Jag sätter mig ner på golvet, drar upp knäna under haken och gråter. Hejdlöst och in i benmärgen skakande gråt. Jag gråter för att jag mår bättre och jag gråter för att jag är rädd. Jag är rädd att det snart ska gå över…

20190529_174205Jag sätter mig ner på golvet, drar upp knäna under haken och gråter.
Hejdlöst och in i benmärgen skakande gråt.
Jag gråter för att jag mår bättre och jag gråter för att jag är rädd.
Jag är rädd att det snart ska gå över och jag är orolig att det är en tillfällighet.
Och det är det ju, dessvärre… Det går alltid över…
De mörka tankarna hugger mig alltid i ryggen, igen och igen och igen…

Det är så dumt, att alltid förvänta sig det som är sämre… Förbannat korkat!
Känslan är; Om jag lägger mig ner för att vila nu, eftersom jag är så oerhört hjärntrött, och vaknar om några timmar igen, då kan livet ha vänt.
Denna osäkerhet. Detta eviga att aldrig veta hur nästa timma, nästa dag, kommer att vara och utveckla sig, är själsligt uttömmande. Själsligt torrläggande.
Jag blir utmattad. Jag blir tömd på energi. Jag blir så evinnerligt trött.
Jag är förbannat trött på mig själv!

Hjärnan frikopplar ibland och jag somnar.
Jag somnar ovetande, på soffan, ibland. Det händer även på tunnelbanan och bussen. Det händer att jag vaknar vid fel hållplats, när jag åker kommunalt.
Det är hjärnan som lägger ner och kroppen med den.
Denna trötthet och detta eviga navigerande i livet.
Men tacksamt kan jag konstatera att det är ganska länge sedan som det hände, att kroppen stänger ner och jag somnar! Positivt!

catshAtt beräkna och planera, och att alltid vara medveten om vad jag klarar av, hur mycket jag orkar fixa och vad jag kan göra, tar musten och glädjen ut vardagen…
Jag är så trött. Jag blir så trött! Jag är så in i norden trött på mig själv!
Och jag fattar att människor, vänner, kärlekar och kamrater ger upp! Vem orkar med..? Jag gör det ju inte själv, så inte sjutton kan jag begära det av andra!

20190529_174813 - kopiaMin planering…
Tandläkaren på Måndag, en paus för återhämtning på Tisdagen. Jag måste vila och sova och koppla bort alla vardagliga intryck… Allt livs-surr måste rensas ut ur skallen!
Och Psykologen på Onsdagen och en återhämtningspaus på Torsdagen.
Boendestöd och Social Psykiatrin på Fredagen och vila under Lördagen.
Söndag är vila och kanske en promenad och kaffe med en god vän.
Planerar in tvättstuga, städdag, tid för träning och tid för matlagning.
Och jag strukturerar upp min tid mellan yoga, vika tvätten och stryka, under och emellan alla de dagar då det egentligen är tid för återhämtning.
Pausar några timmar på soffan och somnar.
Planerar in dusch och hygien, eftersom det tar sådan tid för mig numer, med alla tvångstankar och ”dumheter” jag har för mig.
Och vidare ordnar jag med disken. Jag grejar med min fina garderob, hänger upp och viker in. Jag fixar och har ordning på posten och skriver upp somligt på min whiteboard. Jag plockar och samlar ihop mina få prylar och så leker jag med min kompis och bästa vän; Katten. Hon måste ju ha sitt…

20190529_174228Och det slår mig, återigen; Hur sjutton orkar människor med sitt vardagliga samhällsbrus och alla sina göranden?
Hur orkar människor leva i ”verkligheten” med allt vad det innebär och ändå orka med att fungera och vara människor?

Ibland, av tidsbrist och för att veckorna inte räcker till, så förlägger jag flera ”göranden” på en och samma dag. Tandläkaren och Boendestödjaren och följande dag tvättstugan.
Konsekvenserna? Tillvaron faller samman och jag med den. Jag behöver vardagsplanen och jag behöver organiserandet av min vardag, för att orka med och för att kunna göra allt det som måste göras och som måste hållas i rullning.
Till detta kommer de där dagarna då jag bara vill dö, för att jag faktiskt inte orkar längre, men överlever. Jag är ju en krigare!
Tillkommer gör också de dagar då jag frångår min överlevnadsprincip; ”Att göra ändå oavsett hur det känns”! Då tar jag mitt täcke, min kudde och min bästa vän katten och ligger på soffan hela dagen. Stoppar om mig själv och ligger där som en stor burrito och bara… ligger.
Jag tycker inte synd om mig själv. Jag gråter inte och jag är inte heller ett offer. Jag bara konstaterar; Jag orkar inte mer…
Och jag ligger, på soffan, och marinerar.
Kliar katten på magen… Vi är i alla fall två.

Från det ena till det andra, skulle man kunna skriva nu…
För jag är så jävla arg, numer.
Bitter kanske? Mest arg! Jävligt arg…
En parentes bara.
Konstaterar; Jag är arg!

20190529_174027Jag berättar och försöker att förklara för dem jag har omkring mig hur jag har det, hur jag försöker att vara transparent och ärlig i mitt mående och hur jag samtidigt är undvikande och bortförklarande. Jag serverar inte hela sanningen!
Jag tänker på mina få vänner, min psykolog och på mitt Boendestöd. Jag är en jäkel på att bjuda på mig själv och vara mitt allra bästa jag, när jag träffar dem…
Jag vill ju så gärna få vara social, extrovert, glad, omtänksam och vänlig.
Konstaterar; Jag är en bluff!

Men om jag berättar vad som händer i mitt huvud och hur mina tankars färger ser ut, så blir det snabbt kaos och oro hos de få jag har nära, nära…
Sårbarhet blir lätt till förljugenhet, eftersom jag inte alltid är ärlig och sann… Jag spelar teater och jag bjuder in till mitt allra bästa och smidigaste jag. Jag vill inte ge oro.

20190526_152652Jag hade en nyvunnen vän hemma hos mig och i min privat värld.
Min privata värld som jag ogärna bjuder in till…
I alla fulla fall…

Han bad mig att prata med honom.
”Prata med mig! Jag vet inte hur du har det! Jag kan inte se och känna in hur du mår och vad du lever med i ditt huvud”…
Så, efter några övertalningsmanövrer, berättade jag. Började gråta, naturligtvis och blottade hela mitt känsloliv. Jag förklarade och redogjorde för hur svärtan ser ut och hur rörigt mitt själsliv är och reaktionen kom som ett mejl i inkorgen.
”Jag måste köra dig till Psykiatrin. Akut! Så här kan du inte leva och ha det”!
Och jag svarade, förmodligen en aningen ilsket och beskt, att detta är en av anledningarna till att jag aldrig berättar hela sanningen! Den här reaktionen är en av orsakerna till att jag inte försöker att klä mina känslor med ord! Just detta är en av anledningarna till att jag alltid försöker att vara ”okej” inför alla andra, för jag vill skydda mig själv från just dessa reaktioner! Jag vill inte ha det där i mitt knä och jag vill inte känna mig rädd och orolig för dig och er, som verkligen vet hur det ser ut och hur jag har det. Jag blir orolig för er!
”Jag ringer och sjukskriver mig! Jag vågar inte lämna dig ensam just nu! Jag kan omöjligt veta allt det här och låta dig vara ensam”…
Och återigen förklarade jag att det här är inget nytt! Det är så här det har sett ut under mer än fyra års tid! Det är exakt så här det ser ut när jag faller och trillar ner i det som är svartare och mörkare, än vad mitt ”normaltillstånd” är.
Min vardagliga ”normala” livsstrecka är en linje av nedstämdhet och sedan kommer det perioder av total svärta och total livsleda och ändå… Ändå kliver jag på livståget varje morgon och gör det jag ska! Jag gör det jag måste! Jag försöker att vara levande och samtidigt vill jag skydda alla er som vill veta sanningen bakom fasaden och som vill att jag talar, inte skriver, och färglägger min tillvaro med de talade orden.

20190529_173957”Prata med mig! Jag vet inte hur du har det! Jag kan inte se och känna in hur du mår och vad du lever med i ditt huvud”… Jag undviker det! Jag berättar ogärna, med de talande orden, om hur min livssituation ser ut! Jag vill inte ha reaktionerna, jag kan inte hantera den rädsla som blottläggs framför mig… Det ger mig en sjuhelvetes massa skuld! Ångest! ”Se, vad jag gör med dig”, tänker jag…
Jag inser ju att det är svårhanterligt för dig och er som inte upplevt er egen tillvaro i min situation, men jag överlever och jag är uppenbarligen en överlevare!
Jag vill inte att du ska bära på det där, min livsångest och mina rädslor, för jag har inte riktigt förmågan att bara släppa saker och ting och lämna det ”därhän”! Jag känner att jag smetar ner dig och er, med min livsångest! Jag blir grubblande och ältande…
När jag väl pratat om mitt innersta och om hur mina ögon, öron och min kropp tar in hela omvärlden och omvandlar det till brun sörja och svärta, då tar jag på mig mängder av skuld, för att jag givit dig och er, oroligheter och rädslor…

”Jag uppskattar dig, men jag vill inte behöva ta hand om din reaktion över hur jag lever och hur min tillvaro ser ut! Jag fixar inte det”!
Således blir jag undvikande och gömmer undan mina tankar och min svartsyn på livet.
Tala är silver och att tiga blir till guld…

Ta hand om dig därute i verkligheten!
På återläsande och njut av dagen…
Väl Mött / Arthur

(Bilder/Foto; Arthur. Bilderna är tagna på Rosenhill Café & Trädgråd)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s