Psykiskt andfådd. Känslomässigt flämtande. Psykologen sa så till mig när jag besökte honom sist. ”Psykiskt andfådd”. Jag tycker att det är ett så bra uttryck för hur själen och psyket mår…

20190627_174112Psykiskt andfådd.
Känslomässigt flämtande.
Psykologen sa så till mig när jag besökte honom sist.
”Psykiskt andfådd”.
Jag tycker att det är ett så bra uttryck för hur själen och psyket mår, när man anstränger sig för mycket och när man ”håller på” lite överallt i livet.
Jag är lite ”all over the place”.
”Psykiskt andfådd”.

Jag är psykiskt andfådd.
Känslomässigt flämtande.
Men dock… En överlevare!

Jag gör saker för att jag tror att det är vad andra människor omkring mig kräver av mig och vill att jag ska genomföra och lyckas med!
Mer och fler framsteg. Större ljusning. Mer uppåtgående, på något sätt… Visa vad du går för!
Jag har ”vanföreställningar” kring vad jag tror att andra förväntar sig av mig. Jag har egenhändigt påhittade föreställningar om vad jag tror att andra önskar sig av mig. Vad andra vill att jag ska lyckas med att genomföra… Det är naturligtvis inte en sanning.

Jag förlägger alla mina förväntningar och krav, på dem omkring mig.
Jag målar upp färgstarka inre bilder och föreställningar om vad jag tror att andra kräver av mig och hoppas på. Jag blir liksom vilse i mig själv; Vad andra kan tänkas tro och vad jag själv måste åstadkomma för andras skull, oavsett vad jag vill!
Och jag tänker att andra tycker att jag borde ha ett bättre tillfrisknande, att det borde finnas mer påtagliga framsteg i mitt mående och att jag skulle kunna ”ta mig i kragen”, göra mer och anstränga mig lite till… Jag blir och är ”Psykiskt andfådd”.Janne, Janne, Janne 2019 3.jpgJag vill alltid så mycket.
Vill ännu mer och gör lite till och så… rakt ner i golvet med själen, av ren utmattning! Rakt ner i parketten och hjärtat blir till småsten och grus och det blir till ingenting och mest damm under soffan av det hela. Det blir en reslig och imponerande hög av tårar, märkligt galna gapskratt och en hel del sömn…

Jag är ”over the place”, för att jag vill visa att jag kan, att jag fixar det här och för att jag vill vara uppskattad, omtyckt och få uppmuntran och gillanden. Jag vill vara okej och jag vill leva och jag vill få vara med och jag vill så jävla mycket… Jag vill överleva det här! Jag måste överleva!
Jag vill vara till lags, inte såra och inte kliva någon på tårna!
Alla dessa människor omkring mig, som ger av sin tid och sitt kunnande, och jag levererar absolut ingenting i gengäld, är känslan.
Jag vill vara duktig och visa framfötterna och berätta och förklara och vara med och vara en del av och visa kvitto på förbättring och att alla andras ansträngningar för min räkning, räknas och syns och…
”Psykiskt andfådd”.
Känslomässigt flämtande…

20190627_174337Och psykologen sa till mig att jag måste känna in vad jag själv vill, vad jag själv mäktar med och vad jag själv önskar av livet i mitt ”tillstånd”.
”Bromsa in, backa bandet och pausa! Du kan inte leverera till alla andra och visa att du fortfarande är fullt duglig och fungerande, när du inte alls är det! Du måste sätta dig själv främst och lyssna till dig själv! Du är en smart kille och du vet… Du är medveten och insiktsfull! Allting annat är vanföreställningar och rena dumheter! Om du ska finna ett bättre mående, så är det du som räknas just nu och alla andra får stå tillbaka”.
Och jag replikerade i min tur; ”Hur jävla självcentrerad och egoistisk får man bli? Jag, jag, jag..? Hur fan ska man stå ut? Vem fan orkar? Hur ska alla andra palla? Jag blir ju till en riktigt jävla självupptagen narcissist”! (Och jo, jag svär vansinnigt mycket när vi träffas! Jag är jävligt arg också! Arg på livet!)
”Ja, det blir dessvärre en nödvändighet om du ska klara av att leva, finna ett bättre mående och upprätthålla ett tryggt och eftersträvansvärt psykiskt mående! Du kan inte göra en massa saker och anstränga dig och ”köra på”, för att du tror att andra vill ha det av dig! Du kan inte ånga på och vara någonting som du inte är just nu, för att du alltid har i åtanke vad alla andra kan tänkas tycka och tänka kring dig och din psykiska ohälsa! Du behöver inte rädda alla andra! Du behöver inte anstränga dig för andras skull och hela tiden ha i åtanke vad andra kan tycka, tänka och uppleva kring dig och din person! Det är självklart att du ska göra saker och vara ”på”, men det måste alltid vara för dig, med dig själv i främsta rummet och med din kapacitet och förmåga! Vad alla andra tycker är inte viktigt! För övrigt… De som inte vill och inte kan hantera dig och din situation är ändå människor som du inte vill omge dig med! Du behöver inte dem”!
Och jag gapskrattade så där härligt galet som man ser på film från sextiotalet, från slutna psykiatriska institutioner, med spännbälten, kallbad och elchocker, och sedan börjar jag gråta förstås. Hejdlöst! Storgråtande… Bad om ursäkt. Igen…

20190627_174743Jag gråter jämt numer. Helt ohämmat.
Jag som alltid har varit rädd för att gråta inför andra människor, sårbarhetens blottande, gråter lite överallt numer. Jag gråter för ingenting och det är skönt och förbannat skrämmande. Jag känner mig sårbar och jag upplever skam. Det blir sårbart. Jag blir sårbar!
Gråter. Gråtande. En vuxen man. Lipsill.

Och efter det där samtalet och den där sessionen med psykologen, så lättade stegen och det blev lättare att andas och vara jag! Och då grät jag för det! Hopplösa karl! Jag grät på gatan, utanför mottagningen! Och på min väg hemåt, grät jag. Ljudlöst förstås och så diskret jag bara kunde, jag vill ju inte väcka uppmärksamhet och synas…. Och jag grät och skrattade om vartannat. Som en galen man.
En galen man på väg hemåt från ”tok-doktorn”…
Och så tänkte jag att jag måste njuta av den där känslan, inte tänka katastroftankar, inte förvänta mig det värsta och ett sämre mående!
Jag ville bara få vara i det där tillståndet och inte invänta det svarta och grisiga runt nästa hörn. ”Njut, var människa en stund och lämna det med ett tack”.
I mitt fall är det ett privilegium att få känna sig okej och må ganska bra.
För mig är det oerhört tacksamt att få uppleva lättnad och frisk luft i själen, istället för känslan av att släpas efter en bil och känslomässigt naken skrapas sönder och samman av det känslomässiga vägunderlagets ojämnheter.
Själen är trött och söndrig. Psyket är andfått och trött. Jag är känslomässigt flämtande och jag vill bara kunna få njuta av de där tillfällena när jag är okej och har stiltje i kroppen och själen… Inte dra igång förväntningar av annalkande sorg, vemod, svärta och förvirrat kaotiskt mående.
Jag vill bara leva, överleva och känna lite livsgnista och glädje…

JanneBanan.1Jag är psykiskt andfådd.
Känslomässigt flämtande.
Men dock… En överlevare!

Tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur

(Bilder/Foto; Arthur. Bilderna är tagna under en av de där ”Jag-Är-Okej-Dagarna”.)

Jag återkommer med ett inlägg på Bloggen om kroppen, stoltheten och förnöjsamheten kring den. Det är komplext! Detta med anledning av bildvalet i dagens inlägg!
/ Tack på förhand.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s