Jag går nu. Min själ, saknar din. Det är tolv år sedan, ibland… igår.

Jag smeker din kind. Med mjukhet låter jag mina fingrar glida, smeksamt, över din tunna hud. Med mitt pekfinger, känner jag läpparnas konturer. Dessa vackra fylliga läppar. Dina vackra läppar, med så tydlig amorbåge.

Jag ser dig och jag känner en oerhörd kärlek. Förkrossande, förgörande, mäktig kärlek. Det värker i kroppen. Långt där inifrån, och ut. Ut i rymden, Vintergatan och tillbaka. Genom hela min kropp, söker sig känslan av kärlek. Älskade, älskade, älskade…
Som krypande sökande brinnande eldar, söker sig kärleken genom hela min anatomi, allt mitt jag. Och kärleken når mina händer och fingrar, som läser av dig med tydlighet och precision… Läser och memorerar. Dig, du och din hud.

Jag ser ditt ansikte. Ditt ljusa hår, med lockar i pannan. Jag plockar lätt med dem, lockarna runt ditt hårfäste och känner dess mjukhet. Lägger dem tillrätta. Det har vuxit lite för långt. Påminner mig om ditt allra busigaste jag. Jag rättar till sidbenan i ditt hår. Den har hamnat fel. Det ligger helt fel… Smeker ditt hår på nytt och låter det vila lite grann, mellan mina fingrar. Jag ser dina små öron, de små och vackert utmejslade öronen. Och jag undrar, frågar mig… om du hör. Undrar om du ser. Hör du mig? Vet du om att jag är här?

Jag rättar till din vita skjorta, den har glidit åt sidan en aning. Jag smeker din kind och viskar om kärlek, att älska, vara älskad och att vara två. Mina fingrar smeker försiktigt över din panna. De smeker försiktigt de få rynkor, som löper över huden och jag älskar dem.

Jag låter mina fingrar leka, över din handrygg, känner blodådrorna och blodet som stillat och tystnat i dem. Dina så oerhört mjuka och fina händer. Håller handen en stund. Låter den vila i min. Önskar känslan och värmen i dem… Jag tillåter din hand att lämna avtryck och fossila spår, i min handflata. Vill ha ett minnesavtryck att ta med mig. Försöker krama den lite. Håller din hand lite grann… Dessa händer, som så gärna ville håll om mig, de nätter det var svårt att sova.

Och din fina smala kropp och din vackra hals. Vansinnigt mjuk hud, över nacken och halsen. Din hals, som jag så många gånger låtit mitt huvud vila emot, när jag otröstligt inte orkat med. Och din mjuka kropp, att somna bakom, när jag varit otrygg och rädd. Din rygg att få skriva ditt namn på. Små, små rörelser, med mitt pekfinger, då jag skrev ditt namn över ryggtavlan. Jag skrev om kärleken, med bläck av luft. Jag skrev vokaler och konsonanter om dig, ditt och mitt. kärlek, kärlek och tvåsamhet. Vi. Två. Tillsammans. Sökte och fann ord, som du önskade och gissade.

Rummet är runt. Stort. Känsla av rymd. Höga väggar. Och tystnad. Vita väggar och golv belagt med grå hård sten. Taket består av små, små tjocka glasblock. De släpper igenom mängder med ljus. Rummet är luftigt, ljusfyllt och betagande vackert. Det är andäktigt. Det är oerhört lugnt. Rofyllt. Det är bara jag och du här. Bara vi två, en allra sista gång… Tvåsamhetens ensamhet. På väggarna hänger tavlor med tyngd. Bibliska motiv. Moses, Noak, Jesus… Kapellet. Kyrkans rum. Guds boning och Andens tillhåll. Och där ligger du. På rygg. Med en vacker lång vit särk. En vacker skjorta, har de klätt dig i. Vacker på dig. Ren. Klar. Vit. Du ligger på en smal brits, klädd med tyger i vitt. Jag har lagt blommor på ditt bröst. Orange rosor. Tre stycken. Och jag har placerat en dikt, med din bild, på din bål. Rättar till särken, när jag upptäcker var de har skurit någonstans. När jag ser var det brutit upp din fina, vackra, smala kropp, täcker jag den med särkens kanter. Och sidbenan… benan är fel. Håret ligger inte alls som du vill ha det. När jag smeker ditt hår, med mjuka händer, känner jag var de har skurit någonstans, över hjässan. Jag känner exakt var de har skurit och var de har försökt att lägga allt tillrätta igen… Misslyckat.

Det är tyst. Lugnt. Bara jag och din ande. Jag tror att din ande är närvarande. Jag vill att den är här. Jag ska gå nu. Ut i luften. Promenerar och få friskt syre att andas! Jag ska fylla mina lungor med ny luft och jag ska vandra, gå så länge jag orkar och benen bär mig. Jag ska vandra hemåt, till ensam och ensamheten. Mitt nya sällskap, ensam. Min nya inneboende, ensamheten. Tvåsamhet, blev ensamhet, på en sekund. Hem till det som var vårat. Det som blev mitt att ta hand om och förvalta… Hur ska jag orka? Hur ska jag mäkta med? Hur överlever man? Hur ska jag överleva, utan dig…

Jag smeker din kind. Mjukt låter jag mina fingrar glida över din tunna vackra klara hud. Med mitt pekfinger, känner jag läpparnas konturer. Din markanta amorbåge… Dessa vackra fylliga läppar. Jag ser dig, jag älskar dig och jag känner en oerhörd kärlek. Det värker i kroppen, av kärlek… Långt där inifrån själens mitten och ut… Ut i rymden, Vintergatan…

Jag går nu. Min själ, saknar din. Mitt hjärta, saknar ditt. ”Sov och slumra in. Låt natten få väcka dina drömmar”…

Och jag ska ta mig samman. Jag ska ta mig i kragen. Jag ska vara delaktig och jag ska vara livslevande bland de levande. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte. Jag är maktlös inför mitt öde…

Snälla du, viskar jag, rädda mig undan mig själv…

Från dagar sammanlänkande av ett smidigare och mjukar mående, öppnar avgrunden sig framför mina fötter och jag faller igen, som en gråsten i djupa vatten. Nedåt, nedåt, nedåt…

Min normala måendekurva och raksträcka av nedstämdhet, misströstan och tungsinne, som är uthärdligt och som jag lärt mig acceptera numer, det jag benämner som en smidigare och mjukare tillvaro, är som bortblåst, bortförd och spårlöst försvunnen.
Rakt ner, utan livlina och skyddsnät, faller jag. En färglös sten, mot avgrundens botten…
Det finns en tacksamhet i att jag lever ensam. Jag är ensam. Det blir mer uthärdligt, när ingen ser på och när jag själv inte behöver ta hänsyn längre.
Egoism.

Jag klarar inte mer nu, tänker jag.
Det knastrar torrt och andefattigt om min själ. Blir sprucken, trasig och söndrig.
Och sakta mals jag sönder, själsligen, som rostade kaffebönor i en kaffekvarn, och blir till ett mörkt pulver av damm, stoff och smulor.

Jag är lika naken och sårbar, som det döda trädet utanför mitt fönster.

Jag fann ett äldre inlägg som jag skrev för ett par år sedan, angående medicinering, biverkningar och att ”förlora” kroppen till piller, tabletter och alla mediciner; ”Viktuppgång, vätskeansamlingar, kramper i senor och muskler, håravfall, konditionsnedsättning och muskel och ledvärk”…

Bilderna i inlägget är tagna ganska nyligen. Det har tagit närmare ett och ett halvt år, att återerövra kroppen och få ordning på det förhatliga ”medicin-kilona”. Juli 2019

Tänk vad mediciner kan ställa till det i kroppen!
Man stoppar i sig några piller, utskrivna av de som är kunniga och pålästa, för att det ska ge bättring och bot till allt det som oroar och ställer till det i tillvaron, och så blir det väldigt fel på andra ställen i kroppen! Fysiskt!

Och det handlar om kemi och det handlar om olika sammansättningar av olika grundämnen och preparat och deras föreningar, som till exempel Litium, som ska reglera olika substanser i hjärnan för att man ska må bättre, och det blir följdverkningar och biverkningar och dessa går inte att undkomma!

Jag skrev om biverkningarna här om dagen, men det tål att upprepas; Viktuppgång, vätskeansamlingar, kramper i senor och muskler, håravfall, konditionsnedsättning och muskel och ledvärk.
Det kan också ge ångest, dödstankar, självmordstankar och meningslöshetsgrubblerier och de sistnämnda komplikationerna har man ju nog av ändå som deprimerad och livstrött människa!
När det där händer, att självmordstankarna blir fler, större och ohanterliga, då skriver de som kan sin sak ut fler preparat eller höjer dosen på redan befintliga, för att råda bot på det som blir ännu svartare och mörkare, och kroppens fysik reagerar med ytterligare otrevliga och svårhanterliga verkningar!
Det flesta ska ju ”gå över med tiden”, men somligt får man liksom lära sig att leva med! Det går bara inte över och det blir inte bättre! Oavsett vad läkare och kuratorer säger, så kvarstår somliga följdverkningar och de blir väldigt svårt att få bukt med dem!
Och jag tycker ju om att vara fin, får man göra det, även om man är ledsen och grubblande? Och fin blir man inte av medicinerna…