Jag är en krigare! Den Tappre… Jag vill egentligen inte etiketteras med beteckningar som depression, självmordstankar och rädslan för att dö. Jag vill egentligen inte bli ett, med min sjukdom och mina diagnoser…

Jag är en krigare! Den Tappre…

Jag vill egentligen inte definieras som en människa med Psykisk Ohälsa och trasig själ!
Egentligen vill jag inte bli till en helhet med mitt dåliga mående!
Jag vill egentligen inte etiketteras med beteckningar som depression, självmordstankar och rädslan för att dö.
Jag vill egentligen inte bli ett, med min sjukdom och mina diagnoser, för jag är så väldigt mycket mer än så… Jag är humor, svart sjuk humor och jag är en berättare och skribent. Jag är insiktsfull och livsmedveten. Jag är en god och schysst människa och man, med bra och sunda åsikter och värderingar…
Jag är väldigt mycket mer är min Dystymi och ADD!
Men, det är så här mitt liv ser ut just nu!
Det är så här det är! Jag har ett svårhanterligt liv och ibland en omöjlig och maktlös tillvaro, och även det behöver få plats, belysas och läsas om.
Jag tycker att det måste få plast och få synas, för jag är oerhört trött på tystnadskulturen kring depressioner och Psykisk Ohälsa! Det ska tigas ihjäl, för ingen vill se skiten och eländet… Det man blundar för och det man inte låtsas om, det existerar inte!
Att vara en utkonkurrerad människa och inte särskilt samhälleligt produktiv, får människor att vilja se bort, inte vilja läsa och ta del av andra människors sårbarhet och, ibland, misär! Det är beklämmande för många att jag, och många med mig, vågar ta plast och prata och skriva och berätta och förklara och visa sitt allra mest trasiga jag…
Det här är mitt liv just nu! Det är så här det ser ut. Det blir inte vackrare än så här! Så här blev livet, för mig.
Jag försöker att ge inspiration till alla dem som, liksom jag själv, känner uppgivenhet och utsatthet, men som ändå vill försöka att komma vidare och finna nya lösningar och vägar att gå…
Jag är en överlevare! Jag lever ju fortfarande!
Vi är många, och fler blir det, som inte fixar livet och dagens hetsiga och konkurrensfyllda tillvaro!

Jag vill vara älskad, om än för en liten, liten, stund! Jag vill vara älskvärda, triumfera med andras vackra läckra ord, kommentarer, beskrivningar och meningar om… Älska mig!

Vaknade tidigt. Klockan var inte ens halv fem.
Drack mitt kaffe på golvet, i vardagsrummet och hade teven påslagen som sällskap. Det är en märklig trygghetsfaktor, surret från teven. Det surrar inte bara från teven! Det sprakar bra i huvudet också…

Jag har tänkt en del kring min och andras personligheter och självutlämnande på sociala-medier. Egoismen. Snasket. Självcentreringen. Jaget! Dubbelmoral och självhyckleri! Bilden av oss själva! Det vackraste jaget!

En bild. Ytterligare en bild och en till, på mig själv…
Jag, jag jag och mer av… Mig själv…
Självupptagenhet, egenkärlek, självcentrering och egoism.
Selfie, självporträtt och ytterligare en bild, kanske en till… Av mig själv! Se mig, hör mig, låt mig få ta plats!
Jag vill vara… vara läcker, ouppnåelig och eggande distanserande… De bästa och de finaste bilderna, hamnar på display och för alla att se och beundra!

Grubblar och tänker, känner att jag kört fast.
Jag är oerhört trött på karusellen av mående. Jag är fullständigt slutkörd, av mitt sinnes upp och nedgångar. Jag är så ledsen. Jag är trött. Jag är ovillig och jag orkar inte.
Jag känner mig oälskad och felplacerad. Jag frågar mig ständigt; Hur blev jag sådan här? När?

Och jag ska vara stor och stark! Jag ska vara modig och kaxig! Jag ska vara en del av verkligheten och livet! Och jag ska, jag ska, jag ska…

Till en början skrev jag ett inlägg om att bli lämnad, att vara den som blivit bortvald, i en tvåsamhet.

Jag upplever att jag skrev inlägget utifrån mig själv, mina känslor och min upplevelse av hela den händelsen.
Jag beskrev situationen utifrån mig själv och jag lämnade inte ut en annan människa. Jag nämnde inga namn, inga platser, inga tidpunkter och jag bjöd inte heller på några talande blottande bilder…
Ett fåtal människor vet vem och vilka vi är och var, i den tvåsamheten.
Jag beskrev ett skeende som, för mig, kändes hopplöst brutalt och som jag försökte att beskriva och berätta om… Det är någonting som jag har försökt att leva med. Jag ville gå vidare med lätthet, låtsas som om allting är okej…
Det är det ju inte! Det nöter, skrapar och sliter, i min tankeverksamhet.
Det var min sanning och det var min känsla…
Som en god vän sa; Det är din berättelse, det är din historia och dina känslor att äga och ha…

Det var aldrig min avsikt att såra en annan människa!
Det var heller aldrig min intention att vara elak och otrevlig.
Jag känner fortfarande att jag inte var det!
Jag känner fortfarande att det var mina känslor, min ledsamhet och min sorg över hela situationen, som jag beskrev. Dock med en ton av beska och bitterhet!
Men… Det blir inte alltid som man har tänkt det.
Det faller inte alltid väl ut i ett gytter av tyckande, tänkande och andra människors åsikter och ställningstagande.
Hos en del människor bränner vissa ord och meningar fast på näthinnan, och det är bara det som blir gällande, i övrigt glöms resterande text-delar bort…
Jag tog bort det inlägget.
Jag förstod inte riktigt reaktionerna…
Men, jag är ju inte heller den skarpaste kniven i lådan… Man tänker en sak, genomför det och det blir inte alls som man har tänkt sig det.

Jag återpublicerar inlägget!
Dock har jag valt att ta bort, censurera, allt det som sårade, störde och upprörde andra. Jag ber uppriktigt om ursäkt för det! Jag kan inget annat göra…
Jag har dessutom valt att skriva om och lägga till flera delar i texten, så att det är en ny text, en ny beskrivelse och ett nytt sätt att se på situationen och känslorna kring ensamheten, övergivenheten och en ensam mans sårbarhet…
Jag ville bara få uttrycka det som brinner, glöder, och det jag förtärs och förtärdes av… Jag ville endast få det ur min kropp och mitt sinne. Punktera hela skeendet och avlägsna bitterheten.

Jag vill bara få dela med mig.
/ Arthur