit bättre på att släppa på det där, för jag orkar bara inte… Men det ger ångest ibland!
Det händer att jag tar en långpromenad om vädret tillåter…På morgonen.2.jpgNär jag krigar mot min kropps och min själs sinnesvilja, fixar och ”kör på” ändå, så får jag alltid betala surt efteråt. Det kommer alltid syrligt efteråt! Jag vet det! Jag är medveten om det, men ändå så ”kör jag på”…
När ska man lära sig? Någonsin? Envishet.

Och det händer att jag, senare under förmiddagen, somnar sittandes i soffan.
Det händer att jag vaknar till liv ett par timmar senare, vid lunch ungefär, och då är det dags för lite träning och yoga.
Och varje gång jag ska träna styrketräning och göra min yoga, så drar alla argumenten igång i pallet; ”Jag orkar inte, kroppen gör ont, jag har verkligen ingen lust, kroppen är trött och jag är trött och jag vill inte… Varför ska jag hålla på? Till vilken jävla nytta? Meningslöst som fan”! Och ändå, så gör jag det!
Varje dag rör jag på mig, på ett eller annat sätt! Jag promenerar, tränar yoga, styrketräning och jag går, går, och jag vandrar.
Och jag måste det! Jag behöver det! Jag tänker att förr eller senare får jag ett kvitto och en belöning för allt jag gör för mig själv och min kropp.
Förr eller senare ger det lön för all mödan. Förväntan.
Det måste bara gå och det måste finnas en anledning till att vården, och allra helst psykiatrin, proklamerar om vikten av att vara aktiv och röra på sig.
20190328_092702Det måste finnas ett bra underlag i deras strävan att få människor med psykisk ohälsa, att komma igång och komma upp ur soffan och röra på sig.
Det ska vara bra och det ska vara nyttigt… Ärligt? Jag känner ingen skillnad. Jag ser dock skillnad på kroppen!
Fysiskt ser jag skillnaden, men jag känner ingen skillnad i huvudet och ”skvalpet” däruppe… Psykiskt är det status quo! Stiltje.
Men! Det har vilket fall inte blivit värre med värken i kroppen och det har inte blivit värre med det psykiska måendet heller, så kanske, kanske, att det ger lite respit och lite lindring!?
Och hur ska man vet när man inte vet motsatsen; Att vara förslappad och mer av en ugnsbakad bakpotatis i soffan? Jag vet ju faktiskt inte!
För övrigt, kan jag tillägga, så finns det en längtan hos mig att vara aktiv och att få rör på mig. Jag tycker om det, även om det alltid tar emot! Och att det alltid är en uppförsbacke, varje dag, för mig att komma igång, tror jag beror på hur jag mår psykiskt. Jag befinner mig i meningslöshetens träsk, och det gör att det alltid tar emot, och ändå så gör jag det jag ska och det jag måste! Varje dag! Förhoppning.

20190403_0831492I alla fulla fall; Jag gör det jag ska och jag förväntar mig resultat!
Det tråkiga är att det inte händer någonting i huvudet och att det känns ganska lönlöst efter en längre tids träning och motion.
Den där känslan av att det är meningslöst och ingen idé att vara aktiv och ”på”, får mig hela tiden att ifrågasätta mig själv och det jag gör. Tvivlande.
Men så tänker jag; Se till att ordna för själen, en trevlig plats att bo på!
Och vidare upprepar jag för mig själv; Kroppens önskan om att få röra på sig och få vara aktiv.
Det sistnämnda tankekornet har jag ”sparat” i minnet, efter ett citat jag fann i vintras. Något omstöpt och fritt bearbetat, av mig själv, eftersom mitt minne är så kass… Men kontentan av citatet; Kroppens önskan om att få vara i rörelse!

20190401_092651Tiden går och jag anstränger mig som fan, men jag ger inte upp! På’t igen, och igen och mer och mer…
Det blir bra till slut! Det måste ju finnas en anledning till allt detta?
Det måste finnas ett mål och en mening, som jag ännu inte kan uppfatta… Envetenheten.

Jag förstår mig inte heller på den där eviga kluvenheten som jag bebos av; Å’ ena sidan och andra sidan!
För det är ett motstånd och det är en evig gegga av ifrågasättande, men jag förbiser det där och jag gör det jag ska och det jag känner mig tvungen att göra, ändå! Jag kan ju för sjutton inte parkera i soffan och bara sitta där och dra offerkoftan tätare kring kroppen!
Jag kan inte ge upp och lägga mig ner i sängen och marinera i allt det svarta! Vägran!

Och även om jag vet konsekvenserna, trötthet, ilska och kraftlöshet, så måste jag ju kriga på och kämpa som om det är det sista jag gör…
”Ställ dig upp och kriga, även när du har varje anledning att ge upp”!

Tack för din uppmärksamhet! På återläsande!
På’t igen bara och ge aldrig, aldrig, upp…
Väl Mött / Arthur

(Bilder; Arthur)

Kriga

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s