Kroppen, kroppen, kroppen… Jag har fört krig emot min kropp större delen av mitt liv. Sedan barnsben har jag bantat, blivit bantad av mina föräldrar, och ständigt gått på diet! Jag har svultit mig själv och jag har tränat och tränat, tills jag fått skador på muskler och leder.

20190702_055731Kroppen, kroppen, kroppen…

I det förgående inlägget, som jag bjöd på härom dagen, så tänkte jag även delge och skriva en del om kroppen, min inställning till den och vilken förändring som skett med min syn på min fysiska kropp.
Men… Jag känner att jag skriver för mycket, att inläggen blir för långa, att jag tappar tråden lite och att jag får försöka att behålla fokus på en sak i taget.
Det blir ofta mycket att läsa. Jag måste begränsa mig!
Det blir mycket för dig att ta dig igenom och jag själv känner att jag förlorar mitt flöde av ord, meningar och ”skrivkunnande”.
Just nu känner jag att jag inte kan skriva alls och att jag borde ”lägga ner”, men vet att det bara är en ”formsvacka” och att det är mina hjärnspöken som spökar… På’t igen bara! Det går över!
Så… För att inte det tidigare inlägget skulle bli för rörigt och kaotiskt, och långt, så valde jag att skala bort det jag skrev om kroppen, min kropp, och min syn på min fysik och tänkte bjuda på det i det här inlägget istället.
Jag försöker att hålla det kort! Går det bra för mig? Nej! Gud, nej!

Janne, Janne, Janne 2019 2Motsägelsernas faktum.
Komplexiteten med Psykisk Ohälsa. Förvirringen av upplevelser och inre känslor. Yttre betraktelser och inre tankar och förnimmelser.
Det är lite dubbelbottnat och faktiskt lite tvetydigt… Från självhat och destruktivitet, till det raka motsatta… Det blir identitetskris av sådant!
Det bor nämligen en nyfödd och märklig känsla av stolthet hos mig, över min kropp. Trivsel. Värdighet. Självaktning. Det mystiska och gåtfulla med att ha en kropp!
Jag har en fin kropp! Min kropp har blivit trevlig, på något sätt! En fin plats för min själ att bo på… Tänk att man ska behöva närma sig femtio år, för att finna den känslan!?
Och min kropp är en kropp som fungerar väldigt väl, trots allt.
Jag förundras numer över hur väl kroppen återhämtar sig och hur bra den fungerar och kan ta hand om allt det som den utsatts för! Kroppen är en märklig, magisk och mystiskt skapelse…

Älska mig, håll om mig, smek mig, vrålar mitt inre otröstligt!
Acceptera mig, förlåt mig, ta hand om mig…
Det gnisslar i kroppen, skaver mig sönder och samman, oerhört.
Olycklig, uppgiven, utom mig, förkrossad…
Se mig, tyck om mig, om än så lite… så lite…
Älska mig!
Benåda mig, för alla de hånfulla föraktfulla förflugna orden.

Jag har försökt att gräva fram, sökt och letat, efter en sanning och ett svar.
Det är jag själv, som ska laga, lappa, älska och trösta…
Det är bara jag kvar, som kan ta hand om det otröstbara…
Det är bara jag kvar, som kan lära mig…
att älska… kroppen!
~Arthur~

20190627_174337Jag har fört krig emot min kropp större delen av mitt liv.
Sedan barnsben har jag bantat, blivit bantad av mina föräldrar, och ständigt gått på diet!
Jag har svultit mig själv och jag har tränat och tränat, när jag var betydligt yngre, tills jag fått skador på muskler och leder.
Jag har aldrig varit tacksam för att kroppen faktiskt fungerar och för att jag har en bra, läkande och stark kropp.
För oavsett vad jag utsatt den för, alkohol och annat skit (Alkohol är alltid en drog!) så har kroppen alltid återhämtat sig och visat sig stark och kaxig! Således; Jag har en bra kropp! Bara det är en stolthet! En ynnest!
Och den läker bra! Helt självläkande!
Tänk bara på dessa operationer jag genomgick för en tid sedan i munnen och käkarna! Tandläkaren, och jag själv, är/var djupt imponerad av hur fint det läker och hur bra allting har fungerat. Inga som helst komplikationer och det läker ihop jättebra! Jag blir imponerad av kroppens förmåga att läka sig själv och återställa sig själv fullständigt!

Dessutom har jag gått upp och ner i vikt nästan trettio kilo vid två olika tillfällen de senaste fem åren, på grund av medicinering, och även från detta har kroppen återhämtat sig. Det har dock tagit lång tid att återfå kroppens fysik, eftersom jag inte är trettio längre, men ändå… Kroppen är i stort sett återställd… Det blir en del överbliven hud att leka med dock, men det får vara så… Det kan man inte göra så mycket åt, när man snart är femtio år!

20190630_182858Och jag lider av Artros och KOL. Men… Det ska bara gå ändå, att träna och röra på sig, tänker jag! På’t bara! Jag är envis som sjutton… Seg!
Jag kan dock inte skryta med att jag klarar av att jogga och springa i skogen längre, på grund av att lungorna ”kollapsar”, men jag tänker att om jag bara fortsätter att göra mina powerwalks och om jag bara fortsätter med medicinering och andningsövningar, så kanske det kommer bättring…
Jag skulle vilja springa Midnattsloppet i Stockholm! Ett mål! En tanke! En parentes bara…
Och vad gäller min Artros så är jag övertygad om att jag ”motar Olle vid grinden”, om jag tränar ändå! Det blir inte värre i alla fall och knepet är att finna andra tillvägagångssätt att träna och utföra vissa övningar, för att skona leder och ben! Det ska bara gå!

Jag kommer att bjuda på ett inlägg längre fram, om hur jag gör, vad jag gör och hur jag tränar och tänker kring träningen, för om påbörjar att skriva om det i det här inlägget, så har vi snart en fin roman att läsa resten av sommaren…

Från en sak till en helt annan, dock om kroppen…

I ett kaotiskt inre, förlägger man gärna somliga saker utanför sig själv, där man kanske kan skapa någon typ av ordning.
Det gäller, i mitt fall, städning, ordning på papper och räkningar, en Whiteboard med alla viktiga göranden! Ordning och reda! Det där har eskalerat betydligt sedan jag blev ensamstående och singel! Jag är en riktigt ordningsfascist.
Och för mig handlar ordning även om träning, motion och att leva hälsosamt och schysst. Att ha ordning på det yttre och fysiska, i en kaotisk inre tillvaro, har blivit viktigt! Det får i alla fall mig att känna mig som människa… Fortfarande vid liv, på något sätt!
Att ha rutiner. Att göra sitt yttersta för att finna mening, mål och nya vägar att gå, i livets kaos och villervalla! Leta, leta och prova på… Att ta hand om sig på bästa sätt!

Min kropp är väldigt sliten av alla mediciner och tillkomna ”sjukdomar” och av den anledningen bestämde jag mig för att det ska gå ändå! Oavsett hur det känns och är, så ska det bara gå… På’t bara!
Träning och motion är väldigt viktigt när man är sjuk i själen, säger de som vet.
Man måste röra på sig för att få igång ”skvalpet i skallen” och för att inte förvärra tillståndet och tillvaron.
Jag kan ärligt säga att jag inte har upplevt någon förbättring av måendet, men dock, jag fortsätter…
Dessutom har jag alltid varit i rörelse på ett eller annat sätt, så jag kan inte, helt ärligt, säga hur det skulle ha varit ställt med mig OM jag blivit en soffpotatis och inte rört på mig alls! Men jag kan tänka mig och fantisera om hur det skulle kunna se ut… Inte så bra! Jag och Barbapapa. Mitt psyke ska vi inte ens våga tänka på…

20190701_200740För övrigt…
Jag tycker inte om att visa min nakna kropp inför andra och jag vill inte exponera mig själv för andras blickar och, förmodar jag, dömanden.
Men en bild fungerar bra, märkligt nog.
Bilder på mig själv har jag inga problem med att bjuda på, allra helst när de är fina bilder och bilder på min kropp som jag just nu äger trivsel tillsammans med… Själen, som är lite kantstött, trasig och söndrig, har en fin plats att vistas på… 
Och det kan ju tyckas märkligt att jag kan bjuda på bilder av mig själv, emedan jag blir ytterst besvärad och stressad av badhus, gym, solbadande eller läkarundersökningar. Men det är viss skillnad! Är det inte det? Det senare är oerhört ångestfyllt!
Emedan en bild är dåtid och skapar distans och perspektiv, så är kroppslig nakenhet i realtid, det vill säga på badstranden eller i badhuset, mer utmanande, mer direkt och mer stressande.
Det sistnämnda är inte för mig! Jag gillar inte att synas och ”visa upp mig” och jag är inte utåtagerande på det sättet. Jag har väl med mig det där sedan barnsben…

Bilder och foton tilltalar mig, för det ger lite skydd, distans och känns mer beskyddande och tryggt på något sätt.
Jag är medveten om ironin i det hela, att det kan tyckas märkligt? Att visa sin kropp oavsett, torde vara lika besvärande, men så är det inte för mig…

Och anledningen till det här inlägget, är dels för att motivera andra som lider av Psykisk Ohälsa att ”komma igång” och dels för att visa att det går att träna och motionera, även om kroppen gör ont och även om man har dragit på sig diverse fysiska sjukdomar.
Det måste dock finnas glädje, motivation och inspiration att träna och röra på sig! Jag älskar att dansa till exempel och väljer att göra det ibland, på vardagsrumsgolvet, för att öka pulsen och för att ”få upp flåset” innan jag ger mig på styrketräningen och mina yogaövningar!
Jag vill ha roligt när jag tränar!
Jag vill ha glädje och nya idéer! Jag vill inte att det ska kännas tungt och som ett tvång! Det ska vara kul att röra på sig och det ska vara njutbart att känna att kroppen fungerar som den ska, trots allt…

ÖrbyMed detta skrivet, känner jag att jag kan skriva ytterligare och berätta mer kring hur jag tränar och tänker kring träningen och kroppens förmåga att röra på sig.
Kroppens glädje att få omvårdad och bli väl omhändertagen, oavsett psykiskt tillstånd…
”Det ska bara gå! Det måste gå… På’t bara”!
Jag har lite av ett ”mantra” som jag snappade upp i julas av en yogainstruktör på Facebook; ”Kroppens längtan, önskan, om att få röra på sig”…
Jag tror nämligen att det är inbyggt i våra gener, vårt DNA, att vara aktiva och rörliga individer, men med tiden har vi blivit latare, bekvämare och slöare och av den anledningen är vi ganska nöjda med att käka glass, godis och chips framför teven, istället för att ta en promenad i skogen…

Och jag grubblar på var alla de där förtjockningsmedlen, stabiliseringsmedlen, konserveringsämnena, färgämnena och smaktillsatser tar vägen i kroppen? Kommer det ut igen, eller stannar delar av det kvar i kroppen och är det uppkomsten till olika sjukdomar och till Psykisk Ohälsa? KAN det vara en bidragande orsak?
Jag tror att det kan vara en del av förklaring till varför kroppar ”lägger ner” och slutar att fungera som de ska…
Och människan, precis som de flesta andra däggdjur, är ämnade för att vara igång, röra på sig och vara aktiv, det är bara tidsandan som fått oss att tro annat…

Detta märkliga med kroppen. Det lite magiska och allt som tycks fungera, nåja, någorlunda i alla fall, som det ska där inne och allting som kroppen återhämtar sig ifrån… Sjukdomar och annat dumt som man utsatt den för… Det är lite magiskt över det. Det är ett alldeles eget litet universum!

Ta hand om er därute i verkligheten och tack för din uppmärksamhet!
På återläsande och väl mött / Arthur

(Bilder/Foto; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s