Vem visste det, när bilden togs? Vem hade en aning om att han snart skulle vara död? Vem hade en aning om hur livet skulle vända, för mig, till det allra värsta och mest kaotiska som jag någonsin erbjudits i livet. Ingen frågade längre var jag var, vem jag var och om jag levde… Det är bittert. Värst är familjen…

Jag fann en bild, bland alla mina ”räddade bilder”, i en låda i mitt vardagsrum.
De ”räddade bilderna”, som fanns i mitt förråd, i en papplåda.
Det där magasinet som försvann, för några år sedan, som ingen längre kunde betala för.
Allt försvann ur det där förrådet; Minnen, möbler, saker, prylar, brev, foton, tavlor, böcker… Alla mina tillhörigheter, som bor någonstans numer…

Ingen frågade längre var jag var, vem jag var och om jag levde…
Det är bittert. Värst är familjen…

Det är en återfunnen bild från tvåtusensex.
Jag fyllde trettiosex. Jag och min då blivande man, hade en mindre ”sammankomst” i vårt hem i Hammarbysjöstad. Vi drack Champagne, åt kex och ost. Vi skålade.
Vi skrattade och hade en fantastisk dag tillsammans med våra vänner. Det var vackert väder, vill jag minnas. Ännu varmt i luften, trots att jag fyller år i September.

De vännerna finns inte kvar i mitt liv idag…
Jag tappade bort de där vännerna och de förlorade mig. Ingens fel och ingen kan skyllas för att vi miste varann. Efter hans död skingrades alla och jag hamnade fel i livet… På grund av sorg. På grund av förtvivlan och för att jag inte visste hur man lever efter döden och i ensamhet. Borta är alla, borta är allt och förlorade är de allihop.
Värst är att min egen familj försvann. Spårlöst…

Ingen frågade längre var jag var, vem jag var och om jag levde…
Det är bittert. Värst är familjen…

Vi skulle nästan få ytterligare två månader tillsammans. Jag fyllde trettiosex det året, tvåtusensex, och snart skulle hela livet vända på en femöring…
Peter Persson, min partner och blivande man, dog den elfte november samma år.
Vem visste det, när bilden togs? Vem hade en aning om att han snart skulle vara död?
Vem hade en aning om hur livet skulle vända, för mig, till det allra värsta och mest kaotiska som jag någonsin erbjudits i livet.
Vem hade en aning om att jag skulle bli självdestruktiv, självförstörande och ensam, i min snedvridna nedbrytande sorg.
Att trösta sig själv i saknad och sorg, blir gärna fel och katastrofalt ödeläggande.

Hans död och hans kärlek, sitter som ett fotavtryck i mitt hjärta.
Hans död och minnet av hans existens, är en råspark rakt in i mitt innersta själsliv. Rakt i solarplexus!
Hans minne och hans person, sitter som en svart minnessten i min själ.
Hela det livet vi ägde tillsammans, är fortfarande en del av celldelningen i min kropp.
Somliga minnen bosätter sig, i minsta kroppsliga atom.

Ingen frågade längre var jag var, vem jag var och om jag levde…
Det är bittert. Värst är familjen…

Det är över tolv års sedan han dog. Sorgen borde vara borta och över. Saknaden också!
Det är över tolv år sedan jag fyllde trettiosex år. Jag är fyrtioåtta och inte trettiosex, längre. Det borde vara överspelat… Eller hur? Men vem bestämmer det?
Vem avgör och beslutar att nu är det färdigt och nu ska saknaden vara slut! Över!
Jag pratar med honom varje dag, fortfarande… Fy fan, vad patetiskt?
Det kan bli bitterhet, missunnsamhet och elakheter, av gammal dammig sorg och saknad!

Jag har varit nykter i över fem år och jag vet… Sorgen och saknaden hos mig, är inte behandlad, omarbetad och slutförd. Jag har en hel del kvar att göra med saknaden och förlusten.
Och skräcken! Skräcken när jag fann honom död. Paniken jag överöstes med, när ingen puls fanns att finna! Och känslan att se och röra vid hans kalla lilla sorgliga kropp… ”Gud, har du lämnat mig nu”?
Och fasan med insikten, månader senare, att han aldrig mer skulle komma hem igen. Han skulle aldrig mer kliva in genom ytterdörren och ropa mitt namn…

Ingen frågade längre var jag var, vem jag var och om jag levde…
Det är bittert. Värst är familjen…

Och alla de som kom till min undsättning och var där för mig… De är borta idag. Skadeglädjen hos somliga när hemligheter rullades upp och förljugenheten passerade i revy, och de fick sitta på förstaparkett och beskåda farsen! Det äckliga nöjet för dem!
Och för alla dem som ville gotta sig och få ta del av smärta, svärta och fasadens hyckleri, för dem blev det fest…
Snusket och min egen förvåning och naivitet, kring hur människor beter sig, hur människor kan bete sig och förvandlas, i andra människors lidande och trasighet!
Och många var de som ville ha en del av snasket, dyngan och bajskakorna.
Somliga hörde av sig i ren och snuskig nyfikenhet och andra vill ha pengar, saker, prylar och Peters tillhörigheter…
Jag drunknade i allt det där och gick snabbt vilse…

Många var de som kom och räddade mig undan mig själv, den första tiden, men sedan blev jag ensam.  När livet väl tog tag i  mig och jag inte klarade av att leva längre, när spriten blev min vän, då… Ingen var där och jag valde att isolera mig och supa, supa, supa… Vem fan orkar?
Ingen frågade längre var jag var, vem jag var och om jag levde…
Ja, det är bittert. Och värst… Värst är familjen…

Jag dränkte mig själv i sprit och självdestruktivitet efter hans död, för hur skulle jag kunna leva utan honom? Hur skulle jag kunna existera utan mitt livs största kärlek och bästa vän? Hur skulle jag kunna leva förutan…
Det gick ju åt helvete. Det gick inte alls bra. Rakt ner i avgrunden! Fritt fall! Mot döden!
Jag levde ju hela mitt liv genom honom! Mitt livs absolut största misstag!

Ingen frågade längre var jag var, vem jag var och om jag levde…
Det är bittert. Värst är familjen…

I mina minnen besöker han mig ibland.
River upp gamla sår, som blir till infekterade blödande hågkomster.
Pumpande kaskader av minnen…
Minnen, att minnas och att inte glömma bort. Jag tappar bort dem ibland, minnena… Går vilse i dem, i mitt nya liv.

Dessa minnen spiller och kladdar över mina golv. Förvandlas till fragment och brottstycken av en tvåsamhet.
Blodiga köttstycken, minneskadaver, påtagliga minnesbilder ur livets katastrofer…

Minnenas döende smala fingrar rör vid mitt pumpande hjärta. Sliter ut det ur mitt bröst och låter det falla till golvet.
Skoningslöst hör saknaden av sig.
Minnets nariga fingrar petar, river och sliter skoningslöst i min bål och i min kropps centrum. Gräver runt. Schaktar och forslar bort allt skydd och allt som är begravt och dolt… Jag blottläggs. All sårbarhet synliggörs.
Och minnet tuggar, ältar och idisslar, allt det som kunde ha gjorts annorlunda…
Minnet av en man och en kärlek, trasar sönder mina tårkanaler och mitt innersta väsen.
Jag ångra, vill ha ogjort och jag vill få göra om och göra annorlunda!
Jag frågar mig; Var tog jag vägen? Vem är jag och var tog alla andra vägen?

I min ensamhet är det värst.
I mina tomma rum, där bara mina andetag finnas att lyssna till, blir det som allra påtagligast… Jag är inte färdig här!

Och efteråt, när allt var förlorat och jag hade tappat bort mig själv på livets svårare vägar och bakgator, så blev jag tvungen att leta reda på mig själv och återfå minnet om vem jag var.
Kaos och oordning!
Jag förstod att det skulle bli svårt, oerhört svårt!
Och jag har begripit att jag under de där efterföljande åren, efter hans död, skulle komma att vidareutveckla min redan svåra känslighet, mina rädslor, min oro och min alltid lättåtkomliga sårbarhet! Med känslorna, alltid, utanpå kroppen.
Och alla dessa risker att återigen ta till flaskan och få möjligheten att supa ihjäl mig, sitter i min kropp som en rostig järnvägssyll.
Det finns alltid där; Risken, ovissheten och osäkerheten!
Återfall. Bakslag. Relaps. Upprepning. Det finns en ouppnåelig längtan efter lugn och ro!

Det finns en längtan hos mig att få dö. Detta, för att du inte ska gå vilse bland mina ord och tankar, är beskrivande bokstäver av en känsla… För det finns en önskan om tystnad! En önskan och längtan efter stiltje i själen.
Jag ber mina inre röster att lämna mig ifred en stund och jag ber om tystnad. Oavsett om det är döden eller livets alla vardagligheter, så surrar tankarna som bisvärmar och motorvägsbrus i huvudet. Hjärntrötthet! Kaotiska tankar, evigt ältande och grubblande, i det oändliga!
”Tyst, tyst och ge mig lugn och ro! Gud, har du övergivit mig nu”?

Och låt mig påpeka och förtydliga för dig, återigen; Det är alltid långt mellan tanke, känslan i kroppen, och till handling! Glöm inte det! Ordets betydelse är inte alltid glasklar och konkret! Orden kan vara mer av karaktären beskrivande och inte agerande och handling… För ännu är jag inte död!
Än är jag en krigare och en kämpe…  

Ingen frågade längre var jag var, vem jag var och om jag levde…
Det är bittert. Värst är familjen…

/ Arthur
(Bilder; Arthur. Privata Minnen)