Jag fann ett inlägg från den 21:a maj 2015. Detta kändes som en naturlig följd till mitt föregående inlägg: Skäms ni inte? Åren som följde. Rakt ner i helvetet emedan alla ni andra stod runtomkring och tittade på. Fanns det ingenting, som någon av er hade kunnat göra!? Jag var desperat, hemlös och ensam…

29e6536abb1c9a33ff8b9299a94e77e721:a maj 2015.
(Texten är något reviderad och omarbetad)

Den där morgonen. Den sista.
Att vara två och senare samma dag ensam.

Det finns kvar hos mig. Döden. Att dö.
Vad min man valde att göra med sitt liv och den skuld det väckte hos mig, de bebor min kropp ännu! Det har byggt ett fasansfullt fult näste i mitt minne och det lämnar mig aldrig! Att vara två, och bli en.
Tvåsamhet. Ensam ensamhet.

Det är många år sedan nu, men minnet, grubblerierna, fasan och skulden kommer ifatt mig.
Den där kvällen. Den sista, med honom död i sovrummet och jag själv i famnen hos en vän. Alla böner. Alla tårar och förtvivlan.
Mina frågor om varför och ändå besitta ett glasklart svar, för jag visste ju slutet på kärlekshistorien.

Och åren som följde.
Rakt ner i helvetet, emedan alla ni andra stod runtomkring och tittade på.
Ni som stod och bevittnade och stirrade, ni som skärskådade mig och mitt förfall, fanns det verkligen ingenting ni kunde göra för att hjälpa mig?
Vad visste ni och vad trodde ni var sant och en sanning? Vad var er sanning och era förhoppningar? Att jag skulle dö, så att ni skulle slippa ta itu med allt, för att ni skulle slippa skammen och för att ni själva skulle undkomma att bli solkiga av min misär och mitt elände? Fanns det verkligen ingenting… ni kunde göra?

Allt som gick att bedöva sig med. Allt som kunde få det fasansfulla att bli till dimma och dis. Allt som erbjöds och allt jag kom över, för att med råhet skära av och amputera smärtan och mina minnen, hetsade jag i mig emedan alla ni andra runtomkring såg på. 

Ni förfasades. Äcklades.
Ni fann egna sanningar. Ni väntade. Ni inväntade samtalet, som skulle förklara mig död och min person som försvunnen.

Ni samtalade med varann. Tro mig, jag vet!
Ni uttryckte oro. Ni hittade på egna sanningar och egna historier. Det ni inte visste någonting om, hittade ni på och gissade er till! Sladdrade och skvallrade!
Och ni visste att döden var enda utvägen och det enda att vänta.
Det enda rätta, sa någon. Han är förlorad. Han är en loser.
Han har mött sitt öde, sa någon annan.

Torrt RosaIngen frågade. Ni tog avstånd.
Ni valde bort!
Alla dessa människor ville inte se, veta och inte heller höra. Ni ville inte. Blundade. Hårt. Valde bort och såg åt ett annat håll. Ni skämdes!

Men nu ska ni lyssna!
Nu ska ni höra vad jag har att säga!
Nu ska ni få veta så att ni har en möjlighet att göra om och göra riktigt nästa gång en nära vän, bror, kamrat och familjemedlem far illa.
Och nästa gång någon, jag hoppas vid min Gud att vi slipper det, trillar ner i missbruk, misär, smuts och förnedring, överge inte! Tillkalla hjälp och låt någon annan ta över! Tystna inte! Tig inte! Agera! Gör något!
Det finns de som vet hur man gör, hur man går tillväga och vad man ska göra! Ni hade inte ens behövt göra mer, än att tillkalla hjälp och be någon annan ta över.

Det är ensamt på botten av livet! Det är tomt i helvetet! Jag var där och vände!
Det är kusligt mörkt där i förnedringens rum och just då finns endast en dörr att öppna. Dörren mot döden. Inga alternativ. Inga val.
Ingen som frågar och ingen som räddar och tröstar.
Självömkan, skuld, ångest och offer. Ensamhet. Övergivenhet! Det blir bittert och surt!

Ni ska veta att jag levde på gatan, i parker, i fylle- och knarkarkvartar. Jag åt ingenting.
Jakt på pengar! Jakten på mer och mer, för att bedöva mig och för att få allting omkring mig att upphöra! Tysta alla vrålen i själen! Få tyst i huvudet!
Jag tjänade pengar på de mest grövsta sätt och jag gick över gränser för vad som är okej, vad som är moral och egenvärde.

Ingen av er frågade efter mig! Ingen undrade!
Ingen av er som såg på och äcklades, frågade om någon annan kunde göra något, om någon annan kunde rädda och hjälpa till!

Fanns det verkligen ingenting, som någon av er hade kunnat göra!?
Skäms ni inte!?

Jag var desperat, hemlös och ensam.
Upprinnelsen till detta djävulska, var den sista dagen.
Den sista kvällen, när varenda jävel ville hjälpa till och hacka åt sig av det som fanns kvar av en tvåsamhet!
En del av er blev giriga råttor och ville ha mer, mer och mer. Slet itu det som var en saga om två, men som inte slutade så lyckligt som gamla sagor gör!
Sagan fortskrevs, sida upp och sida ner, år efter år och förvandlades till en skräckupplevelse för en enda ensam människa och man. Jag själv!
En skräckroman och hårresande historia… Skäms ni inte?

Torrt BlåttNi väntade.
Ni begapade och ni sa; ”Han vill inte ha hjälp! Han är inte kapabel att ta emot”!
Ingen frågade! Ingen agerade!

Ni valde att blunda! Ingen såg till att jag blev omhändertagen av myndigheterna.

Jag har varit på otaliga avgiftningar!
Jag har sovit hos polisen, som inget gör, och jag har varit på platser som ni aldrig kommer att vistas på och heller aldrig kommer att förstå!
Vackra, präktiga, framgångsrika och lyckligt lottade jag!
Rara, söta, snälla och roliga clownlustiga jag, men alltid med övermått av alkohol, som sakta förvandlades till gegga, skit, smuts och ruttet svart! Och ingen! Inte en enda av er kom till min undsättning!
Men fan… Skäms ni inte!? 

Det här är pinsamt! Det är genant för mig, nu när ni börjar krypa fram under stenarna! Vad tror ni!? Att det ska bli som förut!? Att jag ska vara som tidigare? Att allt är glömt och förlåtet!? Skäms ni inte!? Alls?
Och nu… När det snart, strax runt hörnet, har gått ett och ett halvt år av nykterhet (detta är skrivet 2015 inte att förglömma) och jag har funnit min vrå i världen, en famn att vila i och har några få, men härliga nyvunna vänner, då frågar ni! Då undrar ni! Då vill ni höra och veta! Nu kryper ni fram!

Och jag får även del av era ”sanningar”!
Era jävla påhittade historier om sådant som ni ”trodde” att jag hade varit med om och annat som ni verkligen ”trodde” skulle ha skett. Era rena lögner om vad jag gjorde och vem jag blev! Ni vet ingenting! Ingenting av min historia har ni att tillgå!
Och glöm aldrig att den enda som verkligen har skadat någon, är jag själv! Bara jag själv, och ingen annan, har farit förbannat illa! Ni stod ju bara och såg på! Gapade. Sladdrade. Väntade! Inväntande.

Jag förstår inte! Jag. Förstår. Inte.
Jävla hycklare! Skäms ni inte!

Och nu ska jag vara en större man och människa!
Nu ska jag stå över allt det där och dessutom vara tacksam! Jag ska vara glad att jag lever. Jag ska vara tacksam att jag klarat mig och jag ska vara uppskattande och nöjd, när alla ni kommer och vill vara en del av mitt liv igen!
Jag ska inte vara bitter! Jag ska inte vara arg och inte heller besviken!
Jag ska vara godhjärtad, god och vända andra kinden till! Jag ska inte vara högmodig, inte långsint och jag ska inte heller vara arg, ledsen och sårad!
Jag ska söka förlåtelse och jag ska be alla er om ursäkt, förlåt och förkunna; ”Jag vet att jag gjort fel och orätt”!

Janne i GröntInte en enda av er frågade efter mig!
Jag hade kunnat vara död och det ni skulle ha sagt var; ”Vad var det jag sa”?
Jag. Vet! Det är bara för er att erkänna!
Jag försöker att låta det passera!
Det är vatten under broarna! Det är historia och passerad tid! Och bitterheten ska inte få färga mig! Beskan i min kropp ska inte få fästa hos mig! Aldrig!
Men… Jag tänker aldrig uttalat förlåta, för jag glömmer inte!
Jag tänker aldrig säga att det är okej, för det finns inget att förlåta och ingenting att verifiera som ”okej”!
Ni får bära det där! Jag lägger det där det hör hemma, hos er, min så kallade familj och mina närmaste ”vänner”!
Skäms ni inte!? Jag tror bestämt att ni borde göra det!

Jag är drogfri och jag är en krigare!
Ni skulle aldrig ha klarat de strider jag utfört! Aldrig! Ni får leva med skammen och skulden! Jag klarar mig utmärkt ändå! Jag klarade mig som synes utmärkt utan er och jag behöver er inte nu heller, när jag hamnat på rätt sida om samhället igen!

Ni får skämmas!
Jag gör det inte! För jag är fri, befriad och jag lever!

Väl Mött / Arthur
(Bilder; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s