Vem visste det, när bilden togs? Vem hade en aning om att han snart skulle vara död? Vem hade en aning om hur livet skulle vända, för mig, till det allra värsta och mest kaotiska som jag någonsin erbjudits i livet. Ingen frågade längre var jag var, vem jag var och om jag levde… Det är bittert. Värst är familjen…

Jag fann en bild, bland alla mina ”räddade bilder”, i en låda i mitt vardagsrum.
De ”räddade bilderna”, som fanns i mitt förråd, i en papplåda.
Det där magasinet som försvann, för några år sedan, som ingen längre kunde betala för.
Allt försvann ur det där förrådet; Minnen, möbler, saker, prylar, brev, foton, tavlor, böcker… Alla mina tillhörigheter, som bor någonstans numer…

Ingen frågade längre var jag var, vem jag var och om jag levde…
Det är bittert. Värst är familjen…

Det är en återfunnen bild från tvåtusensex.
Jag fyllde trettiosex. Jag och min då blivande man, hade en mindre ”sammankomst” i vårt hem i Hammarbysjöstad. Vi drack Champagne, åt kex och ost. Vi skålade.
Vi skrattade och hade en fantastisk dag tillsammans med våra vänner. Det var vackert väder, vill jag minnas. Ännu varmt i luften, trots att jag fyller år i September.

De vännerna finns inte kvar i mitt liv idag…
Jag tappade bort de där vännerna och de förlorade mig. Ingens fel och ingen kan skyllas för att vi miste varann. Efter hans död skingrades alla och jag hamnade fel i livet… På grund av sorg. På grund av förtvivlan och för att jag inte visste hur man lever efter döden och i ensamhet. Borta är alla, borta är allt och förlorade är de allihop.
Värst är att min egen familj försvann. Spårlöst…