Den 10:e Oktober 2015 återpublicerade jag ett äldre inlägg på min Blogg. Det är ett inlägg som fortfarande väcker oro och viss rädsla, att blottlägga. Men jag gör det igen, eftersom det känns viktigt; När jag var ung, hade jag ingen självkänsla. Jag ville bara vara älskad. Älska mig! Någon? ”Ännu tyst, inte ett ljud. Jag vet ju, han kommer och jag kommer inte undan”…

Blogg2När jag var ung, hade jag ingen självkänsla.
Jag ville bara vara älskad.
Älska mig! Någon?

Jag ville bli kramad på och uppskattad. För att få det där, så fann jag mig i det mesta…

”Se mig, älska mig, ge mig kärlek”…

Jag kommer aldrig att kunna förklara varför…
Det som är, och det som varit, påverkar mig ännu… ibland.
Det handlar om att prata om det, det handlar om att ”sticka hål på det” och överge det som var… Och ändå våga att ”bjuda på det”, för att andra inte ska känna sig ensamma och över… För att andra ska kunna lätta på sin egen skam och känsla av förlägenhet!

Det finns så oerhört mycket skam i den där relationen, och ytterligare destruktiva relationer som följde efter den… Jag var inte värd mer! Mitt värde som människa, gav mig den typen av människor att inleda kärleksrelationer med…. Det var mitt värde som människa! Jag var öronmärkt; Värdelös!

Det bor galet mycket genans och förlägenhet i att vara en man som får stryk, av en annan man. Det finns en känsla av pinsamhet och besvärlighet i att berätta detta, återigen, för hur kan man tillåta sig..? Hur kan man vara en man, i relation till en annan man, som tillåter sig att få så mycket spö och nedvärderande ord, att man knappt kan stå upprätt, och ändå… ändå välja att fortsätta älska…
”Se mig, älska mig, ge mig kärlek”…

Det är besvärande på något sätt. Det är obekvämt… 

Texten och inlägget är skrivet i en ”obunden form”.
Det är ingen sakprosa och inte heller en poetisk framställan av någonting ohyggligt, svårt och tungt… Det är en text i fri form och skrivet i en mer obunden stil.

Tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur

Fort, fortare…

Jag kryper på alla fyra.
Jag kryper genom hallen och kräks på vägen, av de slag jag fått i magen.
Jag kryper fort, hastigt och snabbt, på min väg mot toaletten.
Fort och fortare!

Bloggen1Han är i köket.
Det skramlar i lådorna där ute och frågorna far igenom huvudet. Vad gör han nu? Vad tänker han göra? Hinner jag?
Jag intalar mig att jag hinner… Om jag skyndar på och kryper snabbt, snabbare, då hinner jag.
Fort, fortare och skynda.

Det svider i magen och mina ben värker. Benen gör ont…
Det gör ont i hela min person!
Ord av förakt och de vulgäraste antydningarna, inleder alltid det fysiska mot min kropp.

Han har sparkat mig. Igen. Han har sparkat på mig, och det gör ont. Av smärtan i magen, har jag kräkts och någonstans ifrån kommer blod. Inte mycket blod, inte alls, men blod lämnar jag efter mig på golvet.
Han slår mig. Riktar sina sparkar och slag på de delar av kroppen, där det inte syns eller där andra inte kan se eller upptäcka det som blir blått…

Blå himmel. Isande blått. Havets blå. Blå färgad… Blått som blir grönt…
Kryp snabbare. Fort, fortare och skynda!

BloggenHan är ännu i köket och jag på väg mot toaletten, för att kunna låsa om mig och rädda mig undan knytnävar och sparkar.
Mina knän börjar göra ont och det svider av friktionen mot korkmattan.
Jag kryper snabbare, jag kryper för livet, snabbare…
Mot toaletten och dörren och låset. Fort och fortare.
Det tystnar ute i köket.
Det blir märkligt tyst och jag stannar upp.
Ett kort ögonblick stannar jag till och jag inser… Jag inser att jag inte hinner till min trygghet och räddning, toaletten.
Jag förstår att det inte är över med det här. Det här var bara början.
Jag hör honom komma och det värker i kroppen, det svider i magen och mina knän gör ont.
Jag kapitulerar. Jag ger upp.
Som minnen, smärtar det i kroppen.
Som hågkomster, minns min kropp, från tidigare gånger, var slagen landar.
Sist jag fick stryk… Förra gången…
Hur var det nu med det där? Cellminne och kroppen?
Jag förlorar. Jag är besegrad. Jag lägger mig platt på golvet och med mina armar över huvudet som skydd, om missriktade sparkar skulle hamna på huvudet, om slagen skulle hamna fel! De får inte hamna fel!

Ännu tyst, inte ett ljud.
Jag vet ju, han kommer och jag kommer inte undan.
Vad blir summan av det här? Vad händer den här gången? Fler lögner och mer falskhet? Mer porrig sex och mer att försonas för…
Hur slutar det nu? Sjukhus? Fler osanningar och mer diktande?
Hur ont kommer det att göra, eller kommer det att kännas alls?
Han står lutad över mig.
Första sparken riktas mot magen och jag kastar upp igen. Kräks över golvet.
Hans ord regnar över min kropp och slår hårdare mot min hud, än de sparkar han utdelar. Ful! Dum! Idiot! Dö! Dö, dö, dö… Förbannade bögjävel!
Det svider! Orden gör förbannat ont! Det gör mest ont efteråt, de sagda orden.
De verbala elakheterna träffar mitt innersta och slår ögonblickligen rot där. De tar fäste och kommer att färga mig, mitt jag och min person, för alltid…

Bloggen3Jag kryper samman. Jag kryper ihop till ett litet knytt på golvet. Skyddar det jag kan och ber honom att sluta. Jag blir till ett ingenting.
Och då plötsligt, försvinner hallen, mannen, det som gör ont.
Och så försvinner även jag. Jag smiter undan och försvinner ut, bort och bortom… Lämnar kroppen.
Mormor är där.
Hon sträcker ut sina armar emot mig och viskar, ”Jag älskar dig”…
”Kom och var hos mig”.
”sitt i mitt knä, där inget kan hända”…

Jag älskade honom… Jag älskade honom på randen till galenskap!
Jag tillät det ske, för kärleken…

Ta hand om dig därute i verkligheten… 
Väl Mött / Arthur 
(Bilder; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s