Livsgrubblerier. Existens. Gudspärlor. Meningen med livet. Rädslor och ensamhet. Att tänka, fundera och ständigt vara i osäkerhet. Och så… Han som kallade en ung kvinna i slöja, för svartskalle och Muslim-fitta (ursäkta språket) och som ingen närvarande medmänniska förstod varför!? Men Varför..?

frälsarkransen.jpg

Frälsarkransen… ”Gudspärlan”.

Det finns så många vackra människor därute i verkligheten.
När jag är uppmärksam och tillåter mig att ta in min omgivning, ser jag ”pärlan” hos människor. Den där pärlan som jag tänker som ”Gudspärlan”.
Gudspärlan som är essensen i varje själ och i varje människas innersta själsrum.
Nu behöver det naturligtvis inte omnämnas med namnet, eller ordet för den del, ”Gud”, men det blir enklare att omnämna det onämnbara med ett enda och välkänt ord; Gud.

Gud för mig är allting runtomkring, alla energier, allt det som är oförklarligt med Universum och allt det som finns och rör på sig, men som vi inte ser, inte kan ta på och inte heller kan uppfatta.
Gud för mig är själen och det faktum att alla människor är uppkomna av och ur Universums och stjärnornas rester, efterlämningar och spillror.
Det är, för mig, en svindlande tanke… Mäktigt och fyllt av kraft.
Jag är en del av en större helhet! Jag är ett unikum och produkten av kvarlämningar från allting runtomkring mig, stort som smått! Dessutom tillhör jag, min person och min kropp, förfäder sedan urminnes tider och bär på DNA från densamma…
Jag är en ”produkt” av uråldrighet, rymdens stjärnstoff och vattnet i alla haven och oceaner. Är det inte en kraftfull tanke?

20190425_204708Det finns så många vackra människor att se och uppmärksamma när man väl lyfter blicken från marken, eller telefonen numer, och när man verkligen ser och tillåter sig ”ta in” dem.
Jag grubblar ofta över hur många människor det är, som jag beskådar och upplever, som precis som jag själv, mår dåligt, har ångest och kämpar varje dag, för att leva och vara en överlevare?
Hur mycket ”power” går omkring i den här världen och krigar, för att få känna glädje, lycka och få vara en del av någonting större, och som vi andra inte har en aning om.
Medpassageraren på bussen och tunnelbanan, kan mycket väl vara en livskrigare och en överlevare, med stor makt och power att uthärda livet.
De okända medmänniskor som vi möter, kan mycket väl vara själar som önskar lämna fotavtryck i livet och som bara vill få leva och vara levande.

Och så tänker jag på de där rent otrevliga människorna som jag mött genom åren och vad som är orsaken till människors tarvligheter och elakheter?
Vad gör att människor är dumma, taskiga och förbannat elaka?
Ensamhet, bortglömdhet, sorg, saknad, rädslor, sårbarhet och oro, kanske?
Kan det ligga något i osäkerhet, avund, missunnsamhet, feghet, ångest och ren och skär ängslan inför det främmande, det nya och det outforskade?
Kan det vara så?
Och skulle det kunna vara så att de som är samvetslösa, oempatiska och illvilliga, har tappat bort sin egen ”Gudspärla” och förlagt vetskapen kring sin egen förhistoria och kroppens, sinnets och livets tillblivelse? Det skulle kunna vara EN förklaring!
En tanke bara, bland tusentals andra som kretsar i mitt huvud!

20190509_084004Jag grubblar för mycket, det har alltid gjort!
Sedan barnsben har jag funderat på min existens, på Gud, döden och pärlor.
Jag har funderat kring döendet, osaliga andar och på Universums oändlighet.
Jag minns med glasklarhet, när jag var en liten skitunge på fem eller sex år, när mormor sa till mig att jag inte skulle grubbla och fundera så mycket kring livet och Gud; ”Det är inte bra att tänka för mycket och grubbla över sådant vi inte vet någonting om”.
Själv var mormor svårt religiös. Det var hennes trygghet. Tron på Jesus Kristus var hennes mittpunkt i livet. Hon fann kanske sina svar där och sina förankringar i livet. Jag vet inte. Jag kan inte svara på det… Men att grubbla för mycket över sin existens, meningen med livet och varför vi är här, på jorden, ”det ger aldrig något gott och bra”.
”Man blir tokig av att fundera för mycket över sådant som vi inte förstår oss på”... Det finns galenskap i det! Människor har blivit tokiga för mindre!
Men att tysta tankar, grubblerier och djupa filosofiska funderingar är inte helt lätt.
Det är oerhört svårt att få lugn och ro tillsammans med tankarna och det är väldigt svårt att få lugn och ro i själen, för mig! Det har det alltid varit dessvärre…
”Du är så känslig! Du tänker för mycket! Du är så väldigt ömhudad, ömtålig och sensibel. Du är så ockuperad av dig själv och dina funderingar”… Jag har alltid varit sådan och det är kanske inte så märkligt att jag, under hela mitt liv, trillat ner i håligheter av destruktivt tänkande, svårmod och vemod. Svåra Depressioner.
Det kanske inte är så konstigt att mitt tungsinne givit mig svårhanterlig nedstämdhet och stor tyngd i min existens.
Och jag har tagit somliga skeenden och händelser i livet väldigt hårt och jag har kraschlandat många gånger.
Jag har själsligen havererat, krossats och blivit till grus och damm, och ändå… Överlevare.

20190509_083818Ett av mina ”problem” har alltid varit att jag behövt en förankring i livet.
Jag har alltid behövt någon typ av fäste och betryggande utgångspunkt i tillvaron.
Jag har haft ett stort behov av ett centrerat centrum av kärlek.
Mitt behov av trygghet, en medelpunkt av sinnlighet och ömhet, har varit kvävande stort och med det har jag överlämnat hela mitt jag i en annan människas händer och i andra människors liv. Jag själv har inte ägt självtrygghet! Jag har varit ”Jag-Svag”.
Att leva genom andra. Att vara levande genom andra.
Att leva genom en annan människa…
Att bli accepterad, uppskattad och älskad.
Att få vara med och vara en del av… någonting.
Att få vara med i andra människors livscirklar och värme… Att finna tryggheten utanför sig själv, då man är i avsaknad av trygghet och livsförklaringar, i sig själv!
Osäker och förvirrad, har jag alltid varit. Lite rädd kanske?

Det handlar om kärlekar. Det handlar om tvåsamhet.
Det handlar om att få vara två och att få vara en del av en annan människas liv, säkerhet och trygghet.
Det handlar om att tappa bort sig själv i en samvaro med en annan individ och själ. Det är att vara en människa som behöver näring, stöd och hjälp för att kunna leva och vara levande. Att finna någon typ av ersättning, då egentryggheten saknas.
Jag erkänner; Jag har kastat mitt ankare i en annan människas liv, för tryggheten och för att finna modet.
Och när jag älskat, förlorat och tappat bort mig själv och klivit ur relationer, oavsett om kärleken avlidit på vägen, så har jag bara konstaterat; Kaos, oordning, förvirring och ett bort-tappande av mig själv och min person.
Och jag har sagt till mig själv; Aldrig mer och aldrig igen…
Aldrig… inte en gång till…
Jag måste vara mitt eget livs-ankare och jag måste vara trygg! Nödvändigheten av att vara min egen förtöjning, mitt eget fasta stöd och klippa, är allt!
För när det tar slut, när kärleken är över och ensamheten ekar i tillvaron, då har jag förlorat och tappat bort hela min person och då infinner sig sorg, förvirring och en stor mängd rädslor… 
Min upplevelse är också att det alltid blir empatilöshet, känslokyla och kall hjärtlöshet, efter avslut, bokslut och bruten ”affärsöverenskommelse”.
Tvåsamhet blir till ensamhet.
Ensamheten är skön, när den är självvald. Jag tycker mycket om min självvalda ensamhet…
Ensamheten är ett grymt helvete, när den är påtvingad och icke vald!
Det är när den icke självvalda ensamheten gör entré, som det blir förbannat viktigt att man känner sig själv, är trygg i sig själv och vet vem man är!
Det sistnämnda blir knepigt när man sökt och funnit tryggheten hos en annan människa, eller hos andra människor… Man går liksom vilse i sig själv och det blir svårt att hitta tillbaka till sin person, utan personkorrekt karta och kompass. Att hitta tillbaka till Gudspärlan, blir väldigt snårigt och knepigt.
Efteråt, när det är över och slut och man inte längre har ett värde i en övergiven tvåsamhet, det är då man kraschlandar och blir till ett vått ingenting och ensamheten kryper på en som det ovälkomna mörkret om natten.
Då är det dags att börja leta efter Gudspärlor, stjärnor och planeter. Det är dags att gå ut i livet och möta, se och höra andra människor…
Det är hög tid att lyssna till havsbruset hos medmänniskorna och sig själv.

20190326_115230Och jag grubblar över den där mannen jag hörde och såg på Ica här om dagen.
Han som blev arg, vid den manuella charkdisken.
Han som bjöd mig på rädsla, ilska och stora frågetecken om; Men Varför..?
Han som kallade en ung kvinna i slöja för svartskalle och Muslim-fitta (ursäkta språket) och som ingen närvarande medmänniska förstod varför!?
Och stämningen blev hätsk och oroligt obehaglig.
Och många var de som hetsade upp sig och gav mannen ”på nöten” och det märkligaste av allt; Den unga kvinnans trygghet, säkerhet och självförankring. Hon med slöja, mörk hud och vackra bruna ögon, som var trygg i sig själv, trygg i sin person och förtröstansfull i sin tillvaro…
Hon som bara log harmoniskt och önskade mannen en bra och trevlig dag och gick därifrån, emedan upproret och världskriget vid charkdisken var ett totalt faktum.
Och jag kände att precis det där eftersträvar jag! Just det där vill jag också ha! Exakt den där tryggheten i mig själv och i min person, är eftersträvansvärt!
Oavsett om den unga kvinnan blev livrädd, så var tryggheten och hennes egen Gudspärla självklar och mer starkt lysande, än osäkerheten och rädslorna!
Lysande och klar. Glasklar! Hon visste vem hon var! Hon var trygg, oavsett…
Den som var räddast, ledsnast och fullständigt borttappad i all sin osäkerhet och sårbarhet, var mannen med dåligt språkbruk och påvert ordförråd.
Det var mannen vid charkdisken, som hade förlorat och gått vilse i sig själv! Han hade förmodligen tappat bort sitt ursprung, sin förhistoria och kunskapen om alltings samhörighet och gemensamma ursprung; Vintergatan, Universum, alla stjärnor och planeter. För… även i hans kropp finns vatten ur haven och alla oceaner… Även i hans själ finns en klar och ren Gudspärla!
Och hur det än var med det där obehagliga och fula, så har jag, den unga kvinnan och den där obehagligt otrevliga mannen ett själsfrändskap och ett släktskap; ”Gud”, Världsalltet, alla haven och oceaner och vårt mänskliga ursprung!
Hur den än är, så har även han en del i världspusslet och även han har en lysande Gudspärla! Han har bara tappat bort sin pärla och slarvat bort sitt egenvärde och därav blivit rädd, trött, elak och osäker…

Väl Mött / Krigaren, Grubblaren och Överlevaren, Arthur
(Foto; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s