Och jag tog en långpromenad. Vandrande långt, i mina röda tennisskor. I flera timmar gick jag och landade på Södermalm och vid Årstaviken. En parkbänk, en stor svart kaffe från Seven Eleven och musik i öronen! Jag hade dock ingen att dela den där dagen med… ”Med ögon känsliga för grönt”…

20190407_082927Härom dagen hade jag en av det finaste och bästa dagarna, på flera år.
Det var en märklig känsla av välmående, sinnesklarhet och andningslättnad. Jag har tappat bort den där känslan; Att vara levande!
Avsaknad av trycket över bröstet; Ångesten.
Frånvaro av det oformligt tunga och maktlösa i magen; Min rädsla och oro.

Det var enkelt att röra sig och det var smidigt att bo i den här kroppen.
Levande, vid liv, i livet… Överlevande!
Färgstark, målande, färgrik… Klar, ren och ljus.
Klar himmel, ljusa höga moln…
Och jag… lätt, lysande och befriande! Solen i ansiktet och ljuset i ögonen. 
Levande, levande, levande… Äntligen!

Och jag tog en långpromenad. Vandrande långt, i mina röda tennisskor. I flera timmar gick jag och landade på Södermalm och vid Årstaviken.
En parkbänk, en stor svart kaffe från Seven Eleven och musik i öronen!
”Ja! Levande! Jag lever”…

Jag hade dock ingen att dela den där dagen med…
”Med ögon känsliga för grönt”…

Jag är så väldigt mycket mer än mina diagnoser.
Jag har ett så oerhört mycket bredare färgspektra än brunt, svart och grått.
Jag är mycket mer människa och man, än vad min kroniska depression och mitt ”allmän tillstånd” vill låta påskina. Jag är inte sorglig och jag är inte allt det mörker jag alltid beskriver och skriver om…

Barbro HörbergJag är en människa med känslorna utanpå kroppen. Känslonerverna är kablade ovanpå hudens ytterst lager.
Jag är överkänslig och jag är en orolig, rädd och rastlös själ. Rastlös såtillvida att jag ständigt är på vakt, ständigt är inkännande och försiktig.
Jag är medveten om konsekvenserna av vad jag gör, hur jag gör det och vad jag tar mig för. Jag är själv-beräknande och försöker att ha koll på inflödet av psykisk energi och utflödet av densamma.
Jag är en medveten man! Jag har sjukdomsinsikt! Jag vet… Jag har, efter några år, verkligen lärt känna mig själv. Jag vet...

”Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt”…

TulpanbukettJag vet att jag skrämmer människor med min öppenhet.
Jag har fullständig insikt om att andra upplever Psykisk Ohälsa som obehagligt, kusligt och hotfullt.
Jag har insikten om att det är utmattande, sorgligt och oroande, för mina medmänniskor, att samverka med ”psykiskt svaga” själar.
Psykisk Ohälsa är, för andra; kusligt, läskigt, otäckt…
Människor i nedstämdhet, är för andra människor; omskakande, hemskt, ohyggligt och ångestfyllt… Ibland, osmakligt.

20190413_083329Jag skriver mycket om mitt vemod och min svärta.
Jag ventilerar ofta mina känslor, med de skrivna orden, om hur jag har det och hur jag tar mig framåt i livet.
Detta är en stor del av min vardag och mitt liv, så av naturliga skäl faller det sig så, att jag sätter ord på det. Dessutom vet jag att det finns många därute i verkliga livet som behöver veta att det finns fler som lever i nedstämdhet, förtvivlan och depression.
Det ligger en hel del tröst i att veta att det finns fler som upplever samma saker, samma känslor och tillstånd, som en själv. Jag är inte ensam! Du är inte ensam!
Jag tillskriver mig inte någon heroisk insats, men du bör veta att människor ännu är så rädda för att få en stämpel som ”psykiskt sjuk”, att de hellre vänder sig till mig anonymt och via min privata mejl, än lämnar en kommentar i kommentarsfältet! Och DET min vän, säger en del om stigmat och rädslan kring ämnet Psykisk Ohälsa!
Psykiskt sjuka människor ses fortfarande som förlorare och utkonkurrerade människor! ”Loser”! Psykisk Ohälsa är en kostnad för samhället, där produktivitet, framgång och överflöd är av yttersta vikt…
Människor med Psykisk Ohälsa ses fortfarande som en grupp av lata, överkänsliga, sensibla och övertänkande individer.
”Ta dig samman, ta dig i kragen, skärp dig och kom igen nu”…

”Det var ett egendomligt ljus den dan
Vi fyllde våra ögon
Med ljuset och tankarna på allt det nya
Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt”…

Jag är så mycket mer än min depression.
Jag är mer färgstark än min diagnos ADD och min Bipolaritet!
Jag är så väldigt mycket mer än min återkommande migrän (Hortons Huvudvärk).
Det sistnämnda har varit mindre återkommande den senaste tiden. Jag tror med bestämdhet att det har att göra med att jag inte röker längre och att jag är stenhård i min kosthållning! Säker är jag inte, men några skov av Hortons huvudvärk har jag inte haft den sista tiden. Tack och lov! Det underlättar livet!

Janne Banan.2Och jag har aldrig varit i bättre form, fysiskt, än vad jag är idag!
Jag har aldrig haft bättre hy och jag har heller aldrig varit så rörlig och vältränad som jag är idag.
Jag har heller aldrig känt mig så ”bekväm” i min kropp som den senaste tiden, och jag har aldrig känt mig så fysiskt ”fit”, som nu. Ja, jo, kanske för tjugofem år sedan, i och för sig. Det fanns en tid…
Jag tillskriver min ”diet” och min nya livsstil detta! Jag är stenhård med maten, jag tränar och håller mig rörlig och motionerar. Jag har kontroll på vad jag äter, hur jag äter det och när… Man vänjer sig. Det blir bra tillslut. 

Dock vill jag tillägga att min personliga skala för vad som är bra, skönt, fint och bekvämt, inte sträcker sig särskilt långt, med tanke på mina livserfarenheter, mina personliga preferenser och min taskiga självkänsla, men dock…
Att uppleva en sak, av erfarenheter, och ha en grodd av härlighet i kroppen, är inte samma sak. Man kan känna en sak och tro något helt annat om sig själv, som inte ens är sant, och ändå vara ”bekväm”. Vad är sanningen om sig själv? Motstridigheterna är så komplexa! Det är förvirrande, jag vet!

I allt detta som blivit bättre, med kosten, den fysiska kroppen och med träningen, så har jag heller aldrig mått sämre!
Jag har heller aldrig mått så vidrigt dåligt, stundom, som den senaste tiden. Svärtan är svartare… Vemodet och sorgen är än mer kladdig och svårhanterlig… Övermäktig och maktlös, på något sätt.
Mitt psyke har aldrig varit så svårt att förstå och reda ut… Det är ett surr och ett oändligt virrvarr av tankar, funderingar och ogreppbara känslor. Evig trötthet och utmattning.
Och jag väntar och väntar och längtar…
Och jag är ensam.
Fruktansvärt ensam.

20190412_201406”Vi vek en duva av papper
I vinden seglade den långt
Och den landade på en staty som
Fick ändra alla orden i sin sång.
Det regnade
Men bilderna blev bra”… 

Oavsett hur jag mår och hur jag har det, själsligt, så har jag aldrig varit finare och i bättre fysisk form som nu…
Jag må vara lite trasig, kanhända är jag jävligt patetisk och må vara att jag känner mig som ett utskitit äpple, men jag är jävligt stolt över mig själv; Jag är en överlevare!
Jag kommer förmodligen att överleva detta; Depression, vemod och nedstämdhet.

Jag hade en vacker dag häromdagen. En av de bästa på flera år! Det njutbara. Det vackra och ”Med ögon känsliga för grönt”… Jag var njutbar och livet kröp så nära intill huden. Jag är ömhudad, men tillvaron smekte mig ömt… mjukt.
En parkbänk, en stor nattsvart kaffe, vid vattnet och med upplyftande musik i öronen!
”Ja! Levande! Jag lever”…

Jag hade dock ingen att dela den där dagen med… Jag är ensam.
Fruktansvärt ensam…

Tack för din uppmärksamhet och för sitt tålamod…
På återläsande och ta hand om dig därute i verkligheten!

Väl Mött / Arthur
(Bilder; Arthur)

Den återgivna texten i inlägget; Barbro Hörberg ”Ögon Känsliga För Grönt”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s