Och jag ska ta mig samman. Jag ska ta mig i kragen. Jag ska vara delaktig och jag ska vara livslevande bland de levande. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte. Jag är maktlös inför mitt öde…

20190710_064001

Snälla du, viskar jag, rädda mig undan mig själv…

Från dagar sammanlänkande av ett smidigare och mjukar mående, öppnar avgrunden sig framför mina fötter och jag faller igen, som en gråsten i djupa vatten. Nedåt, nedåt, nedåt…

Min normala måendekurva och raksträcka av nedstämdhet, misströstan och tungsinne, som är uthärdligt och som jag lärt mig acceptera numer, det jag benämner som en smidigare och mjukare tillvaro, är som bortblåst, bortförd och spårlöst försvunnen.
Rakt ner, utan livlina och skyddsnät, faller jag. En färglös sten, mot avgrundens botten…
Det finns en tacksamhet i att jag lever ensam. Jag är ensam. Det blir mer uthärdligt, när ingen ser på och när jag själv inte behöver ta hänsyn längre.
Egoism.

Jag klarar inte mer nu, tänker jag.
Det knastrar torrt och andefattigt om min själ. Blir sprucken, trasig och söndrig.
Och sakta mals jag sönder, själsligen, som rostade kaffebönor i en kaffekvarn, och blir till ett mörkt pulver av damm, stoff och smulor.

Jag är lika naken och sårbar, som det döda trädet utanför mitt fönster.

Jag måste klä mig. Komma i ordning. Det går långsamt. Som i slowmotion.
Kroppen är trött. Jag är trött och jag rör mig automatiskt. Maskinmässigt.
Jag måste försöka att tvätta av mig. Jag måste finna ork, mod och ytterligare energi, för att klara av den här dagen.
Jag måste elda på mig själv och jag måste se till att få benen i rörelse. Det ska gå. Det ska bara gå. Framåt! Marsch!
Jag måste komma iväg. Det finns en tid att passa. Anstränger mig och får det mesta gjort. Jag är bra på det, att få saker gjorda, oavsett…
En lång rask och aggressiv promenad mot staden och genom dess yttre kärna, bör göra mig gott. Luft. Syre. Andas, andas, och djupa andetag.
Det går över. Det är tillfälligt. Det blir alltid bättre igen…
Det trycker över bröstet. Det smärtar. Jag har ont i magen.

20190710_064256Det värker i kroppen. Fysiskt. Denna smärta som aldrig tycks gå över, förvärras dessa dagar i avgrunden.
Vilt far det farm en tyngd inom mig, tyngdkraften, och ett mörker breder ut sig i bröstet. De drar mig nedåt, mot golvet och marken, genom parketten och mot jordens mitt.
Jag orkar inte mer nu, tänker jag, men jag måste komma i ordning. Jag måste få det gjort. Ta dig samman och skärp dig!
Det kryper under huden av ångest. Det kliar i själen av ensamhet och övergivenhet. Det finns ingen bot och det finns ingen räddning.
Det är bara att göra ändå… Jag går sönder.
Jag går fanimej sönder nu!

Och jag ska ta mig samman. Jag ska ta mig i kragen. Jag ska vara delaktig och jag ska vara livslevande bland de levande.
Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte.
Jag är maktlös inför mitt öde. Svag, orkeslös och kraftlös. Det finns ju för fan ingen bot för mig!
Är detta vad jag blivit till, ett vandrande kadaver? Är det här den jag ska vara?
Tänk positivt. Meditera över situationen och andas, andas, andas.
Djupa andetag, vars syre och energi förgrenar sig ut i kroppens allra mest levande och pulserande delar. Jag försöker, tro inget annat, jag anstränger mig till det yttersta och jag försöker…
Ansträng dig mer, så allvarligt är det inte, maler orden på i mitt huvudet…
Ta dig samman och försök. Lite till och lite till…
Envisheten är min inneboende kamrat!

Psykologen ser på mig. Ser mig. Inkännande. Det är akut. Ett akut möte…
Han frågar frågor, är ifrågasättande och vill veta.
Med värme bjuder han in mig till samtal och ber mig berätta.
Med förtvivlan berättar jag om sprickorna i själen, där mörkret sipprar ut.
Med sorg och tårar försöker jag att sätta ord på oron i hjärtat och det som spränger mig sönder och samman. Gråter hejdlöst. Befriande. Frigörande.
Jag klara inte mer, viskar jag. Jag orkar bara inte…
Det är som klåda i själen, fortsätter jag, det river, det svider, det krafsar och klöser, långt in i själens mörkaste skrymslen och vrår. Det vill ut, men finner inte nödutgången!
Det är som inflammerade, infekterade tankesvulster i huvudet och hjärtat. Tankekaruseller som aldrig slutar snurra. Runt, runt och runt…
Ideligen diskuterar, dissekerar, mina funderingar livets vara eller inte, i huvudet… Ett ständigt pågående tjatter! Tjatar om, tuggar om och idisslar. Ett evigt upprepande! Det maler och tragglar, det ogynnsamma och kritiska tankarna kring vem jag är, vad jag har blivit och hur jag är. Jag är så trött på mig själv! Jag är så innerligt trött på min själ!
Snälla du, viskar jag, rädda mig undan mig själv…
Varför ska livet vara så här? Vad har just jag gjort för att behöva leva i denna gegga och i detta gytter av plågsamma tankar och själslig värk?
Varför ska just jag prövas. Ständigt? Varför finns ingen bättring och bot? Varför ska just jag behöva fortsätta att ha det så här…
Snälla du, viskar jag, rädda mig undan mig själv…

20190710_064434Jag mår bättre efter våra samtal. Det mest akuta är över.
Konstruktivitet, givande, skingrande av tankar och nedåtgående spiraler.
Skapande, uppbyggande, samtal och diskussioner. Positivt, kreativt, och jag kan leva lite till!
Det blir lättare steg hemåt över stadens ytterkanter och det blir enklare att dra djupa andetag.
Jag gråter på vägen hem. Det är okej… Jag behöver det.
Lättnad? Räddad för en stund?
Jag får stå ut. Jag får leva med detta. Jag är trött på att vara på min vakt inför livets alla skiftningar i grått, svart och brunt. Jag är oerhört trött på att tassa på tå, inför mitt eget liv… Vara på min vakt!
Jag får hålla ut och hoppas att morgondagen blir bättre…
Det måste gå över. Det måste bli lättare.

Jag vill leva, vara levande, vara vid liv och existera…
Jag vill få vara till, finnas till och vara njutbar.
Jag överlever och ber endast om en liten krydda lycka!
Begär jag för mycket..?
Egoism…

Snälla du, viskar jag, rädda mig undan mig själv…
/ Arthur

Dystymi. Kronisk Depression.
(Foto/Bilder; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s