Jag går nu. Min själ, saknar din. Det är tolv år sedan, ibland… igår.

Jag smeker din kind. Med mjukhet låter jag mina fingrar glida, smeksamt, över din tunna hud. Med mitt pekfinger, känner jag läpparnas konturer. Dessa vackra fylliga läppar. Dina vackra läppar, med så tydlig amorbåge.

Jag ser dig och jag känner en oerhörd kärlek. Förkrossande, förgörande, mäktig kärlek. Det värker i kroppen. Långt där inifrån, och ut. Ut i rymden, Vintergatan och tillbaka. Genom hela min kropp, söker sig känslan av kärlek. Älskade, älskade, älskade…
Som krypande sökande brinnande eldar, söker sig kärleken genom hela min anatomi, allt mitt jag. Och kärleken når mina händer och fingrar, som läser av dig med tydlighet och precision… Läser och memorerar. Dig, du och din hud.

Jag ser ditt ansikte. Ditt ljusa hår, med lockar i pannan. Jag plockar lätt med dem, lockarna runt ditt hårfäste och känner dess mjukhet. Lägger dem tillrätta. Det har vuxit lite för långt. Påminner mig om ditt allra busigaste jag. Jag rättar till sidbenan i ditt hår. Den har hamnat fel. Det ligger helt fel… Smeker ditt hår på nytt och låter det vila lite grann, mellan mina fingrar. Jag ser dina små öron, de små och vackert utmejslade öronen. Och jag undrar, frågar mig… om du hör. Undrar om du ser. Hör du mig? Vet du om att jag är här?

Jag rättar till din vita skjorta, den har glidit åt sidan en aning. Jag smeker din kind och viskar om kärlek, att älska, vara älskad och att vara två. Mina fingrar smeker försiktigt över din panna. De smeker försiktigt de få rynkor, som löper över huden och jag älskar dem.

Jag låter mina fingrar leka, över din handrygg, känner blodådrorna och blodet som stillat och tystnat i dem. Dina så oerhört mjuka och fina händer. Håller handen en stund. Låter den vila i min. Önskar känslan och värmen i dem… Jag tillåter din hand att lämna avtryck och fossila spår, i min handflata. Vill ha ett minnesavtryck att ta med mig. Försöker krama den lite. Håller din hand lite grann… Dessa händer, som så gärna ville håll om mig, de nätter det var svårt att sova.

Och din fina smala kropp och din vackra hals. Vansinnigt mjuk hud, över nacken och halsen. Din hals, som jag så många gånger låtit mitt huvud vila emot, när jag otröstligt inte orkat med. Och din mjuka kropp, att somna bakom, när jag varit otrygg och rädd. Din rygg att få skriva ditt namn på. Små, små rörelser, med mitt pekfinger, då jag skrev ditt namn över ryggtavlan. Jag skrev om kärleken, med bläck av luft. Jag skrev vokaler och konsonanter om dig, ditt och mitt. kärlek, kärlek och tvåsamhet. Vi. Två. Tillsammans. Sökte och fann ord, som du önskade och gissade.

Rummet är runt. Stort. Känsla av rymd. Höga väggar. Och tystnad. Vita väggar och golv belagt med grå hård sten. Taket består av små, små tjocka glasblock. De släpper igenom mängder med ljus. Rummet är luftigt, ljusfyllt och betagande vackert. Det är andäktigt. Det är oerhört lugnt. Rofyllt. Det är bara jag och du här. Bara vi två, en allra sista gång… Tvåsamhetens ensamhet. På väggarna hänger tavlor med tyngd. Bibliska motiv. Moses, Noak, Jesus… Kapellet. Kyrkans rum. Guds boning och Andens tillhåll. Och där ligger du. På rygg. Med en vacker lång vit särk. En vacker skjorta, har de klätt dig i. Vacker på dig. Ren. Klar. Vit. Du ligger på en smal brits, klädd med tyger i vitt. Jag har lagt blommor på ditt bröst. Orange rosor. Tre stycken. Och jag har placerat en dikt, med din bild, på din bål. Rättar till särken, när jag upptäcker var de har skurit någonstans. När jag ser var det brutit upp din fina, vackra, smala kropp, täcker jag den med särkens kanter. Och sidbenan… benan är fel. Håret ligger inte alls som du vill ha det. När jag smeker ditt hår, med mjuka händer, känner jag var de har skurit någonstans, över hjässan. Jag känner exakt var de har skurit och var de har försökt att lägga allt tillrätta igen… Misslyckat.

Det är tyst. Lugnt. Bara jag och din ande. Jag tror att din ande är närvarande. Jag vill att den är här. Jag ska gå nu. Ut i luften. Promenerar och få friskt syre att andas! Jag ska fylla mina lungor med ny luft och jag ska vandra, gå så länge jag orkar och benen bär mig. Jag ska vandra hemåt, till ensam och ensamheten. Mitt nya sällskap, ensam. Min nya inneboende, ensamheten. Tvåsamhet, blev ensamhet, på en sekund. Hem till det som var vårat. Det som blev mitt att ta hand om och förvalta… Hur ska jag orka? Hur ska jag mäkta med? Hur överlever man? Hur ska jag överleva, utan dig…

Jag smeker din kind. Mjukt låter jag mina fingrar glida över din tunna vackra klara hud. Med mitt pekfinger, känner jag läpparnas konturer. Din markanta amorbåge… Dessa vackra fylliga läppar. Jag ser dig, jag älskar dig och jag känner en oerhörd kärlek. Det värker i kroppen, av kärlek… Långt där inifrån själens mitten och ut… Ut i rymden, Vintergatan…

Jag går nu. Min själ, saknar din. Mitt hjärta, saknar ditt. ”Sov och slumra in. Låt natten få väcka dina drömmar”…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s