I den hårda tidens brus…

 

Modig och stolt…

Hjärntrött, hjärtats trötthet, benens kraftlöshet och kroppens uppgivenhet…
Jag är en livets soldat, kämpe och stridsman!
Modig, stolt och…
Jag ska finna min plats i livet…
Jag ska vara en gnisttändare, för alla er andra, som inte orkar längre…
Jag orkar vandra lite till…
Mina skors sömmar, håller samman, ytterligare några mil…

/ Arthur

 

Den 10:e Oktober 2015 återpublicerade jag ett äldre inlägg på min Blogg. Det är ett inlägg som fortfarande väcker oro och viss rädsla, att blottlägga. Men jag gör det igen, eftersom det känns viktigt; När jag var ung, hade jag ingen självkänsla. Jag ville bara vara älskad. Älska mig! Någon? ”Ännu tyst, inte ett ljud. Jag vet ju, han kommer och jag kommer inte undan”…

När jag var ung, hade jag ingen självkänsla.
Jag ville bara vara älskad.
Älska mig! Någon?
Jag ville bli kramad på och uppskattad. För att få det där, så fann jag mig i det mesta…

”Se mig, älska mig, ge mig kärlek”…

Jag kommer aldrig att kunna förklara varför…
Det som är, och det som varit, påverkar mig ännu… ibland.
Det handlar om att prata om det, det handlar om att ”sticka hål på det” och överge det som var… Och ändå våga att ”bjuda på det”, för att andra inte ska känna sig ensamma och över… För att andra ska kunna lätta på sin egen skam och känsla av förlägenhet!

Det finns så oerhört mycket skam i den där relationen, och ytterligare destruktiva relationer som följde efter den… Jag var inte värd mer! Mitt värde som människa, gav mig den typen av människor att inleda kärleksrelationer med…. Det var mitt värde som människa! Jag var öronmärkt; Värdelös!

Det bor galet mycket genans och förlägenhet i att vara en man som får stryk, av en annan man. Det finns en känsla av pinsamhet och besvärlighet i att berätta detta, återigen, för hur kan man tillåta sig..? Hur kan man vara en man, i relation till en annan man, som tillåter sig att få så mycket spö och nedvärderande ord, att man knappt kan stå upprätt, och ändå… ändå välja att fortsätta älska…
”Se mig, älska mig, ge mig kärlek”…
Det är besvärande på något sätt. Det är obekvämt… 

Texten och inlägget är skrivet i en ”obunden form”.
Det är ingen sakprosa och inte heller en poetisk framställan av någonting ohyggligt, svårt och tungt… Det är en text i fri form och skrivet i en mer obunden stil.

Tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur