De är dagar och dygn av fullständig livs-trötthet, uppgivenhet och sorg. De är timmar i mörka håligheter och tankar svarta som natten, likt vinterhalvårets mörkaste dagar. Jag har fått höra att jag är dramatisk! Någon har sagt att jag blir värre och värre… ”Det modigaste jag gjort”…

Det modigasteFrån ett inlägg på Facebook och en grupp med namnet Stå upp för psykisk ohälsa; Det modigaste jag gjort, är att fortsätta leva, när jag egentligen önskade att få dö…
Det säger en del… Svårt att smälta och ”ta in” för somliga…
Det beskriver en känsla och en förhållningssätt till livet, som är ytterst svår att beskriva.

Så… Låt mig få berätta lite grann om de där dagarna…
De där dagarna när ingenting fungerar och hela mitt jag är ett stort blödande värkande infekterat skavsår.
De är dagar som få förstår och de är timmar, ibland flera dygn, som kryper fram genom eoner av tid.
De blir dagar av sörja, ältande och grötigt klet av självnedvärderingar och klander. Ilska. Raseri. Förbittring. Ledsnad och oöverskådlig sorg.
”Ska jag verkligen behöva leva så här? Ska livet verkligen fortgå i allt detta brungrå klotter och kludd”?

Hur många delarDe bor alltid en oro hos mig, att jag ska övermannas av de där ”jag-orkar-inte-leva-längre” dagarna.
Jag frågar mig; Är det användbart för mig? Är min oro och rädsla för de tyngre dagarna användbar för mig, alla de övriga ”okej” dagarna!?
Svar; Nej! Naturligtvis inte!
Men… kanske ändå? För att på något sätt rättfärdiga mina känslor av oro, så tänker jag att det är ett förberedande och ett tryggt sätt att vara redo, när de där sorgliga dagarna avlöser varandra.

Jag är på något sätt förberedande, med min växande rädsla, genom att ”vara i ordning” och stå stadigt när jag ”inte vill mer”!
Eller… ”stå stadigt”, är att ta i! Det är mer av sorten att ligga trygg i sängen, med min mjuka partner; Katten.

De är dagar och dygn av fullständig livs-trötthet, uppgivenhet och sorg.
De är timmar i mörka håligheter och tankar svarta som natten, likt vinterhalvårets mörkaste dagar. Det finns inte mycket jag kan göra…
Jag kommer ingenstans och jag tar mig inte någonstans.
Och jag vet vikten av att komma ut och röra på mig. Promenera och vara social. Men nej!
Jag VET vikten av att träna och verkligen försöka att leva ändå, stå på sidan om de svarta livsbruset och fortsätta att vara levande, men nej!
Och jag vet att jag måste komma upp och ur sängen eller soffan, börja röra på mig, för att katten behöver mat och för att jag måste få i mig vatten och kanske tömma kattlådan! Det är ungefär vad jag, min själ och min trötta kropp, mäktar med just då.
Jag VET allt det där som är viktigt och jag är fullständigt medveten, jag har insikterna, men somliga dagar fungerar det inte… Nej!

20190406_144718Jag har fått höra att jag är dramatisk!
Någon har sagt att jag blir värre och värre…
Någon annan tycker att jag borde bespara omvärlden mitt mående och ytterligare någon föreslog heldygnsvård under en tid. Heldygnsvård = Innevarande långtidsvård inom psykiatrin.
Jag har också blivit serverad sanningar om egoism, självupptagenhet och att jag är obeskrivligt självcentrerade.
Jag hackar i mig det! Jag sväljer det!
Jag tar till mig det och försöker att betänka det…
Jag kan dessvärre bara besvara det med att depressioner och panikångest ger egoism…

Som tidigare skrivet; Deprimerade människor är egoistiska skitstövlar!
OCH… Det är en av fördelarna med att leva och vara ensam; Jag behöver inte ta hänsyn längre. Jag behöver inte längre anstränga mig till det yttersta för att ”låtsas som om” att allt är ganska okej. Jag behöver inte tömma mig själv på energier, för att skydda, beskydda och ”rädda” en eventuell partner, vänner eller familj, undan min sorg, ångest och utmattning… Ingen behöver se smutsen och den själsliga skiten!
Ja, jo… katten förstås.

Förövrigt blev jag en egoistisk skitstövel i mina tidigare relationer också, har jag efteråt fått kunskaper om… Att möta andra anhöriga i samtal via psykiatrin, var aldrig aktuellt.
Fast, det förslaget är ju förbannat självcentrerat det också! ”Om du bara får möjlighet att möta andra anhöriga i samma situation som du själv, att leva med en deprimerad människa, så kanske du kan hantera mig och min situation mycket enklare”.
HUR mycket jagcentrerad skitstövel får man bli och vara?
HUR mycket egoistisk dynga får man gödsla med i en relation? Självklart ger människor upp! JAG, JAG, JAG… Fast sorgligt är det ju…

Eller… så kan man göra det enkelt för sig, som vän och anhörig, och avsluta det som är besvärligt, krävande och jobbigt… Hejdå med dig!
Det ÄR en lösning det också!Janne och våren.jpg

De där pärlbandet av dagar, då jag tar mig från sängen till soffan och tillbaka, är de där dagarna som ingen ser och som ingen tror existerar.
De är dagar av utmattning och det är dagar då jag kan gråta för det allra minsta och det är de där dagarna som ingen, mer än jag, får uppleva. Jag bjuder inte på dem när jag har sällskap! Aldrig! Jag visar dem inte när jag är i flersamhet… Skulle inte tro det!
”Jag kan själv”!

Jag blir undvikande! Jag blir avståndstagande och jag isolerar mig.
Jag tror att det är ett vanligt fenomen bland dem som lider av psykisk ohälsa. Vid ”dipparna” vill man vara ifred och ensam. Det är så oerhört skambelagt! Det existerar så skrämmande mycket förnedring i det, fortfarande!
När man ”går ner sig” vill man bara gömma sig och dra filten tätt, tätt, kring kroppen och vänta på att det blir lite, lite, bättre.

20190407_082928Psykologen sa till mig att definitionen av Depression inte riktigt passar mig och mitt ”tillstånd”!?
Vad fan han nu menade med det?
Det är förmodligen det där gamla vanliga; ”Du passar inte in i mallen för vad en Depression är”, rent teoretiskt förstås! Praktiskt och i verkliga livet är det där ju bara skit…

Han, Psykologen, upplever att jag, helt ärligt, sällan är apatisk och sängliggande i min nedstämdhet. De dagarna finns och ibland blir det många i en lång rad, men oftast är jag aktiv i mitt ljusfattiga mående. ”Aktiv vila och effektiv återhämtning”. Jag är förbannat bra på det!
Oavsett hur det känns och hur det är, så ser jag till att röra på mig och jag ordnar så att jag kommer upp, kommer ut och får ordning på mig själv…
Livet går vidare, vare sig jag är med eller inte.
Livet rusar på oavsett om det går, eller inte, att definiera och etikettera mig som person i min Depression.

Synonymer till definition, för att föröka vara tydligare; Avgränsning, begreppsbestämning, bestämning, begreppsförklaring, förklaring, precisering…

Det där med att alla människor är, på ett eller flera sätt, oanpasslig och inte alls överensstämmande med lärotexter, mallar och psykologiska modeller, försvinner väldigt ofta i samtalen med sjukvården och psykiatrin. De vänder sig alltid till teorin och tappar bort hur det fungerar och ÄR i det verkliga livet. Teori och det praktiska, stämmer sällan överens med verkligheten!
Jag har skrivit spaltmeter om det här och tänker inte gå in på det igen, men det är väldigt märkligt att det, 2019, fortfarande är gamla förlegade kunskaper som psykiatrin använder sig av när de möter sina patienter. Individualismen hos varje människa är ofta som bortblåst och det är mallar, modeller och skrivna riktlinjer som gäller… Teori!
”Du passar inte in i modellen och definitionen av Depression”…
Detta är en del av orsaken till att psykisk ohälsa ännu är stigmatiserat.

20190406_150200I min ensamhet blir naturligtvis det allra mörkaste ännu mörkare.
I isolering och utanförskap, blir det deprimerade tillståndet förvärrat och ännu svartare…
Jag har kanske tur, för jag har en vän som kommer och som står ”stand by” när jag behöver och vill… Håller handen, sover över och jag behöver inte prata!
Nackdelen är att jag inte vågar vara ”synlig” och blottläggande i mitt mående! Jag vill inte skrämmas och jag skäms ännu, skäms och känner genans för hur jag mår och hur jag har det…
Och jag frågar mig ständigt; 
Hur ska jag komma vidare och hur ska jag gå tillväga för att finna svar och lösningar, när jag är väldigt bra på att göra allt det som ska vara så bra, rätt och riktigt, i en Depression? Varför fungerar det inte?
Jag förstår faktiskt inte varför det inte ger med sig och jag begriper inte vad jag gör för fel… Men, det återstår att se vad som händer!
Jag vet att jag ”prickar in alla rätt”, när det kommer till egenvård och jag vet att jag gör mitt bästa, utifrån mina förutsättningar, för att hitta vägar ut ur snårskogen av känslostormar… Jag provar nytt, säger sällan nej till nya idéer och jag förändrar och gör annorlunda, men Nej! Det vill sig inte…
Det är bara att fortsätta och kriga, emedan livet pissar på mig! Fortsätta att hoppas och tro och påminna mig om… Det modigaste jag gjort, är att fortsätta leva, när jag egentligen önskade att få dö…

Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid!
Väl Mött / Arthur
(Bilder; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s