Och jag upplever utanförskap och att jag inte längre passar in. Jag känner mig fel och borttappad på min egen bakgård. Vilse och förbannat förvirrad. Osäker, rädd och märkligt förtvivlad. Jag får inte vara med och jag är utanför.

20190524_111925Jag har Ibland en känsla av att jag inte får plats i min egen kropp.
Det känns som om jag sitter innanför, på något märkligt sätt, och vill klösa mig ut genom min egen hud. 
Det känns som om själen behöver sträcka på sig, men utrymmet saknas!
Syre! Luft! Nya andetag!

En människas omkrets och personliga svär, flyter ofta långt ut ifrån kroppens hud och fysiska begränsningar.
Oftast är en människas personlighet mer flexibel, töjbar och elastisk, strålar liksom ut ifrån den fysiska kroppen på ett extrovert sätt, emedan allt det där pressas samman och förpackas i mindre beståndsdelar hos mig, för att få plats. Det staplas ovanpå varann och sida vid sida, för att spara på utrymmet!
Min själ och mitt jag bor i en för trång kropp, eller om det är jag själv som satt gränserna för vad som är okej och tillåtet…

Det har blivit värre med åren, att jag inte får plats.
Det har blivit värre med tiden, paniken över att min själ bor i ett för litet utrymme. Jag kan inte ta plats och jag får inte utrymme, tillsammans med andra människor!
Och jag når inte ut, når inte fram och jag har slarvat bort min kropps ytterkanter och den faktiska bortom-liggande gränsen för hela mitt personliga energifält.
Det känns jävligt trångt! Jag vill ut och framåt.
Den märkliga känslan, av att vara fängslad hos sig själv!
Var är nyckeln? Vem fan stal den?

20190524_090119Och jag upplever utanförskap och att jag inte längre passar in. Jag känner mig fel och borttappad på min egen bakgård.
Vilse och förbannat förvirrad. Osäker, rädd och märkligt förtvivlad.

Jag får inte vara med och jag är utanför. Det känns lite som när jag gick i skolan; Ensam på skolgården och utanför. Alltid sist vald i gymnastiken…
Jag hatade skolan! Fy fan!

Den där känslan av utanförskap och mina själsliga begränsningar, att själen bor för trångt i min kropp, har blivit väldigt påtaglig den senaste tiden då jag har ett självvalt ”åtagande” på Fountain House i Stockholm.
Fountain House som är en plats där människor med Psykisk Ohälsa kan vara, kan ta plats och utrymme i tillvaron, utan krav och utan större presterande villkor.
Fountain House gör man det man orkar, det man vill och det man mäktar med.
Alla som är där ska vara inkluderade och alla är välkomna, oavsett hur man mår och oavsett hur ens världs-vrå ser ut.
Det är ett hus på Söder i Stockholm, där man kan känna efter, vara sig själv och bara ”åka med”, de dagar man känner för det.
Alla får komma och gå som de vill, och alla får vara med och ingen ska vara utanför.
Det borde passa mig perfekt just nu!
Det borde vara en plats för mig och mitt lite söndriga jag…. Det skulle kunna vara ett ställe där jag får ta plats och vara bara jag, hela tiden! Det är en vrå i världen där det mesta är okej och det är definitivt okej att vara livstrött, nedstämd och vilsekommen…
Men jag… Jag får inte plats! Jag får inte vara med!
Jag är inte en del av den där guppen borttappade och förlagda själar.
Och det beror inte alls på dem som är där, att jag känner mig utanför!
Det beror inte alls på gruppen av människor som kommer och går i det där vackra huset på Södermalm i Stockholm, att jag känner mig bortvald och fel. Och det har heller ingenting med dem som är handledare, vägledare och mentorer i huset, att göra…
Det är jag! Det är bara jag som exkluderar mig själv och drar mig undan!
Jag ser hela tiden till att vara ute i periferin och jag söker inte kontakt och jag vill inte vara med. Jag vill inte vara där!
För övrigt… Jag har redan bestämt mig för att jag inte kommer att bli accepterad och att jag inte får vara med, för vem skulle vilja låta mig få vara en del av någonting? Vem fan skulle vilja ”leka” med mig?

20190524_084555Jag är totalt förvirrad och jag blir bara ledsen och jävligt nedstämd.
(Jag borde absolut svära mindre! Ber om ursäkt för det!)
Jag blir stressad och jag blir nervös.
Min hjärna vill inte vara med och jag upplever liksom som ett vakuum i skallen, där jag inte riktigt förstår vad som sägs, vad som skall göras och minnet går totalt i baklås. Jag är helt minnesförvirrad!
Det kallas för hjärntrötthet. Det är stress. Psykisk stress och jag blir så förtvivlat sorglig och trasig.
Men… Jag känner mig själv så väl numer och jag vet vad allt det där beror på.
Jag har självinsikter och jag kan mig själv som min egen bakgård! (Även om jag går vilse där också ibland!) Jag kan mig själv! Jag vet!
Och allt det där geggiga utanförskapet och bortanförskapet är endast avhängt på mig själv. Det är bara jag som är skiträdd, orolig och disharmonisk.
Det är bara jag som får prestationsångest, produktivitetsängslan och blir dessutom förbannat rädd för att bli betraktad, sedd och studerad. Synad på något sätt…
Jag vill inte vara med! Jag vill vara ensam! Det blir i alla fall bara fel!
Jag kommer i alla fall att vara fel och jag kommer inte att få vara med…
Fan också, de kommer att se hela mig och genomskåda bluffen; Fegisen, bögen, hycklaren och allt det förljugna!
Jag vill bara få gå hem igen och dra täcket över huvudet och mysa med katten…20190524_084851
Men… Jag gör det inte! (Kaxigt som fan! Jag vet!)

För… Jag går dit och jag måste ge det en chans och jag måste se till att hämta hem mitt mod, min självkänsla och mitt jävlar anamma!

Jag vet ju exakt vad det handlar om! Jag vet dessutom att just i det där huset på Södermalm, Fountain House, där skulle jag kunna växa till mig igen och där skulle jag kunna få vara med och vara en del av någonting som är större och bättre, än den isolering och ensamhet som jag bor tillsammans med idag…

Jag måste få komma ut och jag måste få vara levande…
Jag måste få möjlighet att klösa mig ut ur min kropp, låta energierna flöda mer och jag måste tillåta mig att expandera och vara jag, i hela min potential! Jag vet ju att det finns därinne, fast förbannat långt in och förmodligen inlåst i något bepansrat skåp…
Var är nyckeln? Vem fan stal den?

20190523_141422Herre Gud! Jag har ju varit en människa med en färgstark personlighet (Ja, nåja’… ta inte i för mycket nu!) och jag måste bara ut och leta reda på det där igen… Min egen färgrikedom! Färgkartan över min person!
Men en urusel självkänsla och ett genomruttet självförtroende, hindrar mig och jag blir bara rädd och nervös.
Jag blir så jävla rädd att jag bara vill dra mig undan, jag vill vara ifred, och jag vill bara få vara hemma i min egen trygga vrå av världen…
Men du… Det är bara känslor!
Det är bara gamla mönster som gör sig hörda och jag behöver inte alls agera på dem, utan bara göra annorlunda och möta dem på ett nytt sätt! Inte fly! Inte fega ur och dra mig undan! Det är jäkligt tryggt att smita och fly undan det som skrämmer…
Men jag tänker inte smita undan rädslor och oro, den här gången! Jag gör precis tvärtom!
Jag går emot! Jag bemöter, känner efter och försöker att bara låta det vara…
Mina rädslor och min osäkerhet ska inte få hålla i taktpinnen i mitt liv! Jag tänker minsann ta över den där taktpinnen och dirigera livet själv och det oavsett hur det känns!

20190523_141358(0)Och det tröttar ut! Jag blir oerhört slutkörd av alla dessa känslostormar och allt dissekerande av tillvaron och nuet. Jag blir så väldigt hjärntrött av alla intryck, uttryck och yttre påverkningar, att jag återigen sover för mycket! På nytt får annat stå tillbaka för att jag överhuvudtaget ska orka med den här resan…
Jag blir så trött på att hela tiden föra krig emot mig själv och alla mina känsloorkaner och rädslor! Jag känner mig utarbetad och utarmad…
Och det får väl vara så ett tag! Det måste få vara så här en tid! Även om det skapar ångest och besök av maran till natten, för att jag inte orkar med andra göranden, så får jag lov att omfamna och acceptera detta nya…
För om jag ska komma framåt och lyckas komma ut ur min kropps förstärkta väggar, så måste jag gå emot allt det som mitt hjärta säger är farligt och obehagligt! Om jag ska kunna våga vara mig själv, ta för mig och njuta, så måste jag kriga mot min själ och mina gamla förlegade mönster som vrålar att jag ska hålla mig undan och bortanför alla andra människor, för det är ju ändå ingen idé…

20190524_112117Jag har Ibland en känsla av att jag inte få inte plats i min kropp.
Det känns som om jag sitter innanför och vill klösa mig ut genom skinnet…
Det känns som om själen behöver sträcka på sig och få nytt syre!
Men allt det där har sin rot i rädslor och osäkerhet… Och jag tänker inte tillåta att de kammar hem en storvinst hos mig! Min skräck och mina idiotiska vanföreställningar, ska inte få hålla i taktpinnen i mitt liv! Den tänker jag återhämta och hålla i själv!

Ja, jävlar om inte jag går som segrare, ut ur den här kampen!

Väl Mött / Arthur
(Foto/Bilder; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s