Ett virrvarr av funderingar och skeenden i tillvaron. Lite av varje och smått och gott, skulle man kunna skriva… Det har varit en mörk period i tillvaron. Svart. Livströttande. Grow up, för fan!

20190614_111814Ett virrvarr av funderingar och skeenden i tillvaron.
Lite av varje och smått och gott, skulle man kunna skriva…
Och så skrev jag det!

På morgonen öppnar jag all mina fönster i lägenheten.
Fåglarnas sång letar sig in i min egen vrå av trygghet i världen.
Så gör även allt gräspollen! Jag är sjukt allergisk mot gräspollen, men öppnar alla fönster ändå! Jag vill ha fågelsång och solsken i mina rum!
Jag vill ha sommardofter i hela lägenheten.
Vad gör lite snuva och nysningar då? Kliande ögon, står jag ut med…
Sommar, sommar, sommar… Alla dessa dofter! Alla ljusa färger…

Jag gör ett avstamp i att äta mat.
Att försöka äta så schysst och bra som möjligt, för kroppen, själen och tankekraften.
Att försöka tänka ”mat-smart” och ha i åtanke vad kroppen kan tänkas behöva och vilja ha, och ta bort all processad mat, alla kemiska beteckningar och allt socker, alla kolhydrater.
Jag äter bra! Jag äter ”ren” mat och jag äter betydligt mindre än vad jag gjort tidigare i mitt liv. Det sistnämnda beror endast på att jag äter mer fet mat, som Avokado, Lax, Ägg, Smör, Bacon och Olivolja, och jag äter mer proteiner än vad jag gjort förut. Det mättar bra. Man står sig längre på bra och fetare mat!

20190616_144335Min beroendepersonlighet åkte naturligtvis dit på socker och jag är ett riktigt sockermonster! ÄLSKAR socker!
Klart är att socker påverkar hjärnans belöningssystem och det gör i sin tur att vi som har haft minsta beroendeproblematik gärna överäter socker.
Otaliga är de som jag känner eller har känt, som tagit sig ur ett drogmissbruk (Alkohol är alltid en drog), och som sedan ”tröstat” sig med socker eller tagit till socker som ett bra och stabilt substitut. Socker ger en ”kick”!
I alla fulla fall…
Jag äter inte socker längre! Jag har lagt ner det! Jag äter inte kolhydrater heller, som blir till socker i kroppen, och jag ser till att äta ren och näringsrik mat!
Som jag skrivit tidigare angående det här, så tänker jag alltid på vad mina förfäder skulle ha ätit och hur de förmodligen åt, därute i vildmarken och djungeln. Jag vill ha ren och bra mat ,som jag vet innehållet i och som jag känner till var de kommer ifrån. Gör det enkelt, är tanken för mig…
Inga tillsatser, inga e-nummer, inga märkliga kemikalier eller andra ”konstigheter”.
Jag vill veta vad som hamnar i min kropp. Jag vill vara säker på att kroppen kan ta hand om det jag äter, på ett vettigt sätt! Processa det ordentligt!
Jag vill och försöker att vara rädd om den! Kroppen alltså!

Jag har tagit det lite längre och har börjat se över vad jag smörjer min kropp med och vad produkterna innehåller i alla mina hygienartiklar. Allt du masserar in och applicerar på huden absorberas och då tänker jag; Vill jag ha Aluminium, konstiga kemikalier, förtjockningsmedel, stabiliseringsämnen och parfymer i och på kroppen?
Vill jag verkligen ha konserveringsmedel/ämnen och kemiska tillsatser på min hud? Allt absorberas och jag ställer mig frågan; Var hamnar det till slut i min kropp? Var tar allting vägen? Blir det kvar i kroppens alla skrymslen? Gör det mig sjuk?
Jag kollar upp saken numer, inte alls i överkant förstås, men jag försöker att tänka smart även där! För… vem vet var allt det där hamnar i kroppen, som sagt? Var tar det vägen? Kommer det ut igen, eller blir det kvar i systemet som ”restprodukter och slagg”?

Jag kom på någonting, i skrivande stund, som Jamie Oliver lär ha sagt, angående mat och processade matprodukter; ”När ingredienserna på en matförpackning börjar likna kemi, när man inte förstår vad det står, då vill du förmodligen inte ha det i kroppen heller”!

20190614_073950Jag måste få tillägga att jag hade, för en tid sedan, en ”sockerkväll” och stoppade i mig glass, choklad och bullar. Vansinnigt gott förstås!
Upplevelsen, efter en längre tids frånvaro av socker?
Jag upplevde mig själv som onykter och berusad. Hamnade i någon typ av sockerkoma! Somnade! Jag kan inte jämföra det med någonting annat än en ren rejäl alkoholfylla!
Och dagen efter kände jag mig konstig, yr och nästan ”bakfull”!
Det värsta av allt var att jag bara ville ha mer! Sockermonstret var igång igen!
Det tog mig en vecka att återgå till ett liv utan socker, kolhydrater och tillsatser. Jag mådde rent dåligt, fysiskt, och blev dessutom irriterad och nedstämd.
Jag kan bara konstatera att socker påverkar mig så pass mycket att det rent psykiskt, faktiskt, gör mig arg, ledsen och nedstämd.
Jag har inte känt det så påtagligt tidigare i min nya matiga livsstil, men jag upplevde att jag fick kvitto på att jag är på rätt väg!
Man märker inte skillnaden förrän man återgår till sitt gamla mönster att äta mat och stoppa i sig socker…
Skillnaden blir väldigt påtaglig när man avbryter sitt sunda ätande och gör en avstickare till det gamla sättet att inta födan!
Socker påverkar människan mer än vad man tror, uppenbarligen!

20190616_103507Från en sak till en helt annan…
Här om dagen utmanade jag mig själv, till det yttersta! Fasansfullt!
Jag gjorde någonting som går emot hela min person och som jag alltid har känt går emot allt det jag finner tryggt och bra för mig.
Jag tog med ett badlakan, vatten och kaffe och gick till ett utomhusbad och tog sedan av mig mina kläder (behöll dock kalsongerna på, vill jag tillägga!) och låg i solen under några timmar.
Fasa! Oro! Rädslor och obehag! Halvnaken bland andra människor! Modigt som fan! Men… Grow up, för sjutton!
Naturligtvis har jag varit på solsemester! Naturligtvis har jag solbadat tidigare i mitt liv, men motståndet har alltid varit där och jag har alltid funnit det högst obehagligt med ”nakenhet”, men har alltid ”gjort ändå” oavsett hur det har känts.
Grupptryck kanske? Alla andra fixar det ju, så varför ska jag vara ”svår”…
”Grow up, för sjutton”, har varit min nedsättande tanke.
Det är inte alltid bra att gå emot sin egen vilja!
20190616_100708Det är inte alltid smart att gå emot det som inte känns bekvämt och som upplevs olustigt. Hur långt ska man gå? Det sliter på psyket att utmana sig själv hela tiden och ju äldre man blir, desto mer känner man vad man är bekväm med eller inte. Lägg där till ett urspårat psykiskt mående, så kanske du förstår modet i hela situationen!
I vilket fall… Naturligtvis placerade jag min vackra lekamen så långt bort ifrån alla andra som möjligt!
Naturligtvis gjorde jag plats åt mig själv så avskilt som jag bara kunde från resten av badgästerna och soldyrkarna, så utmaningen blev lite smidigare och mjukare för mig, men dock… Där låg jag, lyssnade på musik, drack mitt kaffe och skrev i mitt kollegieblock. (Delar av de skrivna orden och meningarna, återger jag här på min fina blogg)
Konsekvenserna av denna utmaning?
Resultatet av att utmana sig själv och sina rädslor? Jag sov till och från resten av dagen och kvällen. Somnade dessutom gott till natten! Jag tror att jag sov i närmare tolv timmar! Psykisk utmattning! Fullständig hjärntrötthet!
Och jag blir så psykiskt trött av att utmana mina rädslor, att jag inte riktigt förstår vad som sägs på teve, under nyheterna, till exempel. Jag begriper inte vad jag läser eller vad jag ser på, om jag ser på Youtube-klipp på datorn!
Dessutom ökar mina smärtor i kroppen, av att ständigt gå emot min oro.
Min psykosomatiska värk.
Smärtorna som ”bara” kan härledas till min psykiska känslighet.
Och jag blir lika genuint förvånad, varje gång, över hur min kropp och mitt psyke fungerar! Jag blir uppriktigt lite fascinerad över hur våra, ja´eller min, kropp fungerar och att jag vet orsak och verkan.
Jag är medveten och insiktsfull kring hur jag fungerar numer, men blir ändå lite överraskad och ”tagen på sängen” när jag går ned för räkning. Jag vet ju… Jag har ju insikten… Jag har facit och känner mycket väl till vad utmaningar gör med mig, men ändå… På’t bara! Försök! Utmana! Gör ändå! Testa gränser! Grow up, för sjutton!
Mitt mod har inga gränser! Ibland. Min envishet är av godo, ibland, emedan envisheten även kan ställa till det andra gånger..!
Det är inte alltid så bra att gå emot sina rädslor och farhågor… Det kommer surt efteråt! Jag får alltid betala för att utmana allt det som skämmer och oroar!Svart vitSom en avslutning på detta långa virrvarr-iga härliga inlägg, vill jag tillägga…
Det har varit en mörk period i tillvaron. Svart. Livströttande. Geggigt. Mörkt. Oroligt, nervöst och regntungt.
Jag är på väg upp igen mot min ”vanliga” raksträcka av nedstämdhet och vemod, men det har varit oerhört svårt att leva och vara människa, under en tid.
De där riktigt svarta perioderna är grymma och svårhanterliga och jag har, akut, besökt psykiatrin för att få hjälp?
Frågetecknet efter den förra meningen, undrar du kanske över? Jag vet inte hur de ska hjälpa mig och jag vet inte vad de kan göra för mig… För de kan inget göra. De kan inte medicinera mig hur som helst, efter som jag är så ”medicinkänslig”. Det är inte tal om inneliggande vård och det är inte tal om att försöka finna lösningar på mitt mående och jag får gå hem igen, knapra Lergigan, vila och ”ta hand om mig”…
Ja, det finns väl det som har det värre, tänker jag…
Jag överlever ju och jag är envis och jag försöker så gott jag kan, ensam…
Jag är ju jäkligt seg!
20190616_102549Jag har ett par vänner som alltid säger till mig att de finns tillgängliga för mig! Det är bara att skicka ett sms eller ett mejl! De står ”stand by” och kommer till min undsättning och det även om jag bara behöver sällskap en stund eller någon att hålla i handen.
Jag hör aldrig av mig till dem. Jag ”kan själv”! Varför ska jag störa dem i deras liv, när jag kan ta hand om mig själv? Varför ska jag besvära och vara i vägen..? Det är just den där inställningen som dessvärre har fått relationer till kärlekar, vänner och bekanta, att ebba ut och upphöra.
En av de där vännerna, en nyvunnen vän, han vill gärna få titta till mig ibland, kolla ”läget”, och göra mig sällskap på mina dagliga promenader.
Han vill bara få vara med en stund…
Han vill gärna ”titta förbi” och laga mat och se till att jag äter ordentligt, vilket jag faktiskt alltid gör, konstigt nog.
Han vill gärna att jag pratar och berättar och jag… jag vill bara vara ifred och blir, som alltid, avståndstagande och besvärad…
Det är lite korkat av mig. Det är dumt, när det finns de som vill och som vågar se den där svärtan och det svåra med att vara så djupt in i själen ledsen, men jag ”kan själv”! Jag vill fixa det här ensam!
Jag oroar mig alltid för att jag hamnar i ”skuld” hos dem som vill bistå mig med hjälp och räddning, undan mig själv!
Jag är alltid rädd för att jag ska hamna i underläge och att jag aldrig, aldrig, kommer att kunna betala igen den omtanke som de visar mig…
Jag är uppvuxen under honnörsorden; Berätta inte om svårigheter, problem och mående! Sköt dig själv och visa inte känslor! Fasaden utåt är allt! Berätta aldrig att det går dåligt eller att du lever under missförhållanden! Prata aldrig om pengar, nöd och ekonomi!
Tig, tig, tig! Tala är silver och tiga är alltid värt mer än guld!
Jag kan själv!!

Men… Grow up, för i helvete…

Tack för din uppmärksamhet och tack för att du tar dig tid att läsa min blogg.
På återläsande! Ta hand om dig där ute i verkligheten!

Väl Mött / Arthur
(Bilder/Foto; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s