Och jag ska ta mig samman. Jag ska ta mig i kragen. Jag ska vara delaktig och jag ska vara livslevande bland de levande. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte. Jag är maktlös inför mitt öde…

20190710_064001

Snälla du, viskar jag, rädda mig undan mig själv…

Från dagar sammanlänkande av ett smidigare och mjukar mående, öppnar avgrunden sig framför mina fötter och jag faller igen, som en gråsten i djupa vatten. Nedåt, nedåt, nedåt…

Min normala måendekurva och raksträcka av nedstämdhet, misströstan och tungsinne, som är uthärdligt och som jag lärt mig acceptera numer, det jag benämner som en smidigare och mjukare tillvaro, är som bortblåst, bortförd och spårlöst försvunnen.
Rakt ner, utan livlina och skyddsnät, faller jag. En färglös sten, mot avgrundens botten…
Det finns en tacksamhet i att jag lever ensam. Jag är ensam. Det blir mer uthärdligt, när ingen ser på och när jag själv inte behöver ta hänsyn längre.
Egoism.

Jag klarar inte mer nu, tänker jag.
Det knastrar torrt och andefattigt om min själ. Blir sprucken, trasig och söndrig.
Och sakta mals jag sönder, själsligen, som rostade kaffebönor i en kaffekvarn, och blir till ett mörkt pulver av damm, stoff och smulor.

Jag är lika naken och sårbar, som det döda trädet utanför mitt fönster. Fortsätt läsa