Jag är en krigare! Den Tappre…
Jag vill egentligen inte definieras som en människa med Psykisk Ohälsa och trasig själ!
Egentligen vill jag inte bli till en helhet med mitt dåliga mående!
Jag vill egentligen inte etiketteras med beteckningar som depression, självmordstankar och rädslan för att dö.
Jag vill egentligen inte bli ett, med min sjukdom och mina diagnoser, för jag är så väldigt mycket mer än så… Jag är humor, svart sjuk humor och jag är en berättare och skribent. Jag är insiktsfull och livsmedveten. Jag är en god och schysst människa och man, med bra och sunda åsikter och värderingar…
Jag är väldigt mycket mer är min Dystymi och ADD!
Men, det är så här mitt liv ser ut just nu!
Det är så här det är! Jag har ett svårhanterligt liv och ibland en omöjlig och maktlös tillvaro, och även det behöver få plats, belysas och läsas om.
Jag tycker att det måste få plast och få synas, för jag är oerhört trött på tystnadskulturen kring depressioner och Psykisk Ohälsa! Det ska tigas ihjäl, för ingen vill se skiten och eländet… Det man blundar för och det man inte låtsas om, det existerar inte!
Att vara en utkonkurrerad människa och inte särskilt samhälleligt produktiv, får människor att vilja se bort, inte vilja läsa och ta del av andra människors sårbarhet och, ibland, misär! Det är beklämmande för många att jag, och många med mig, vågar ta plast och prata och skriva och berätta och förklara och visa sitt allra mest trasiga jag…
Det här är mitt liv just nu! Det är så här det ser ut. Det blir inte vackrare än så här! Så här blev livet, för mig.
Jag försöker att ge inspiration till alla dem som, liksom jag själv, känner uppgivenhet och utsatthet, men som ändå vill försöka att komma vidare och finna nya lösningar och vägar att gå…
Jag är en överlevare! Jag lever ju fortfarande!
Vi är många, och fler blir det, som inte fixar livet och dagens hetsiga och konkurrensfyllda tillvaro!
Jag är en krigare! Den tappre!
Det måste gå! Det ska bara gå! Det måste finnas en lösning!
Jag är ju en krigare!
Jag söker bot och bättring lite överallt.
Jag försöker att hitta lösningar och utvägar, för att kunna få en bättre och smidigare tillvaro. Jag håller på ibland, så pass mycket, att jag känner att det är allt jag gör; Letar, söker, provar nytt och gör om och gör annorlunda…
Jag provar nya saker hela tiden, jag säger sällan nej till nya idéer och nya förslag!
Jag testar nya och okonventionella metoder och jag dricker än det ena och än det andra. Och jag provar mig fram med att äta min mat på ett visst sätt, förkastar det, och provar sedan något nytt!
Det börjar bli löjligt faktiskt! Men… Jag känner att det måste finnas någonting som ger ett fullgott resultat och det måste finnas någonting som passar just mig och blir lösningen på min Psykiska Ohälsa.
Och jag har snart sagt provat allt! Nya dieter, nya ”mirakel” växtavkok, mineraler, vitaminer och teer. Och jag har tagit bort, jag har lagt till och tagit bort någonting annat. Jag har provat i månader, förändrat och ändrat, och sedan provat några månader till.
Och jag analyserat, benat upp och benat ut, och jag har skrivit upp och tänkt till… Men vad gör jag för fel?
Ingenting! Inga resultat! Status quo! Inget! Tomt! Resultatlöst!
Men… Jag är en krigare! Den Tappre… Det var väl själva…
Det jag dock håller fast vid och det jag känner kanske kan vara en väg tillbaka till verkligheten och livet, är träningen och Ketogen kost.
Jag har brutit det där med kosten några gånger och det blir inte bra! Inte alls! När kroppen väl vant sig vid frånvaron av socker och kolhydrater, så blir det väldigt upproriskt fysiskt, när jag väl stoppar i mig socker! Jag mår inte alls bra! Jag blir som en trasa, jag blir yr, magen gör uppror och hela kroppen känns tung och svårmanövrerad. Dessutom får jag svår huvudvärk och ibland, blommar mitt eksem upp!
Det blir väldigt påtagligt att det faktiskt fungerar, Ketogen Kost, när man väl bryter sin nya livsstil för att man längtar efter glass eller potatis. Eller för att man vill känna efter, hur det känns…
Jag har lyssnat till en del föreläsningar om inflammationer i kroppen och hjärnan och som kan kopplas samman med socker och Kolhydrater.
Jag har lyssnat till andra människors erfarenheter och dokumentationer kring maten, Ketogen Kost och frånvaron av socker och alla, i stort sett, har fina och goda resultat och känner att det fått ett nytt liv och tagit sig ur depressioner och kroppsliga smärtor… Inte jag dock!
Jag upplever ingen lindring och känner absolut inga psykiska positiva effekter! Ända anledningen till att jag vet att det händer någonting bra i kroppen, är som sagt när jag tar ett sidospår och stoppar i mig socker… Det kan räcka med en schysst pastarätt och hela jag blir som en sänkt u-båt…
I övrigt? Jag får väl vänta? Det kanske tar längre tid för mig? Jag kanske är jäkligt seg i starten? Jag kanske har mycket avfall i kroppen som är svårt att bli av med? Jag vet inte… Jag ger bara inte upp!
Oavsett så tror jag på det här sättet att äta mat och det känns bra ändå! Det känns sunt och fräscht, på något sätt! Det är rent och det känns bra att jag håller fast vi det, för tänk om… I morgon kanske?
Jag är ju en krigare! Den Tappraste… Seg som fan!
Inga mediciner längre!
Jo, till natten, för kramper och nervryckningar i armar och ben. Det är det enda! Jag har provat att vara utan dem, men det blir sömnlöshet.
Och de där nervryckningarna beror på psyket! Alla smärtor i kroppen, är psykiskt! Allt det som gör ont och som får mig att ibland bokstavligen gå på knäna, är bara psykosomatiskt. Jag köper det! Det är helt okej med mig!
Jag fattar att allt det som finns i huvudet och själen, och som är svårbearbetat och sitter fast i hjärtat, måste få komma till uttryck någon annanstans! Det pyser liksom ut kroppsligen, fysiskt, och jag får bara försöka att parera det hela med träning, kost och motion.
Vad gäller min träning, så upplever jag inte att det har blivit bättre, värken! Inte psykiskt heller för den delen!
Jag känner ingen skillnad, inte mer än att jag är rörligare och smidigare i kroppen, och att jag fått en smärtare fysik, men värken är densamma!
Men jag vill påpeka, att det inte har blivit värre och det har inte heller ökat, smärtorna, och jag tänker att jag ”motar Olle vid grinden” när jag fortsätter att röra på mig och träna…
Dessutom uppskattar jag väldigt mycket att få röra på kroppen och jag ser fysiska resultat och det är, just nu, gott nog för mig…
Jag ska erkänna att jag trivs ganska bra med kroppen just nu! Jag tycker att jag har en fin kropp, som fungerar ganska bra, med betoning på ganska, och jag är ägare av en kropp som är väldigt bra på att läka sig själv och att ganska snabbt återhämta sig från diverse operationer och fysiska ingrepp.
Det ovannämnda med tanke på alla operationer i munnen och min munhälsa!
Jag är en krigare!
Den Tappre… Den envisaste!
Varför skriver jag om det här? Varför berättar jag om detta?
Jo, jag tänker att det kanske, kanske, kan inspirera andra att prova sig fram och försöka finna nya vägar att gå och hitta andra lösningar som kanske är mer okonventionella, men som skulle kunna fungera.
Jag ger inte upp!
Om jag ger upp mitt sökande, så kan jag lika gärna hoppa av det här livet och få den eviga vilan, bortom och undan allt det som är mörkt, svårt och ohanterligt! Och jag är inte där! Det måste finnas magi och mirakler någonstans!
Jag vill mer och jag SKA tillbaka till livet och yrkeslivet!
Jag ska resa mig och jag ska må bättre och fixa det här! Fan, det måste ju bara gå!? Det blev bara mycket snårigare än vad jag hade förväntat mig och det blev svårare än vad jag hade tänkt mig det…
Vilken dag som helst nu, tänker jag! I morgon kanske?
Och tänk om lönen för all mödan kommer just i morgon och då har jag redan hoppat från Västerbron i Stockholm, det vore väl ytterst korkat!
Jag ger inte upp, även om känslan är just den ibland; Uppgivenhet!
Jag är så trött och det känns allt oftare totalt resultatlöst och maktlöst, men kanske ändå…
Jag är en envis krigare och krigar som fan, för min egen överlevnad!
Jag läste, här om morgonen, ett äldre inlägg på min blogg från 2015 och det är samma ord, samma tugg och likadana yttringar kring min Psykiska Ohälsa, då som nu! Det är svärta och det är nedstämdhet, uppgivenhet och total maktlöshet!
Och jag begriper inte att det redan har gått närmare fem år i det här träsket! Jag kan inte förstå att jag fortfarande är vid liv och att jag redan då letade efter lösningar och nya idéer kring mitt mående!
Och det är det här som är mitt liv och kanske är det detta som ska bli min nya karriär så småningom; Hälsa, träning, kost, mat och alternativ medicin och massage av olika slag…
För som jag ser det, eller försöker att se på saken, så måste det finnas en orsak och verkan till allt detta? Det måste ju finnas en anledning till varför somliga av oss hela tiden pissar i motvind och ändå inte ger upp! Vad är meningen? Syftet?
Det bör finnas ett mål och en mening någonstans… Frågan är bara hur fan man kommer dit!?
Det här är jag! Så här ser det ut, till viss del, mitt liv.
Jag är mycket mer än min depression och min ständigt värkande kropp och mina diagnoser…
Dock är jag i samklang med mitt liv, livsmedveten, och jag är en stor del av allt det här, så det är naturligtvis i ständig påverkan av min tillvaro, och det även om jag inte vill ha etiketten som ”Den nedstämde och ständigt deprimerade”! Jag är mer än så…
Jag ska ut på andra sidan och då… Då kan jag skriva om det som är mer lättsamt och trevligt; Vägen tillbaka till livet och de rosa molnen!
Men under tiden så är det här mitt liv, min kamp och mitt krig! Jag är en krigare…
Jag vill gärna dela med mig av det här, för vi är ganska många som far illa i ett samhälle där produktivitet, karriär, framgång, lycka och materialism är ytterst viktigt!
Jag är en förbannat envis krigare med en orubblig tro på att det måste gå… Det måste bara fungera! På’t bara! Igen, och igen, och igen… Det var väl själva…
Tack för din uppmärksamhet och tack för att du tar dig tid!
På återläsande och väl mött / Arthur
(Bilder/Foto; Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 