I Ursinnets ursinne…
kan jag inte säkerställa, om rösten hörs, i hopplösheten och i misströstan.
Jag kan inte vara säkra på, om jag hör, mina egna viskande röster, i dunklet av rädslan.
Stänger dörren, även om jag desperat önskar stanna…
vill dröja kvar och tända ljusen, för mitt förkrossande ursinne.
Den förtvivlande hopplösheten, är missfärgad, av misströstan, sorg och missmod.
Och jag når dig. Ser dig. Tror att jag hör dig…
Hör du, mina vrål, mina utrop, i kraften av ursinnets ursinne?
Hör du mig, när jag desperat önskar dröja kvar…
ber om räddning…
/ Arthur
